Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Sverige

Dagarna med drottningen

Silvia arbetar intensivt för att sätta demens­vård på agendan. Men ska en kunglig hjärtefråga få påverka samhällets prioriteringar? I jakten på svaret åkte Lördagsmagasinet till Amsterdam och mötte en inflytelserik drottning.

– Her Majesty.

En holländsk säkerhetsvakt gör klart att drottning Silvia äntligen är på ingång.

Vi befinner oss på Teylers museum i Haarlem strax väster om Amsterdam. Silvia tar god tid på sig bland silkeshandlaren Pieter Teyler van der Hulsts 1700-tals­föremål: fossiler, bokverk, instrument. Så god tid att drottningens personal hinner jaga upp sig en smula. Hovets informationschef Margareta Thorgren, med bakgrund på bland annat Scan och Scandic, vandrar omkring i lobbyn. Tittar på klockan. Spejar mot trottoaren.

En växande folksamling inväntar det svenska kungaparet.

Att följa kungaparet under ett två dagar långt besök i Amsterdam är en katt-och-råtta-lek.

Journalister får ett schema med hållpunkter. Ibland med exakt adress och tidpunkt. Ibland med mindre tydliga uppgifter: Kungaparet ska åka båt till kungliga palatset i eftermiddag. På vilken kanal framgår inte.

Minuterna man tillbringar i direkt kontakt med kungligheter är lätt räknade. Mellan pressen och kungaparet står hovstaten. Statsfru. Hovdam. Adjutant.

Att vänta kan göra en sömnig. Att vänta tillsammans med hovstaten kan göra en katatonisk.

Silvias personal klär sig i diskreta dräkter. Rejäla pumps med fyrkantig klack. Traditionellt knutna scarves.

De utstrålar ett sammanbitet ointresse.

Dagen innan, just när kungen och drottningen ska anlända, radar hovstaben upp sig utanför det kungliga palatset i centrala Amsterdam. Dammig kullersten. Grådaskig palatsfasad. Staben smälter in.

Och därför blir man så överrumplad, ja tagen, när den 70-åriga Silvia Bernadotte äntligen trippar in i museets oansenliga souvenirbutik.

Stort smittande leende. En upprymd blick. Färg.

Statisterna i hovstaten kan verkligen sitt jobb. Bakom den grå fasaden: en kunglighet som verkar fullt levande. En riktig människa!

Det avtalade ämnet för intervjun med drottningen är demensvård, ett ämne som engagerar Silvia Bernadotte djupt.

Engagerar det även Dagens Nyheters utsända?

Drottning Silvia anar kanske att det också är henne, och inte bara de vaskulära rönen, vi vill åt. För hon öppnar med något som liknar godmodig ironi.

– Jag måste säga: Jag är väldigt glad att en sådan ung man intresserar sig för sådana här svåra frågor.

Hon ler. Hälften hjärtligt, hälften retligt.

Drottningen behagar skämta, alltså. Kring så känsliga ting som ålder. Jag tar mental notis, och går till motattack några minuter senare:

Hur är det att åldras som kunglighet, då?

Silvia kontrar i samma uppsluppna ton.

– Nu är jag ju vintage!

Hennes majestät pausar några sekunder. När en drottning skämtar skrattar man med guppande magstöd. Som tomten i Kalles Ankas jul.

En tsunami i diafragman.

– Ja, det är full rulle, fortsätter hon.

Foll rolle.

En drottning tilltalas, som bekant, med titel. Drottningen eller hennes majestät. I gengäld benämner hon en själv med förnamn.

– Björn är ju med oss dessa dagar. Det är ju mycket att göra. Det är många saker som intresserar både kungen och mig. Som vi vill vara med och stödja.

Men är drottningen själv rädd för att bli gammal?
– Tja … vad ska man göra? Jag är ju redan ganska down to earth. Så är det ju.

Riktigt vad drottning Silvia menar med detta är svårt att bena ut.

En jordnära ålderdom? En vision av döden?

