Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Sverige

Björn af Kleen: Ett nederlag av allra värsta sort

Detta var hösten efter gymnasiet. Jag hade pluggat mig till hyfsade betyg. Jag drömde om framstående universitet i England och USA. Klotband och medeltida valv. Förstahandsvalet blev Magdalene College i Cambridge.

En gråbrun stenbyggnad som motsvarade min bild av anglosaxisk lärdom. När jag kallades till antagningsintervju trodde jag saken var klar. Ett lyckligt liv bland böcker skulle snart ta sin början.

– Jaha, när är det berättigat att använda våld i internationella konflikter?

Professorn som inledde intervjun hade ögonbryn buskiga som murgröna. En plågsam tystnad tog vid. Jag improviserade, utan riktning:

– Ja... om jag utgår från mig själv...

Han bet omedelbart ifrån.

– I det här fallet tror jag inte att du ska utgå från dig själv...

När intervjuerna var över hade jag inför tre olika Cambridgelärare grundligt misslyckats med att lösa Israel-Palestina-konflikten och definiera humanism. Jag hade heller inte lyckats övertyga om att jag, en 20-årig rumpmas utan kunskap om världen utanför Dalarna, skulle bidra till det intellektuella samtalet vid ett av västvärldens mest ansedda universitet.

Jag minns plötsligt haveriet vid Magdalene College när jag drabbas av ”Stoner”, en roman av amerikanen John Williams. ”Stoner” publicerades ursprungligen 1965 i en blygsam upplaga. Men gavs ut på nytt 2003 av tidskriften New York Review of Books och har sedan dess rönt formidabla framgångar i Europa. Såld i över 200.000 exemplar i Holland, höjd till skyarna av samtida mästare som Julian Barnes och Ian McEwan. I vår kommer den på svenska.

”Stoner” handlar om William Stoner, strävsam fattig bondpojk i Mellanvästern. Han skickas till universitetets lantbrukshögskola för att få kunskap om jordbrukets industrialisering. Men väl där förgiftas han av litteraturen, eller snarare av en krävande lärare i litteratur. Pojken från den ordlösa lantbrukarfamiljen erövrar ett språk och hans värld får plötsligt färg.

”Stoner” är en rysligt vacker roman om bildning. Jag slår vad om succé även i Sverige. Romanens tema – uppbrottet från den agrara tillvaron, den kluvna hemhörigheten i den akademiska miljön – finns i våra gener. ”Stoner” kommer dessutom landa i ett valår där skolpolitiken avgör utgången. Man kan läsa ”Stoner” som en utbildningspolitisk appell.

William Stoner doktorerar i medeltida lyrik och blir kvar vid universitetet i Missouri. Han har begränsad kontroll över sitt eget liv. Äktenskapet är dött efter en månad, den miserabla hustrun slår en kil mellan honom och dottern. Bara innanför universitetets väggar förmår Stoner visa handlingskraft. När kollegiet vill låta en undermålig student doktorera vägrar han spela med i bluffen. Han hamnar i livslång konflikt med prefekten. Sabbar sin karriär och avancerar aldrig från positionen som grammatiklektor.

Ändå är det värt det. Stoner kan inte låta sina överordnade kollegor stjäla skolans oskuld. Den sköra meritokratiska princip som befriade honom från svinstian, hönsgården, de magra majsfälten måste försvaras in i döden. Doktoranden ska ju undervisa. Det finns inget finare. Universitetet är ju ”fristad, en tillflyktsort undan världen, för de fördrivna, de lama och lytta”. Skolan måste skyddas.

Själv kom jag aldrig in på Cambridge. En tid efter de pinsamma scenerna på Magdalene College nådde ett brev mina föräldrars adress. Jag var inte antagen och jag uppmanades att inte heller söka på nytt. Ett nederlag av allra värsta sort. Det vill säga ett rättvist nederlag. Alla asiatiska genier som jag delade antagningskö med var bättre förberedda, mer meriterade. Det hade William Stoner också tyckt.