Sverige

Carl Bildt ser tillbaka på en lång karriär

Carl Bildt blickar ut över Stockholm från 23:e våningen i DN-skrapan.
Carl Bildt blickar ut över Stockholm från 23:e våningen i DN-skrapan. Foto: Paul Hansen

Carl Bildt trodde att ubåtskränkningarna upphörde på 1990-talet. ”Men nu är det som förr, kränkningarna tycks inte ha upphört, det är utomordentligt allvarligt.”

DN:s mångåriga medarbetare Barbro Hedvall möter den nyss avgångne utrikesministern Carl Bildt i ett samtal.

Släpp in Carl Bildt i ett rum med bokhyllor och han går över boktitlarna granskande – av nyfikenhet men också av lust att visa sin beläsenhet. Han tittar sig om i biblioteket högst upp i DN-skrapan, hittar Edward Gibbons ”The decline and fall of the Roman empire” och konstaterar att den har ett utmärkt språk, något som få kan väntas ha någon invändning emot eftersom få har läst Gibbon.

Sedan kan vi börja.

Låt oss tala om Ryssland, jag tycker att det i dag påminner om Ryssland för hundra år sedan, Tsarryssland, mer än Sovjetryssland.

– Jovisst, håller Carl Bildt med.

Men först vänder vi tillbaka i tiden.

De bästa årtiondena för mänskligheten är förbi. Det var 1990- och 2000-talen. Det är Carl Bildts samlade bedömning. Och jag säger inte emot honom – det var goda år, optimistiska år, år präglade av om inte ”ideologiernas död” så i vart fall de stora fasta maktblockens nedvittring.

Och det var ekonomiskt goda år. Här i Sverige kunde min (och Carl Bildts) generation uppleva reallöneökningar för första gången. I USA följde Bill Clinton maningen: ”It’s the economy, stupid” det vill säga utan ekonomisk tillväxt inget väljarstöd och inga reformer.

För mänskligheten – stora ord i värsta Carl Bildt-stil.

Vårt samtal förs annars mer eftersinnande, Carl Bildt har lämnat utrikesministerposten efter åtta år och fyra årtionden i svensk politik och internationell säkerhetsdiskussion. Mycket är länge sedan. Det 1970-tal som Carl Bildt kallar ”det galna årtiondet” till exempel.

Det som kulminerade med löntagarfondsförslaget som Socialdemokraterna antog på sin kongress 1975. En plan för socialisering: Det är faktiskt svårt att förstå, man trodde att sådana tankar hade lagts åt sidan, efter valet 1948. Då förlorade Socialdemokraterna planhushållningsdebatten till Bertil Ohlin och Folkpartiet, funderar Carl Bildt.

– Du kommer väl ihåg Leif Lewins bok om ”Planhushållningsdebatten”, den kom på 1960-talet, säger han.

– Ganska snart efter den vaknade den en gång dövade socialiseringen till igen, just med löntagarfonderna, påminner Carl Bildt. Dem är det ingen memoarskrivande socialdemokrat som vill stå för i dag.

Och ingen saknade dem sedan Bildt-regeringen avskaffat de fonder som efter många turer blivit till.

Och nu då, har inte moderater och socialdemokrater egentligen samma inställning till konkurrens och privatföretag i den offentliga verksamheten?

– Njeeaae. Carl Bildt drar på svaret. För en moderat classic går det inte an att stå tillsammans med socialdemokratin – om det inte gäller landets försvar och säkerhet förstås.

En sak är ändå säker – galenskapens tid är över. Socialiseringsidéerna har blivit överspelade, menar Carl Bildt.

Öppna gränser, ökat exportberoende – svensk exports andel av BNP har under de senaste 20 åren nästan fördubblats, ny teknik och för Sverige vårt EU-medlemskap – så mycket är annorlunda. Och vad gäller EU och Sveriges plats tvekar inte Carl Bildt: visst har klubben blivit stor och visst kan vi önska att alla medlemmar skötte sig.

– Men när vi kräver att Bryssel ska näpsa Ungern eller förmå Rumäniens regering att ta ansvar för sina medborgare, så tänker vi inte på att EU ska behandla medlemmar lika – och här i Sverige vill vi ju inte ha mer av Bryssel i våra angelägenheter.

För hundra år sedan drev Europa ut i kriget, själva urkatastrofen under det katastrofala 1900-talet.

Hade det gått att hindra, tror du?

– Möjligt. Det som då hade behövts, en instans dit man kunde ta problem och konflikter, saknades. Därför handlade varje regering som vore det möjligt att isolera dess aktion, som skulle det bli ännu ett begränsat krig av det slag som ägt rum under de föregående åren.

I de krigen var ju Ryssland högst aktivt.

Carl Bildt kommer fram med ett familjeminne. Farmor, född danska, tjänstgjorde i sin ungdom vid det danska hovet, som i sin tur hade täta relationer till det ryska. Siste tsarens mor var född dansk prinsessa.

För flera år sedan kom en film om det sista tsarparet.

– Till den filmen tog min bror Nils och jag farmor som då var en smula lomhörd och talade högt. På duken syntes det stiliga hovet dansa och roa sig. Då ropar farmor ”Ah, han såg inte ut så, han var mycket stiligare och dansade fantastiskt”. Sedan fortsatte hon att kommentera i samma stil, folk trodde väl att där satt en galning, ler Carl Bildt.

Ryssland har lösa gränser, det stöter fram mot väst när det kan och i allians med en västlig makt: Napoleons Frankrike 1807 eller Ribbentrop-Molotov-pakten 1939, men upplever också osäkerhet visavi sina västra grannar. Så är det också i dag.

