Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Sverige

Även en svensk miljardär kan skaffa sig politiskt inflytande

Foto: Lotta Härdelin

Jag fikade med en ekonomiprofessor för en tid sedan som föreslog att jag skulle skriva en artikel om svenska miljardärer. Professorns fråga var om en svensk miljardär, likt den amerikanska som mot alla odds hamnat i Vita huset, skulle kunna erövra ett politiskt mandat uteslutande i kraft av sin stora förmögenhet.

Är den svenska tidsandan lika tillåtande gentemot miljardärer som den amerikanska?

I höstas konstaterade Harvard Business Review att den vita amerikanska arbetarklassen ”avskyr professionella men dyrkar rika”. Ordet ”professionella” syftar på akademiker i den övre medelklassen – människor som tar sig rätten i offentligheten att undervisa andra i hur de ska tycka och tänka. De rika anses mindre anstötliga än de professionella, de rika lever i parallellsamhällen och uppfattas stå över de liberala dogmer som de professionella underkastar sig.

I fjol kvalificerade sig 178 personer till Veckans affärers lista över svenska miljardärer; 22 hade tillkommit sedan året innan. Tillsammans ägde de 178 personerna 2.000 miljarder kronor, mer än dubbelt så mycket som Sveriges statsbudget på 972 miljarder, enligt tidningen. Den omstridde finansmannen Mats Qviberg hamnade på plats 83 med ett innehav på 2,5 miljarder kronor.

Nyligen köpte Mats Qviberg den nordiska delen av mediehuset Metro för 50 miljoner kronor av Stenbecksföretaget Kinnevik. Därmed gjorde Mats Qviberg ett strandhugg i en del av offentligheten som han delvis avskyr. Hans självbiografi ”Boken om Q” från 2015 inleds med ett citat av Fredrik Reinfeldt: ”Du blir inte samma människa efter att du gått igenom ett drev. Något händer med dig och det dödar något i din själ”. Det ligger nära till hands att tro att Mats Qviberg vill pånyttföda sig själv med tidningen Metro som pacemaker.

”Det ligger nära till hands att tro att Mats Qviberg vill pånyttföda sig själv med tidningen Metro som pacemaker”.

Inte mycket att säga om det. För närvarande är papperstidningar billiga och finansmän rika. Det oroande med Mats Qviberg är kanske inte främst att han meddelat att han vill vara en ”aktiv medieägare”, underförstått engagera sig i publicistiken. Det oroande och tidstypiska med Qviberg är kanske snarare att han förmedlar ett sådant förakt mot den den av samhället som journalistiken ägnar sig åt att granska och berätta om.

Metros nya chefredaktör Staffan Erfors, som tvingades bort från Expressen efter att lånat ut sin lägenhet till den före detta Hells Angelsledaren Thomas Möller, intervjuade Mats Qviberg i hans egna tidning häromveckan. Qviberg säger att han inte tänker använda tidningen som politisk plattform eftersom politik är så tråkigt: ”jag tror jag skulle ruttna”. Sina publicistiska drivkrafter sammanfattar Qviberg i mottot: ”fun and profit”. Texten lyfter fram många exempel på ägarens rikedom: Qviberg kallar sig skickligare än Warren Buffett, och Staffan Erfors beskriver ”en hisnande resa, med i princip ständiga framgångar och miljardvinster”. Det kunde ha varit en artikel i Connoisseur. Och betonar vad som chefredaktören anser vara ägarens främsta auktoritet: hans pengar.

I veckan frågade ett fan Mats Qviberg på Twitter när hans ”sunda värderingar” skall ”börja genomsyra Din tidning Metro”. Finansmannen svarade: ”Det tar en stund. Vi måste rensa ut en del stalinister först! :-)”. Det kunde man avskriva som en frejdig ironi om det inte vore för att denna inställning till mångfald och publicistisk självständighet just nu förenar makthavare från Viktor Orbán till Steve Bannon.

Jo, även en svensk miljardär kan nog snabbt skaffa sig politiskt inflytande.

Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.