Vi befinner oss visserligen i Pieter Teyler van der Hulsts hus. Han var upplysningsman och mennonit, radikalt frikyrklig. Mennoniter baserar sin tro på en självständig tolkning av Nya testamentet.

Drottning Silvia hyser en gudstro. Mamma Alice var katolik. Pappa Walther luthersk protestant. 2009 lät drottningen publicera en bönbok med fotografier tagna av kungen.

Som traditionellt troende bör hennes föreställning om livet efter detta var något mindre jordnära än evig kompostering på Drottningholm.

Men visst: I sin omgivning framstår drottning Silvia denna varma lördag eftermiddag som rätt down to earth.

Man hade just vant sig med hovstatens stiff upper lips.

Vem kunde tro att drottningen själv skulle förmå skämta och visa prov på självironi?

Å andra sidan: Vad vet man?

Fördjupar man sig i drottning Silvias verksamhet inser man att hon ofta visat prov på självständighet. Hittat rörelseutrymme i ett sammanhang som sällan uppmuntrat till egna initiativ.

När Silvia var ny på slottet i slutet av 1970-talet krävde hon en egen skrivmaskin. Hennes önskan möttes med skepsis i det mansdominerade hovet. Varför ska statschefens hustru ha tillgång till egna skrivdon? I regeringsformen står inget om gemålens uppgifter.

Silvia, hon växte upp med tre bröder, stod på sig. Fick egen skrivmaskin. Inte bara det. Tillsammans med Alice Trolle-Wachtmeister, statsfru och blivande överhovmästarinna, byggde hon en egen hovstat. Det var nytt. Silvia Bernadotte professionaliserade rollen som gemål till statschefen. Fyrtio år senare vittnar hovreportrar om att det är Silvia som håller den svenska monarkin vid liv.

Hennes reformarbete i svensk demensvård bekräftar denna handgriplighet.

Stiftelsen Silviahemmet, drottningens bas i vårdapparaten, bedriver undervisning och dagvård. Främjar forskning. Men har även ambitionen att certifiera samtliga svenska kommuners äldreomsorg och bidra till export av svensk äldre­vård.

En till synes inflytelserik position i ett politiskt hyperkänsligt landskap. Äldrevård på 2010-talet? Carema. Kissblöjor på våg. Pensionär inlåst i skrubb på wallenbergägt äldreboende.

Inget parti med riksdagsambitioner har råd att stå utan äldrevårdspolitik när den svenska demografin förändras i grunden.

Inte heller Sveriges drottning?

Silvia och professor Barbro Beck-Friis träffades i Egypten.

Under en resa med Travellers Club, en herrklubb grundad av upptäcktsresande Sven Hedin.

För goda ”travlare” som det heter på klubbjargongen.

Sällskapet var förbehållet män. Men när kungen och drottningen återvänt från sin bröllopsresa på Hawaii hade man tillsammans tackat ja till en middagsinbjudan från Travellers Club.

Egentligen ställd exklusivt till kungen. Huvudbry hos ”travlarna”. Man löste komplikationen genom att tillåta damer på årsmötet.

”Det är ett stort privilegium att vara drottning”, säger Silvia i boken ”Drottning Silvia”. ”Då kan man påverka saker och ting – ibland utan att ens veta om det”.

Detta apropå Travellers Club.

I november 1991 måste herrklubben ha reformerats ytterligare. Då reste i vilket fall drottning Silvia och geriatriker Barbro Beck-Friis i klubbens regi. Och kom i samspråk under en båtresa på Nilen.

Vänskapen i Egypten skulle bli en förutsättning för Silvias påverkansarbete.

Barbro Beck-Friis är svensk pionjär inom palliativ vård, en filosofi som beaktar behov hos kroniskt sjuka. Professorn står bakom Motalamodellen, en vision om hemsjukvård som fått starkt gehör i svenska landsting.

När drottningens mamma Alice Sommerlath drabbades av demens, och Silvia flyttade henne från tyska Heidelberg till en våning på Drottningholm, ringde hon Barbro Beck-Friis. Redan i slutet av 1980-talet hade Silvia noterat förändringar i föräldrahemmet. Walther hade börjat assistera Alice i köket och i matbutiken. När sjukdomen fördjupades efter makens död i oktober 1990 upptäckte Silvia att Alice var tungt medicinerad.

