Sverige

Brottsoffer får betala notan för spårning

Ruth Andersson är en av många som drabbats av de så kallade barnbarnbedragarna. Hon blev inte bara av med kontanter utan även smycken som betydde mycket för henne.
Ruth Andersson är en av många som drabbats av de så kallade barnbarnbedragarna. Hon blev inte bara av med kontanter utan även smycken som betydde mycket för henne. Foto: Thomas Karlsson
Brottsoffer i hela landet tvingas själva bidra med och bekosta delar av polisutredningen. Ruth Andersson i Norrtälje lurades av män som kom över pengar och smycken. Hon fick själv betala för att spåra bedragarnas telefoner.

Ruth Andersson är 92 år och en av hundratals åldringar som råkade ut för de så kallade barnbarnbedragarna. De reste runt i landet och låtsades vara barnbarn till de äldre. Metoden var hela tiden densamma. De bad att få 30 000–40 000 kronor för att köpa en bil. I Ruth ­Anderssons fall blev det bara några tusenlappar i kontanter. Men hon blev av med några smycken som betydde mer för henne.

– Dem kommer jag aldrig att få tillbaka. Det var särskilt ett smycke som jag fick av mina arbetskamrater när jag gick i pension. Det var av silver och såg ut som en solros. Jag tror inte att det var så dyrbart men väldigt värdefullt för mig.

Ruth Andersson berättar att det kom en man som skulle hämta pengarna till hennes sonson. ­Mössan var så ned­dragen att det var svårt att se honom. Men han var mycket artig och kysste Ruth Andersson på handen.

– Ja herregud, det var inte i går det hände senast, suckar hon.

Efter några dagar, när sonsonen aldrig kom för att betala tillbaka ­lånet, insåg Ruth Andersson att något var fel. Hon fick hjälp av sin son att göra en polisanmälan. Han frågade polisen om de inte skulle spåra vilka som hade ringt hem till Ruth. Men polisen var inte intresserad. Då bestämde Ruth Andersson att de skulle göra en spårning i alla fall. Den kostade 600 kronor och polisen fick en kopia. Den ingår i dag i den brottsutredning som ­användes för att åtala två män. De sitter just nu i häkte i väntan på dom. Kammar­åklagare Christer Sammens har yrkat på sex års fängelse.

Christer Sammens konstaterar att polisen har gjort på olika sätt mot de 137 offren i olika delar av landet och tycker att det är märkligt.

– Det känns extra stötande eftersom målsägandena i de här fallen är så gamla, mellan 80 och 98 år. Först blir de avlurade sina tillgångar. Det känns inte rimligt att de sedan ska betala för polisutredningen.

Claes Persson är kommissarie för polisens så kallade Circagrupp som samordnar utredningar om brott mot äldre i hela landet. Han berättar att Ruth Andersson inte är ensam om att ha fått ta initiativ till att spåra samtal och betala för det.

– Jag känner igen det här från ­flera fall. Olika polismyndigheter ute i landet har gjort på olika sätt. Det är självklart att brottsoffren inte ska betala och själv har jag begärt extra anslag för att täcka de kostnader som brottsoffren har lagt ut.

DN:s snabbsökning bland domar från hela landet visar att det är vanligt att brottsoffer själva har fått utreda och betala kostnaderna (se exemplen intill). Det gäller inte bara äldre personer, utan exempelvis kvinnor som har blivit sexuellt ofredade genom att någon har ringt till dem på natten, stönat och kommit med sexuella kommentarer. Andra brottsoffer har hotats med våld ­eller utsatts för andra brott.

Ibland, om någon har blivit fälld för brottet, har domstolen låtit den dömde betala skadestånd som ­täcker kostnaderna.

Nu verkar det ändå som om Ruth Andersson kommer att få tillbaka de pengar hon har lagt ut. När hon vittnade i rättegången sade hon att hon ville ha tillbaka de pengar hon har lagt ut. Strax efter ringde polisen från Hudiksvall, som har hållit i utredningen, och lovade att hon skulle få ersättning.

Det var alltså polisen i Stockholms län som inte ville undersöka vem som hade ringt till Ruth Andersson och inte heller betala för undersökningen.

När DN pratar med kriminal­inspektör Leif O Johansson på länskriminalens mängdbrottsgrupp är han självkritisk.

– Den här frågan är värd att lyfta. Bedragarna arbetar ofta över telefon och det är inte anständigt att målsägandena själva ska betala. Jag tror att det handlar om byråkratiska missar. Polisen måste skärpa sig och vi borde ha förstått det här tidigare.

De har också betalat

Karlshamn. En kvinna blir flera nätter uppringd och hör flåsningar ”av sexuell natur”. Hon blir så rädd att hon sover i vardagsrummet med tv:n påslagen och persiennerna nere. Till sist beställer hon en telefonspårning som visar att samtalen ringts från en 20-årig man, vars mamma hon känner. Mannen nekar och säger att någon måste ha lånat telefonen. Han döms till dagsböter för ofredande.


Stockholm.
En man polisanmäler en kvinnlig granne för olaga hot. Några månader senare får han telefonsamtal där kvinnan hotar att anmäla mannen för att ha våldtagit sin egen son om han inte tar tillbaka anmälan. Mannen betalar själv för att spåra samtalen och skaffar utrustning för att spela in samtalen. Kvinnan döms för övergrepp i rättssak till två månaders fängelse.


Vimmerby. En man blir uppsökt i sitt hem av en bekant som hotar och försöker misshandla honom. När han polisanmäler saken ringer mannen på nytt och hotar med att hugga av offrets huvud och skicka det till hans föräldrar. Den hotade mannen spårar samtalet. I domen, två år senare, bestäms att den dömde ska betala kostnaden.


Lund. Ett par hamnar i konflikt med en hantverkare om betalningen. Strax därefter får de mängder med telefonsamtal, såväl dag som natt. Polisen meddelar att man inte ställer upp med telefonspårning eftersom det är ett för litet brott. Hantverkaren döms i tingsrätten till dagsböter för hemfridsbrott sedan paret ordnat och betalat telefonspårning.

Kalix. En man döms till dagsböter för att ha ringt och hotat ett par. Han hotar att döda mannen och våldta och döda kvinnan. Domstolen beslutar att mannen ska betala parets telefonspårning ”oavsett om polisen borde ha vidtagit åtgärden eller inte”.

Stefan Lisinski