Nu föreslår Socialstyrelsen att lagen får ett tillägg som tvingar landstingen att ta hänsyn till brottsoffer och deras anhöriga.
- Jag bor fyra minuter från sjukhuset. Varför kunde de inte välja någon annan ort? frågar sig Catrin Fahlgren, syster till Thomas.
Catrin Fahlgren har i flera år kämpat för att få den nu 41-årige mannen förflyttad till ett annat sjukhus. Hon och de andra anhöriga vill slippa möta 41-åringen. De känner ett starkt obehag, men också en rädsla. Mannen har hittills fått avslag när han har sökt permissioner, alltså frigång utan övervakning. Men han gör regelbundet utflykter utanför sjukhusområdet med sina vårdare, något han har rätt till.
För den som döms till rättspsykiatrisk vård är utgångspunkten att hemlandstinget betalar och utreder var och hur vården ska bedrivas. Man väger också in var patientens anhöriga bor, den så kallade närhetsprincipen. Enligt praxis tas också hänsyn till brottsoffers och anhörigas hemort.
Vid tiden för rättegången var mannen bosatt och skriven i Göteborgsområdet. Men strax efteråt ansökte han om att få bli folkbokförd i Sundsvall där han har anhöriga. Där var han emellertid inte bosatt, vilket är en förutsättning för att få byta folkbokföringsort. Beslutet överklagades och ändrades tillbaka. Men under tiden inleddes vården på Rättspsykiatriska regionkliniken i Sundsvall och där har 41-åringen förblivit.
Catrin Fahlgren har vid flera tillfällen uppvaktat ledningen vid kliniken, men har inte förmått den att ändra sig. Nu JO-anmäler hon landstinget.
I en rapport som skickades till regeringen i början av månaden föreslår Socialstyrelsen att det i lagen om rättspsykiatrisk vård, lrv, ska stå att "målsägandes och andra personers fysiska och psykiska hälsa" ska tillgodoses. Lagtilläggen föreslås träda i kraft 2005.
- På något mystiskt sätt lyckades 41-åringen folkbokföra sig här. Jag känner en stark sympati för Catrin. Men för att mannen ska förflyttas krävs att det brott han begick var anmärkningsvärt eller spektakulärt, säger Göran Fransson, tillförordnad chefsöverläkare vid Rättspsykiatriska regionkliniken Sundsvall.
Enligt Göran Fransson kan exempel på sådana vara när ett brott och en gärningsman får stor medial uppmärksamhet och de boende skulle känna aversion och rädsla om de såg patienten. Ett annat exempel kan vara att en som är dömd för pedofili gör besök i en liten ort där alla vet vem personen är.
- I fallet Mijailo Mijailovic har det talats om att han inte bör placeras vid Karsudden, för att det är för nära Anna Lindhs familj, och där kan jag förstå att man släpper på närhetsprincipen och placerar honom någon annanstans. Men sådana speciella omständigheter finns inte i det här fallet, säger Göran Fransson och understryker att 41-åringen inte bedöms som farlig.
När 41-åringens folkbokföringsturer utreddes ska landstinget i västra Norrland också ha motsatt sig en flytt, enligt Göran Fransson. Orsaken är att landstinget då måste köpa en plats av Västra Götalands läns landsting, en vårdkostnad på över en miljon kronor per år.
- I en rättsstat bör det alltid finnas en möjlighet att överpröva var den dömde placeras. Mannen borde flyttas från Sundsvall. Bo Holmbergs önskan om att Mijailovic inte ska placeras i Karsudden är en liknande situation som Catrins, säger Hans Klette, professor emeritus i straffrätt och ordförande i Brottsofferjourernas riksförbund, som engagerat sig i fallet.
Klette anser att Sverige bryter mot EG-rätten genom att inte lagstadga hänsyn till anhöriga.