Fadime Sahindal mördades av sin pappa den 21 januari 2002. På lördag har tio år gått sedan hon sköts ihjäl i en trappuppgång i Uppsala. Efter hennes död bildades många föreningar, organisationer och nätverk som ska hjälpa kvinnor i liknande situationer, och flera myndigheter har satsat på att utbilda sin personal i vad hedersbrott är.
Hos polisen ingår numera hedersrelaterat förtryck och våld i grundutbildningen.
– För 15-20 år sedan riskerade vi att tappa ärenden, att vi inte kunde driva de till åtal. Det ansågs inte möjligt att en mamma eller pappa kunde mörda sin dotter. Där har vi utvecklat ett helt annat sätt att se på brotten, säger kommissarie Martin Permén, Rikspolisstyrelsens handläggare av brott i nära relationer, till DN.se.
Poliserna lär sig nu att se om det rör sig om ett hedersrelaterat brott när de kommer till brottsplatsen. Något som kan vara väldigt komplicerat, säger Martin Permén.
– Brottet är sanktionerat från en hel grupp. Det är det som är så specifikt med hedersrelaterade brott. Ofta har man pratat ihop sig. Man stöttar det här brottet och tycker att det var en nödvändighet för att upprätta familjens heder. Ibland har man förberett ett alibi, säger han.
Astrid Schlytter är docent i rättssociologi vid Stockholms universitet och har forskat kring hedersrelaterat förtryck och våld. Arbetet mot hedersbrott har utvecklats de senaste tio åren, säger hon, men vi har ännu inte nått hela vägen.
– Å ena sidan vet vi mer, vi har fått nya kunskaper. Vi vet vilka möjligheter som finns att komma åt hedersbrott, och vad vi inte ska göra. Men å andra sidan har själva omhändertagandet av dessa ungdomar inte utvecklats så mycket. På det området har det stått mer stilla än kunskapsutvecklingen. Det finns en diskrepans mellan vad vi vet är möjligt och vad som faktiskt görs, säger Astrid Schlytter.
Enligt henne brister det i stödet åt de utsatta individerna.
– Massor med människor i Sverige gör heroiska insatser och tar om hand om de utsatta kvinnorna. Men det är alldeles för lite samordning och utveckling mellan myndigheterna. Socialtjänsten har inte tagit tillräckligt uppföljningsansvar, man har inte ställt tillräckliga krav på dem som ska skydda kvinnorna.
– Till exempel kan man hamna på ett skyddat boende som är starkt präglat av svensk individualistisk kultur. Personalen kan säga ”om du vill kan du åka härifrån, om du vill kan du flytta hem”. Men det kan vara katastrofalt att flytta hem, det kan vara likställt med att ta livet av sig. Istället borde man säga ”nej, du får inte flytta hem på ett halvår”, säger Astrid Schlytter.
Många socialarbetare är rädda för att ta sig an individer som utsatts för hedersrelaterat förtryck, tror Astrid Schlytter. Eftersom ärendena är så komplicerade finns det en rädsla för att göra fel.
– Man är i en situation där man inte förstår att man inte förstår. Finns det andra mer erfarna som man kan få råd av så är det som att lyfta på ett lock: ”jaha, det här förstår jag inte”. Prestigelöshet är viktig. Ingen är bättre än någon annan, och det är jätteviktigt att vi inte förkastar varandra för att man har gjort fel, säger Astrid Schlytter.
Länsstyrelsen i Östergötland har på regeringsuppdrag gjort en vägledning för vissa yrkesgrupper om hur man ska arbeta med hedersrelaterat förtryck och våld. Inom kort kommer en kompetensgrupp att utifrån vägledningen gå ut till sex kommuner i landet och erbjuda stöd åt dem som känner sig osäkra på hur man ska bemöta hedersbrott.
– Man kan ge handledning till socialtjänst, polis och skola, de som möter den här problematiken, säger Astrid Schlytter.
Snart väntas även en utredning kring kriminalisering av barnäktenskap. Astrid Schlytter tror att en starkare lagstiftning kring frågan är en viktig del i att bekämpa hedersförtryck och våld.
– Alla ska ha rätt att välja sin partner själv. Staten måste kriminalisera och begränsa möjligheten till tvångsäktenskap. En medvetenhet i stort bland befolkningen är jätteviktigt, och lagstiftning betyder en påtryckning på de personer som praktiserar de här traditionerna.
Hon hoppas att kunskapen om hedersförtryck kan sprida sig från myndighetsnivå till samhällsnivå. Astrid Schlytter ser att det behövs utbildningssatsningar i skolor och universitet.
– I lärarutbildningarna finns inte det här temat. Det här är ett samhällsansvar, och egentligen berör det oss alla, säger hon.
I familjer präglade av hedersbegrepp är det de unga männen som oftast får utföra övervakning och bestraffning av sina systrar. Med inriktning på just unga män från sådana miljöer startade Fryshuset 2004 satsningen Sharaf hjältar.
Ordet ”sharaf” betyder just ”heder” på arabiska. Sharaf hjältar erbjuder utbildning och samtal med utgångspunkt i de mänskliga rättigheterna. Målet är att få ungdomarna att reflektera över de idéer och attityder som leder till hedersvåld och förtryck, för att motverka att förtrycket förs vidare generation efter generation.
– I många fall har ungdomarna börjat med sig själv och sina familjer och ifrågasatt de delar av deras kulturer som är kvinnofientliga. Sen har de pratat med kompisar och fått dem intresserade, berättar Farman Sediq, projektledare för Sharaf hjältar på Fryshuset i Stockholm.
2005 startade Sharaf hjältar verksamhet även i Göteborg och 2006 i Malmö. Farman Sediq uttrycker både glädje och besvikelse när han ser tillbaka på vad samhället lärt sig av Fadime-mordet.
– Generellt har kunskapen ökat i samhället. Det har gjorts utredningar, skrivits böcker och startats kvinnojourer och projekt, säger han.
– Men det är beklagligt att man ändå inte nått de mål man förväntade sig. Trots en jättekunskapsbank finns det fortfarande människor som inte förstår vad det handlar om. I mitt arbete kommer jag i daglig kontakt med det, säger Farman Sediq och ger skolvärlden som ett exempel.
– Det räcker inte med att lägga ansvaret hos kuratorn. Varje lärare som möter elever från familjer med de här bakgrunderna måste veta mer.
Sharaf hjältar har nått ut med sina idéer till många människor under de år man verkat, men som Farman Sediq berättar är hedersförtryck ännu djupt inpräntat i vissa familjer:
– Jag har träffat många flickor som berättar att deras pappor sagt åt dem att hoppa från balkongen för att de dragit skam över familjen.