– Mamma tog 17 tabletter dagligen som jag skulle ordna och dela ut, säger hon.

– Jag tänkte: 17 tabletter per dag. Inte ens en häst kan tåla det. Därför tog jag kontakt med Barbro Beck-Friis.

Beck-Friis fick en ”chock” när hon hörde talas om dosen, säger Silvia. På museet utanför Amsterdam återskapar drottningen dialogen.

Barbro Beck-Friis sa:

– Det är länge sedan som jag tog min student i kemi och fysik. Men det här kan inte vara bra!

– Och det visade sig att det inte var bra, säger Silvia. Det var medicin som arbetade mot varandra och en tablett som utvecklade demensen snabbare.

Barbro Beck-Friis sänkte successivt dosen till två tabletter.

– Jag ringde läkaren och berättade det här: hur glad jag var att mamma mådde bättre och att det bara var två tabletter nu.

Läkaren svarade:

– Då kan jag inte ta ansvar för henne längre.

– Kanske tyckte han att vi hade gått in i hans heliga värld och ändrat.

Silvia bet ifrån:

– Det behöver ni inte längre heller.

– Sen stannade mamma med oss. Hon hade fortfarande svårigheter, men hennes liv blev så mycket mer aktivt. Hon fick en del av livet tillbaka.

Uppgörelsen med Alice Sommerlaths läkare blev startskottet för drottningens kampanj mot vårdapparatens ignorans i stort. Ett arbete som nyligen kulminerade när Silviahemmet började undervisa läkare tillsammans med Karolinska institutet.

– För 15 år sedan var det ingen fråga, säger drottningen. Om en person blev glömsk betraktades det som naturligt åldrande. Nu vi vet att det är en sjukdom.

– Min dröm var alltid att få utbilda läkarna. För man talar inte mycket om demens på deras utbildning. Jag ser fram emot när de kommer ut för då har vi utbildat ett helt team: undersköterskor, sjuksköterskor, läkare.

När Silvia först upptäckte Alices demens var Madeleine Bergstedt hovdam. Bergstedt, i dag Reuterskiöld, är Sophiasyster, sjuksköterska utbildad vid Sophiahemmet. Parallellt med hovet jobbade hon på det privata äldreboendet Sällskapet Vänner till Pauvres Honteux, grundat av Charlotte von Schwerin på 1860-talet.

Som ett led i professionaliseringen av drottningrollen hade Silvia medvetet rekryterat sjuksköterskor till sin hovstat; ”eftersom de har lätt för att tala med alla typer av människor. De är livsviktiga, praktiska, okomplicerade – ja, helt enkelt ’bra att ha’”, som Silvia säger i ”Drottning Silvia – en jubileumsbok”.

Madeleine Bergstedt var i sin tur god vän med Claes Dinkelspiel, arvtagare till Öhman fondkommission.

Bergstedt slog Dinkelspiel en signal. Det var 1995.

– Du är en sådan där hopplöst optimistisk entreprenör. Nu får du något att bita i: Drottningens mamma lider av demens. Kan man göra något?

Dinkelspiel är en något kortvuxen man med stort käkparti. Brett leende.

– Och ingenting är omöjligt! säger Claes Dinkelspiel.

Han ursäktar sin lite rossliga röst. Det var aktiestämma för Nordnet kvällen innan, en internetbank grundad av Öhmangruppen. Dinkelspiel är styrelseordförande.

Claes Dinkelspiel och Madeleine Bergstedt åt lunch på hotell Diplomat på Strandvägen i Stockholm. De konstaterade att det saknades utbildning och kunskap kring demens. Dinkelspiel hade egen erfarenhet av demens i familjen.