I slutet av 1800-talet mobiliserade Tsarryssland som i dag: man förde en ideologisk kamp mot det förslappade väst, stödde sig på orto­doxi och konservativa värden och ett slags mystiskt slavofilt tänkande. Förryskning av alla tsarens undersåtar var målet. Regimen hade större och större svårigheter trots att ekonomin moderniserades och industrier växte fram snabbt. Tsarryssland var en stormakt på osäker grund.

Som i dag. Men så var det inte under Jeltsinåren.

Carl Bildt minns middagen med EU 1994 när Sveriges inträde var klart. Med vid bordet satt också den ryske presidenten. Boris Jeltsin signalerade ivrigt lusten att förena sig med Europa. Franske presidenten Mitterrand bjöd in: Kom med oss, bli medlem i EU, medan Tysklands Helmut Kohl muttrade något om för stor brådska.

Så blev det inte. Jeltsin ersattes av Vladimir Putin. I dag bygger han upp en ideologi grundad på samma värden som Tsarrysslands. Med udden mot det dekadenta väst. Samtidigt faller oljepriset och den ryska ekonomin blir allt ihåligare.

Mönstret är välbekant: en auktoritär regim piskar upp rädsla och hat mot omvärlden.

Välbekant har också den senaste veckans ubåtsspaning varit.

Carl Bildt tvekar inte: Det är naturligt att misstänka Ryssland.

Också om operationerna är resultatlösa?

– Vi fick inte upp något under 1980- och 1990-talen, det var de själva som visade sig med U137, men vi visade att vi fanns och såg. Nu tycks det vara som förr, säkerhetsläget har blivit allvarligare.

Motmedel?

Att Europa håller ihop, är Carl Bildts svar.

Webb-tv: Bildt: Ryssland misstänks självklart

Men hur ser det ut i Europa i dag, vad blev det av all EUforin från 1990- och 2000-talen? Vem minns den Big Bang som 2004 i ett slag gjorde tio nya stater till EU-medlemmar?

Ja, det var tider när snart sagt allt kunde marknadsföras med Europa eller EU. I dag går inte sånt.

Europa i dag är många medlemmar med väldigt olika inställning till grundkontraktet. En stor medlem som Storbritannien vill minska sitt engagemang.

– Ja, vad vill de, kasta loss och bli ett nytt större Island ute i havet, frågar Carl Bildt.

Och Frankrike då? Ett land med ett styrande parti som mest strider inbördes och som tycks omöjligt att reformera.

– Åh, reformer kommer nog när det blir nödvändigt, svarar Carl Bildt. Se på Sverige i 1990-talets början eller se på Tyskland som för ett decennium sedan var Europas sjuke man.

När jag säger att han har fel vidhåller Carl Bildt – stillsamt dock – att så måste det bli.

Men just nu är Marine Le Pen och Nationella fronten de enda som går fram.

Och Marine Le Pen ser med beundrande ögon på Ryssland. Gérard Depardieu, Frankrikes store skådespelare, har flyttat till Ryssland undan den franska skatt­masen.

– Marine Le Pen och Vladimir Putin, Europas nya par.

Carl Bildt lutar sig tillbaka med ett leende. Halvt allvarlig är han ändå. Det är en svacka i den säkra tysk-franska parförbindelsen, Frankrike är inte som på Mitterrand-Chirac-tiden.

– Men Europa har många svåra problem, Ryssland är ett, extremismen och våldet i sydost är ett annat.

För Sverige? Hur blir det nu?

Svaret är mycket bildtskt: det handlar om Europa, om vårt medlemskap i den europeiska familjen. Ramverket gäller i alla lägen. Sverige kan inte och ska inte stå ensamt, vi kan vara mer eller mindre synliga. De där årtiondena som var de bästa för mänskligheten är förbi. Nu är det med ett bildtskt uttryck ”business as usual”: Stormakter känner sig hotade eller hotar.

Amerika då?

– Det har vi inte talat om, påminner Carl Bildt.

– Men det gör kanske inte så mycket, det betyder nog inte så mycket.

Washington är alltså inte längre huvudspåret för den politiker som haft de mest excellenta kontakter där. Han ser nu åt öster och söder – Ryssland, Medelhavsområdet och framför allt Kina och de växande asiatiska ekonomierna. Undrar om de saknar den medelstora hunden med attityd där borta i väster.

Det knackar på dörren, vårt samtal är slut. Och i rummen utanför bänkar sig ett femtiotal kvinnor av olika ålder och med olika stil. De visar sig vara förskolelärare från Rinkeby på konferens. Kan inte Carl Bildt säga några ord till dem? Jovisst kan han det. En hörbar suck av beundran: det här är en häftig överraskning. Mobilerna kommer upp och några hinner ta selfies med Carl Bildt. Den ende politikern i Sverige med rockstjärnestatus.

Fakta. Carl Bildt

Född: 1949.

Familj: Gift med Anna Maria Corazza Bildt, Europaparlamentariker. Tre barn.

Gör nu: ”Fri företagare i framtid och fred”.

Karriär: Riksdagsledamot 1979–2001, partiledare Moderata Samlingspartiet 1986–1999, statsminister 1991–94, utrikesminister 2006–14.

Uppdrag: Ledamot av ubåtsskyddskommissionen 1982–83, EU:s medlare i de jugoslaviska krigen 1995, Hög Representant i Bosnien 1995–97.

Böcker bland andra: ”Hallänning, svensk, europé” (1991), ”Uppdrag fred” (1997), ”Uppdrag Europa” (2003).

Citat: ”Ett misslyckande ska kallas ett misslyckande” (efter det svenska kronförsvaret 1992).

Känd för: Bloggare, twittrare, flygpassagerare.