I augusti 1976 gick dåvarande rikspolischefen Carl Persson till den socialdemokratiska regeringen med en promemoria där justitieministern Lennart Geijer utpekades som en säkerhetsrisk på grund av besök hos prostituerade. I dag vill han inte tala om saken.
- Jag har inga kommentarer om detta i dag. Läs min bok, där har jag sagt det jag vill säga, svarar Carl Persson och lägger på luren.
I den memoarbok från 1990 som Carl Persson skrev tillsammans med journalisten Anders Sundelin - "Utan omsvep, om ett liv i maktens centrum" - berättar han om sin vånda inför att vända sig till statsminister Olof Palme med uppgifterna kring Lennart Geijers roll i den så kallade bordellhärvan.
"Jag förstod att hur jag än handlade skulle jag bli kritiserad för att ha handlat fel. Om jag underrättade Olof Palme och de hela läckte ut i massmedia skulle jag bli bespottad och beskylld för att ha farit med skvaller; om jag inte underrättade Palme och det läckte ut - risken var överhängande - skulle regeringen angripa mig för att jag känt till påståendena men underlåtit att tala om det", skriver han.
När han till slut bestämmer sig för att gå till den socialdemokratiska regeringen med uppgifterna från stockholmspolisen utredning kring bordellhärvan, delar han upp det i tre promemorior. De första två behandlar vad som framkommit i utredningen kring de prostituerades kända kunder, och i den tredje skriver han själv ett förslag om att en undersökningskommission borde tillsättas.
I memoarboken skriver han att samtalet med Palme varade i drygt en och en halv timme. "Palme sade i förbigående att han tänkt sig vissa ändringar i regeringen efter valet. Vederbörande statsråd skulle då ändå avgå". Persson skriver även att Palme uttryckte skepsis inför förslaget om en undersökningskommission eftersom sådana kommisioner "kunde åstadkomma skador som inte gick att utplåna". Någon kommission tillsätts heller inte. Däremot har Hans Holmér, då nytillträdd chef för stockholmspolisen, två dagar efter Perssons möte med Palme gjort en egen utredning och sammanfattat uppgifterna kring Lennart Geijer och andra kända bordellbesökare som "rykten och struntprat". Därefter blir det tyst kring historien fram till DN:s avslöjande i november 1977. Då slås Geijeraffären upp stort, men eftersom det finns några små sakfel i artikeln kan Olof Palme gå ut och dementera historien som han kallar "lögn och förbannad dikt". Carl Persson skriver att både han och DN därefter hudflängdes i media, och att krav restes på hans avgång.
Carl Persson avgår som rikspolischef och blir landshövding i Halland, men på försommaren 1978 upplever han hur han återigen "blir den främsta måltavlan för kritiken". Då har tv:s Studio S avslöjat att Carl Persson gått till Olof Palme med en "hemlig promemoria som handlade om politikers samröre med prostituerade". Detta får centerpartisten Gunilla André att väcka en interpellation i riksdagen, där hon bland annat vill att statsminister Thorbjörn Fälldin ska svara på om det behövs en utredning kring politikers samröre med protstituerade. Inför en överrumplad riksdag säger Thorbjörn Fälldin att han direkt kunnat konstatera att åtminstone en uppgift i promemorian var lögnaktig: hans eget namn förekom nämligen bland kunderna.
Samtliga partiledare som kliver upp i talarstolen i riksdagen har samma inställning till uppgifterna i promemorian - de saknar all grund. De enda politiker som avviker från den eniga linjen är Jörn Svensson (v) och Per Garthon (fp), och de kräver en medborgarkommission.
Carl Persson skriver att medierna går på partiledarnas linje och att han själv utsätts för en klappjakt i där han framtonar "som en oansvarig person vilken av skäl som bara kunde spekuleras kring lät sprida skvaller om samhällets toppar". Han känner sig så jagad och oförskyllt anklagad att han till slut ber Justitiekanslern (JK) utreda och bedöma hans handlande. Detta gör JK och konstaterar att det inte finns någon anledning att kritisera Carl Persson för att han informerat regeringen genom att överlämna de tre promemoriorna. Däremot får Carl Persson kritik för att han inte låtit registrera dem. Den kritiken borde också riktas mot regeringen menar Carl Persson i sin bok, där han också skriver att den finns en obesvarad fråga kvar i historien. Om Palme ansåg att promemorian skulle betraktas som strunt, varför avskrevs då inte ärendet och arkiverades i vanlig ordning, undrar Persson i boken. Istället låstes handlingarna in i ett kassaskåp på statrådsberedningen, och överlämnades sedan till den nye statsministern Thorbjörn Fälldin i ett förseglat kuvert mot särskilt kvitto, skriver Persson.