– Min pappa, kraftkarl, sju språk, styrelseordförande, började förändras i mitten av 1970-talet. Jag hade alltid kunnat berätta för honom om de mest komplicerade affärerna. Men nu blev han plötsligt irriterad, kunde brusa upp och bli argsint. Jag förstod ingenting. Jag trodde det var en vanlig far-och-son-relation. 1978 fick styrelsen lyfta ut honom ur företaget. Ett trauma som jag fortfarande lever med.

Dinkelspiel var redan involverad i kungafamiljen när samtalet kom. Claes var ungdomsvän med prinsessan Christina. Hans första drag i drottningens demensexpedition blev att anskaffa en fastighet. En låg modernistisk kåk i vitt tegel på Drottningsholmsmalmen utpekades för ändamålet. I ”Öfre Svanteberg” bodde då en ”dam från Iran, eller kanske Irak” som genomgått skilsmässa och hamnat i ekonomisk knipa.

– Det blev exekutiv auktion, säger Dinkelspiel. Jag och min familj köpte det och skänkte huset till Silviahemmet.

Kvinnan från Mellanöstern hade bott i huset. För att få använda fastigheten till utbildning och vård var Dinkelspiel tvungen att ha grannskapets godkännande.

Olof Lagercrantz, drottningholmsbo och legendarisk kulturchef på Dagens Nyheter, blev avgörande.

Lagercrantz var vänsterradikal med vissa aristokratiska reflexer. När ingen hörde kallade han medmänniskor listade i den blå boken – Adelskalendern – för sina kusiner.

Mamma Dinkelspiel, född Björnstjerna, hörde till kretsen.

På första grannmötet som Dinkelspiel arrangerade ställde sig Olof och Martina Lagercrantz upp först av alla. Den tunna mannen som ofta bar knuten fluga utbrast:

– Det här är en ära för Malmen!

– Och efter det vågade ingen käft uttala sig, säger Dinkelspiel. Där ser man vad nätverken gör.

– Olof Lagercrantz var instrumentell för Silviahemmets tillkomst. Utan honom hade vi inte fått tillståndet.

Var kulturradikalen i själva verket monarkist? Jag frågar Dinkelspiel.

– Jag tror han såg samma sak som vi: att vi måste göra något. Man har ett medborgaransvar. Olof Lagercrantz tänkte och tyckte väldigt starkt i den här frågan. Han ville dra sitt strå till stacken.

Barbro Beck-Friis tillsattes som Silviahemmets verksamhetschef. Man öppnade alla hjärtans dag 1996. Sex undersköterskor handplockades för en ettårig utbildning. De vårdade sex till tio dag­patienter. Som kom från alla ”håll och kanter”, enligt Beck-Friis, men bland annat från Sällskapet Vänner till Pauvres Honteux i Bromma.

Utbildningen utgick från den palliativa vårdfilosofin. Målet var att skänka högsta möjliga livskvalitet åt den sjuka och hennes anhöriga. Utbildad undersköterska dubbades till Silviasyster.

– Och det här begreppet Silviasyster blev då synonymt med en undersköterska utbildad inom demensvård, säger Barbro Beck-Friis.

Så hade drottningen blivit hovleverantör av demensvård.

Under utbildningen fick Silviasystrarna praktisera på gruppboenden runtom i Stockholm och där hålla föredrag om sina nyvunna kunskaper.

Drottningens motto var att kunskap skulle spridas som ”ringar på vattnet”.

Barbro Beck-Friis var chef för Silviahemmet till 2004. Hon bedömer att satsningen haft ”enorm” betydelse.

– Inte minst genom drottningens personliga engagemang. Hon har ju engagerat sig för en grupp ingen egentligen ville hantera. Plötsligt fick demensvården ett ansikte. Tack vare henne har människor vallfärdat i tusental till Silviahemmet. Det hade aldrig gått utan drottningen. Ingen annan på jorden hade lyckats. Tack vare hennes karisma och position fick ämnet status. Till och med bland läkarna.

Men även Claes Dinkelspiel var en förutsättning, säger Beck-Friis. Mannen med pengarna. Ett antal stiftelser – Julin, Ax:son Johnson, Wallenberg – finansierade ombyggnaden av huset.

