Sverige

Björn af Kleen: Jag önskar Ed Miliband min prickiga plastmatta

Veckans följetong i brittisk press, den om Labourledaren Ed Milibands två kök, fick mig att minnas mina egna. Men först Milibands.

Det potentiella premiärministerparet Ed och Justine lät sig inter­vjuas i BBC: De dricker te ur ­robusta muggar i ett avskalat pentry­liknande utrymme. Plast­matta och kala väggar. En kolumnist i Daily Mail dömde ut den kliniska köksinteriören som humorlös, lika levande som ett kommunistkomplex i Minsk.

En vän ryckte ut till Milibands försvar och twittrade oförsiktigt att paret i själva verket disponerar ett underbart kök på bottenplan i sin 25-miljonersvilla i Kentish Town i norra London. Utrymmet som visades upp i BBC är blott deras ”kitchenette”, en preppyta för tebjudningar.

Jag har aldrig disponerat två kök men brukade bo i ett.

När jag flyttade hemifrån inför andra året i gymnasiet, från Hedemora till Stockholm, delade jag lägenhet på Södermalm med en några år äldre vän. Han, som pluggade på universitetet, ägde vardagsrummet. Jag fick köket. Mitt privata utrymme bestod i en kökssoffa, en gammal hård sak inskjuten mot långväggen, mer brits än säng.

Jag gick i skolan i ­Saltsjöbaden. Varje morgon bäddade jag köks­soffan, vände på locket, promenerade till Henriksdal och tog tåget till Solsidan. På vägen hem brukade jag stanna till hos mormor i Fisksätra som gav mig kartonger med fryst sjömansbiff och frallor med vallmo­frö som fick tina i ugnen. Från köksfönstret kunde man, under vinterhalvåret, se Vikingterminalen. Gick man ut i trädgården såg man de jättelika båtarna lägga ut.

Inför trean flyttade jag in hos ett pensionerat arkitektpar i dragig grosshandlarvilla på Ringparks­vägen vid Neglingeviken. Mitt rum var den gamla jungfrukammaren intill köket, pigans gamla.

Det första kök jag ägde låg på Ystadsgatan på Möllevången i Malmö. Det var en hyresrätt som omvandlades till bostadsrätt. Köket var mitt kontor: Jag hade en stationär dator med en fläkt som surrade. På den skrev jag mina första betalda artiklar. Jag förknippar det köket med självständighet; strimmor av varm eftermiddagssol över nötta golvplankor.

I boken ”Husmoderns död och andra texter” gör Sara Danius en läsning av olika årgångar av Bonniers kokbok. Hon beskriver det samtida köket som ett ”vakuum”. Den givna mottagaren av Bonniers kokbok, husmodern, finns inte längre. Den nya adressaten, kökets huvudperson, är mer svårfångad. Det är ingen grovarbetare. Den handgripliga verksamhet ”som animerade hemmets hjärta” är försvunnen, redan utförd i saluhallen.

Köket får andra uppgifter.

Alla mina kök, inser jag, har varit fonder för mina drömmar; ingen av dem det minsta kulinarisk.

I mitt nya kök i Stockholm var plastmattan svartprickig och hade lossnat i kanterna när jag köpte de 53 kvadraten i somras. Köksluckorna vickade på sina fästen som övermogna mjölktänder. En ”storytelling-lägenhet” sa min kompis sarkastiskt när han kom dit på besök första gången.

Jag önskar verkligen att Ed Miliband hade haft tillgång till den när han två månader före valet försökte förvandla sig till någon helt annan.