Transparens, öppenhet och insyn är allt viktigare för medierna i dag. Det är bland annat ett skäl till att DN har en läsarombudsman. Jag kan som en läsare med tillgång till redaktionen reda ut oklarheter, förklara varför det blev som det blev och ha synpunkter på hanteringen av det som står i tidningen.
Men hur förhåller det sig nu med en läsarombudsmans roll och chefredaktörens? Jo, jag kan uttrycka en avvikande mening gent emot chefredaktören. Jag arbetar självständigt och styrs inte av någon på tidningen, trots att jag är anställd av den. Mitt uttalade uppdrag är att granska tidningen för läsarnas räkning. Tidningen som granskar makten har också själv makt och måste tåla granskning och kritik. Det gäller naturligtvis även mig.
Häromveckan var jag på ett seminarium på SNS, Studieförbundet Näringsliv och samhälle, som handlade om det för Sverige unika systemet med en ensam ansvarig utgivare, oftast chefredaktören. Det systemet är utmärkt och värt att bevara, tyckte Per-Arne Jigenius, före detta chefredaktör och före detta pressombudsman. Han har skrivit boken "Ansvarige utgivaren. Diktator eller syndabock?". I den boken handlar ett kapitel om läsarombudsmän. "En tittar- eller läsarombudsman kan från företagets synpunkt vara en väl motiverad tjänst. Men sett ur den ansvarige utgivarens perspektiv kan en ambitiös och självständig ombudsman också skapa problem." Han går till och med så långt att han menar att en ombudsmans "kanske oförsiktiga eller alltför kategoriska formuleringar" kan komma att användas mot utgivaren och medieföretaget.
En läsarombudsman eller tittarombudsman kan naturligtvis aldrig kan eliminera behovet av en Allmänhetens pressombudsman eller Granskningsnämnden. Det är helt enkelt olika roller. Pressombudsmannen tar upp till granskning publicering som har drabbat någon specifik person och har möjlighet att lämna ärendet vidare till Pressens opinionsnämnd som har sanktionsmöjligheter. Det har inte jag. Jag har dock min krönika i vilken jag ger läsarna en röst. Till mig kan man vända sig om man har synpunkter på innehållet i DN utan att man personligen drabbats. Man kanske inte fått den förklaring man önskar i en artikel. Man kanske tycker att nyhetsvärderingen är felaktig, att fel artiklar är stort uppslagna medan andra får mycket litet utrymme. Man kanske tycker att grafiken ger felaktig information, att rubriker leder helt vilse, att bilderna säger för mycket eller för litet. Man kan tycka att journalisten inte varit tillräckligt kritisk gentemot sina källor eller att journalisten uttrycker sina egna åsikter i stället för att ge läsaren ett gott underlag att själv bilda sig en åsikt. Det kan också gälla rättelser och gen-mälen eller dålig hantering av sådana.
Jag kan inte se något fel i att läsarombudsmannen uttrycker kritik mot den egna tidningen som chefredaktören är ansvarig för. Den här frågan togs upp av debattörer på SNS-seminariet. Anna Serner, nytillträdd vd för Tidningsutgivarna, uttryckte liknande tankar på debatten:
- Vill man vara en maktfaktor så måste man ha en stor trovärdighet. Trovärdighet kan man bara få om man förtjänar den. Därför måste man våga granska sig själv och stå för det man gör.
Justitiekanslern Göran Lambertz höll inte med Jigenius om att en läsarombudsman kunde vara ett problem för utgivaren. Tvärtom, menade han.
Men systemet med ensamansvaret, att endast ansvarige utgivaren kan ställas till ansvar för vad som står i tidningen, är unikt för Sverige. I andra länder kan även enskilda journalister ställas till ansvar. New York Times läsarombudsman, "public editor", kritiserade häromveckan sin tidning för att man anlitat en kontroversiell kolumnist. Där är läsarombudsmannen utomstående med en synnerligen självständig ställning. I många länder står det under läsarombudsmannens kolumner en markering: "för innehållet svarar författaren ensam". Min krönika kan i princip tas upp av pressombudsmannen till granskning. Jag skulle i så fall skämmas, men det vore inte jag utan den ansvarige utgivaren, som fick ta smällen. Han ansvarar för allt i tidningen. Även debattartiklar kan stoppas om ansvarige utgivaren finner skäl för det. Skälet behöver inte vara oro för att tidningen skulle lida skada utan kan vara av allvarligare art på ett annat sätt.