Genom samarbeten med Karolinska institutet och Sophiahemmet utbildar Silviahemmet i dag hela vårdkedjan.

Totalt har 417 undersköterskor och 147 sjuksköterskor fått brosch och diplom av drottningen. 2012 inledde 15 läkare – varav en vardera från Japan, Tyskland och Luxemburg – sin tvååriga internetbaserade masterutbildning.

Bengt Winblad, professor på Karolinska, säger:

– Silviahemmet har höjt vårdkvaliteten och givit prestige åt demensvården, som är en ganska tung vård för våra personalgrupper.

– Eftersom drottningen själv upplevt demenssjukdomen på nära håll är hon mån om att vården ska reducera problemen för anhöriga. Genom Silviahemmets utbildningar kommer kunskap ut i kommunal verksamhet och forskningen får omedelbar effekt. För 20 år sedan var det inte attraktivt att jobba med den här typen av vård. Omsättningen av personal var enorm. I dag är det inte lika betungande.

Men bör hovet extraknäcka som utbildningsinstans?
– Jag hade varit mer bekymrad om kurserna hängde löst. Nu är de förankrade i utbildningssystemet och ger högskolepoäng, vilket nog är en förutsättning för att satsningen ska bära på sikt.

Silviahemmet är ”fantastiskt”. Det säger Christina Granholm, enhetschef på Stockholms Sjukhem, som driver vård utan vinstsyfte, att Där arbetar för närvarande fem Silviasystrar och två Silviasjuksköterskor.

– Silviahemmet har sett till att all vårdpersonal, från vaktmästare till administratör, får kunskap om demens. Man har överfört den palliativa vårdfilosofin till demensområdet. Och därmed stärkt den sjukes självkänsla och integritet. Det handlar om att vi lärt oss möta människan där hon befinner sig.

På Teylers museum i Haarlem fördjupar drottningen sig i en anekdot.

Förmedlad med stolt inlevelse.

En dag behövde hon en bok på Silviahemmet. Systrarna var på utflykt. Silvia var ensam i huset när en taxi plötsligt stannade till. En ung man med plastpåse klev ur bilen. Silvia öppnade dörren.

– Jag frågade vad han ville: ”Nä, jag ska vara här i dag”, sa han.

– Och då förstod jag att han var en ung patient med alzheimers. Vad skulle jag göra med honom? Då kom chauffören och sa till honom: ”vad bra, nu har du sett hur det ser ut, nu kan vi åka hem igen”.

Varpå patienten med ens glömde att han tänkt stanna hela dagen. Drottningen frågade chauffören hur han kunde hantera situationen så galant.

– Och då sade han: ”Jag gick på kurs hos drottningen”.

Silvia skiner upp.

Dagen innan är mulen. Holländskt huvudvärksväder.

Drottning Silvia och Máxima av Nederläderna besöker ett äldreboende i Weesp sydost om Amsterdam.

Somligt skiljer drottningarna åt: 28 år och ett par decimeter i längd.

Annat är gemensamt:

Som deras politiskt problematiska fäder.

Walter Sommerlath var medlem i det tyska nazistpartiets utlandsavdelning. Máximas pappa Jorge Zorreguieta var statssekreterare i den argentinska militärjuntan, en regim som torterade och mördade meningsmotståndare.

Det officiella Holland tvekade inför Máxima. Först om Zorreguieta lovade att utebli från bröllopet kunde parlamentet acceptera hans dotter som drottning.

På äldreboendet i Weesp finns inget som påminner om den såriga relationen till föräldragenerationen.

Tvärtom.

Här excellerar drottningarna i generationsöverbryggande omsorg. En kunglig paradgren.

Ett holländskt par på tandemcykel, Dick och Helga, har valts ut som representanter för hemmets gäster.

Han är klädd i kritstrecksrandig söndagskostym. Hon i vit kavaj och Ecco­skor.

En dag föll Helga illa på cykeln. Fallet utlöste demens. Varje förmiddag kommer Dick cyklande för att hämta hem Helga. De äter lunch tillsammans. På eftermiddagen skjutsar han tillbaka henne till Hogeweyk.

Helga är peppad inför mötet med kungligheterna. Hon klapppar händerna. Konverserar journalister på haltande engelska.

Till slut kommer drottningarna. En lycklig stund tar vid. Drottningen får inblick i flexibel demensvård. Helga får krama kungliga händer. Pressens kameror smattrar.

– Besöket i går var väldigt speciellt, säger Silvia. Jag har besökt så många ålderdomshem både i Sverige och utomlands. Det var väldigt intressant att se hur man ger människorna tillfälle att laga mat, gå och handla. De får känna sig självständiga och fria.

”Monarkin är mycket lätt att förstå sig på”, skriver kulturjournalisten och författaren Per Svensson i boken ”Nej. Monarkin har aldrig varit farligare än nu”.

Monarkin, menar Svensson, är en ”primitiv organism” som ”överlever genom att ingå i symbiotiska eller parasitära rela­tioner med sin samtid”.

Är fototillfället med Dick och Helga i Weesp ett sådant tillfälle när monarkin också vårdar sitt eget varumärke?

Per Svensson tycker att drottningens demensvård fångar det sammansatta i den moderna monarkin.

Å ena sidan historiskt förankrad. Å and­ra sidan anpasslig.

– Så långt tillbaka man kan tänka sig är drottningens uppgift i samhället att vara en idealbild av moderlighet. Därför har den vårdande omsorgen så ofta varit drottningens gebit. Kungliga kvinnor uppträder som sjuksköterskor.

Svensson hänvisar till foton av kungens mamma Sibylla. Hon delar ut cigaretter och choklad till sårade tyska soldater på genomresa i Sverige.

– Att lägga en kunglig hand på en sårad soldats panna, det hör till grunduppdraget.

Kungen krigar, drottningen vårdar; monarkins könsroller.

I ”Drottning Silvia – en jubileumsbok” sätter hovpredikanten Michael Bjerk­hagen Silvias arbete i sin kungliga kontext. Drottningarna Josefina (1807–1876), Lovisa (1828–1871) grundade vårdanstalter för barn och gamla. Drottning Sofia (1836–1913) etablerade Sophiahemmet. Målet var att reformera svensk sjukvård efter ”vetenskapens och hemtrevnades krav”.

Drottning Sofia, skriver hovpredikanten, ”rönte sedermera stor beundran och respekt från den läkarkår som i början så starkt motarbetat henne”.

Som drottning Silvia i demensvården?
– Ja, och det visar på monarkins oerhörda förmåga att suga upp det som ligger i tiden, säger Per Svensson. Jag tror definitivt att Silvias engagemang är äkta. Hennes mamma var ju drabbad. Men monarkin har ändå en förmåga att hela tiden hitta rätt. Det är ingen slump att det blev demens. De största hoten mot folkhälsan i vår tid är ju cancer och demens.

Statsvetaren Cecilia Åse, författare till ”Monarkins makt”, ser ett symbolvärde i passionen för barn och gamla. Fotografier där monarker kelar med bäbisar och pensionärer avväpnar kungahuset på ytan samtidigt som de stärker bördsmonarkins kärna: legitimeringen av blodslinjen, ämbeten som går i arv i en utvald släkt. Monarkin gör nationen till en familj. Silvia håller en vakande hand över oss alla.

– Är det medvetet? frågar Cecilia Åse. Svårt att säga. Min uppfattning, efter att ha studerat saken, är att engagemang för barn och gamla passar väldigt väl in i det slags monarki vi lever i. Kopplingen till tid och generation är oerhört viktig. Det hade varit svårare att framhäva detta symbolvärde i ett arbete för diabetes, alkoholism, trafikolyckor …

Silvias demensarbete har betydelse även som berättelse.

Johan T Lindwall är Expressens hovreporter. Hans starkaste ögonblick med Silvia handlar just om Alices demens.

– När hon berättade för mig allra första gången … Det var bara jag. Hon berättade hur Alice kom in på slottet, stannade vid en röd matta, vägrade fortsätta genom rummet. Dementa kan reagera starkt på färg. Det berörde mig faktiskt. Då var drottningen så ärlig som bara hon kan vara.

Professor Barbro Beck-Friis beskriver Silvia som en ”genomgod person”. Som får människor att göra saker man inte visste att man förmådde.

– Hon är inte bara drottning. Hon är en själens drottning.

Silvia är i Holland också för att göra affä­rer.

Swedish Care International är ett aktie­bolag knutet till Silviahemmet som ”utvecklar, paketerar och exporterar” svensk äldrevård. Eventuell vinst återinvesteras. Claes Dinkelspiel är ordförande.

Särskilt Japans efterfrågan på drottningens vård var så stor att Silviahemmet beslöt att knoppa av exporten i ett bolag. Affären tog fart efter den japanska kejsarinnans Sverigebesök. Sedan dess har över 40 000 japaner demensutbildats enligt Silvias standard. Swedish Care International samarbetar med svenska exportföretag.

Claes Dinkelspiel redogör för en middag på Silviahemmet. Drottningen satt med vid bordet.

– Det här får du stämma av med kungen och drottningen … Men de är generellt mycket angelägna om att underlätta för svensk exportindustri. Det här började med en middag för den del av svenskt näringsliv som ägnar sig åt medicin, medicinsk apparatur, blöjor … Samtliga inbjudna var väldigt intresserade av att delta.

Som Svenska Cellulosa Aktiebolaget, SCA. Pappersjätten bakom blöjor som Tena och Libero.

– SCA är världsledande … Att sälja blöjor gör ju ingen glad. Men att vara med och skapa ett bättre åldrande, det är något positivt, säger Dinkelspiel.

Samarbetet gäller ”gemensamma utbildningsinsatser”, säger Karin Lind-Mörnesten, vd för Swedish Care International. Exportföretagen erbjuder Silviahemmets vårdprogram till sina kunder. Så utvecklas marknaden. Och för­hoppningsvis efterfrågan på deras produkter.

Swedish Care International säljer internetapplikationer: ”Dementia Support” och ”Elderly Care”.

I Amsterdam överlämnar drottningen en demens-app specialöversatt till holländska, berättar Dinkelspiel.

– Vi ville tillgängliggöra den för målgruppen i Holland, bekräftar Karin Lind-Mörnesten.

Drottning Silvia är starkt engagerad i exporten av vård.

– Den ska hon ha cred för, säger Claes Dinkelspiel. Verkligen. Genom sina statsbesök har drottningen ett fantastiskt nätverk. Vi ska visa världen att vi kan skapa ett bättre åldrande. För då kan man också skapa export­intäkter till Sverige vilket ger oss fler arbets­tillfällen.

Mötena mellan drottningen och exportindustrin listas inte alltid på hovets hemsida.

– Det här körs ju, som du hör, ganska informellt. Och i team, säger Dinkelspiel.

Othello kör nosen i vädret och skäller. Den svartvita border collien reagerar på applåder. Vårdhunden har fullt upp under Silviahemmets inspirationsdag på hotell Hilton i Stockholm.

Andreas Jonsson, ordförande för social­nämnden i Tyresö kommun, belönas med Othellos skall. Moderaten Jonsson vill nämligen ”Silvia­hemscertifiera” äldrevårdsapparaten i Tyresö kommun.

Hittills har 20 vårdenheter i Sverige genomgått den tredagars grundutbildning som en silviastämpel kräver. Först ut var Stockholms Borgerskap 2008.

Affären med Tyresö skulle innebära ett genombrott för Silviahemmets ambition att certifiera hela kommuner. Enligt förslaget, som socialförvaltningen nu utreder, skulle 495 personer – som har kontakt med äldre i tjänsten – utbildas för ett pris av 1 778 500 kronor. Kostnaden skulle hamna utanför befintlig budget.

– Det är vår politiska ambition, säger Andreas Jonsson. Målet är också att få med primärvården under landstinget. Jag fick höra att Silviahemmet var på gång och ville Silviahemscertifiera en hel kommun. Det skulle bli ett kvalitetslyft för vår omsorg.

– Vi ligger i långt framskridna planer med tre kommuner, säger Claes Dinkelspiel. Det är både hemsjukvård, öppen­vård, vårdhem. Målsättningen är att kunskapscertifiera hela Sverige. Alla kommuner. Sverige ska bli ett föregångsland.

”Gråkappan” var ett smeknamn på Karl XI. Om ett missförhållande grasserade i landet red kungen ut i sin förklädnad för att ställa saken till rätta.

Om Silviahemmet, med drottning Silvia som styrelseordförande, lyckas bli en kvalitetsgarant inom äldreomsorg kan det i förlängningen få politiska konsekvenser.

Lägga sordin på debatten om vinst i äldrevården.

Det bedömer Claes Dinkelspiel.

– Jo, det skulle lösa mycket av den vårddiskussion vi har. För om vi kan garantera att vårdkvaliteten är bra, då spelar det ingen roll vem som äger, vem som är huvudman.

Tror du verkligen Silviahemmet kan få den sortens inflytande?
– Alltså, jag är fullständigt övertygad. Om vi kan skapa förebilden för världens bästa vårdhem, då har vi vunnit. Vem som sedan är ägare av den, det är en sekundärfråga. Det viktigaste är att gästerna på vårdhem, deras anhöriga och personalen är nöjda.

Riskkapitalbolag är äldrevårdens mest kontroversiella inslag, konstaterade DN:s politiska kommentator Ewa Stenberg nyligen (26/4). Under alliansen har privatiseringen ökat. I omkring hälften av alla svenska kommuner finns privata vårdalternativ.

Mellan Silviahemmet och den privata vårdsektorn finns en intressegemenskap. I styrelsen för Silviahemmet sitter Lars Gatenbeck, tidigare chef för Karolinska Universitetssjukhuset. Samme Gatenbeck är styrelseledamot i vård­bolaget Aleris, familjen Wallenbergs ”option på svensk demografi” som Svenska Dagbladet kallar företaget.

Under inspirationsdagen på Hilton tilldelas en 22-årig student ”Queen Silvia Nursing Award”, en belöning på 50 000 kronor för nytänkande inom vårdsektorn. På sin blogg berättar studenten om sin praktik på Aleris äldreboende Baldersro Plaza.

Aleris kan behöva kunglig glans.

I augusti i fjol hittades en 72-årig man inlåst i ett rum utan fönster på Vårbacka Plaza i Huddinge. En anhörig fann honom utslagen på golvet. Mannen var i så dåligt skick att polisen fick ringa ambulans. Även Vårbacka Plaza ägs av Aleris.

Det slags informella maktallianser som odlas kring drottningens demensapparat stör kritiker av monarkin.

– Ska man göra en maktanalys handlar det om att hovet har flyttat sin umgänges- och maktsfär från militär- och ämbetsmannaadel till näringsliv. De drar nytta av varandra. Och det uppstår gråzoner av otillbörligt gynnande.

Per Svensson leker med tanken att Alice Sommerlath drabbats av en mindre allmängiltig sjukdom.

– Det är inte bra att samhällets uppmärksamhet och resursspridning styrs av kungafamiljens privata omständigheter.

Kungens uppgifter definieras av regeringsformen, men inte vad hans gemål ska bidra med. Hennes roll är oreglerad.

När kungens roll diskuteras i regeringsformens förarbeten är opartiskhet ett nyckelord. Kungen ska undvika verksamhet som uppfattas som omstridda av stora delar av befolkningen.

Privat äldrevård?

Silviahemmets flexibla förhållningssätt till vårdmarknaden strider inte mot den välfärdspolitik som förs av alliansen, som välkomnat privat ägande. Men hur står den sig gentemot rödgrön politik? Statsvetaren Cecilia Åse säger att det kan bli en konflikt vid ett framtida regeringsskifte. Men:

– Det är svårt att vara kritisk när drottningen använder sin maktbas för den goda sakens skull, säger Johan Åsard, TV 4-journalist och författare till ”Drottningens hemlighet”.

– Men vad händer när hon aktiverar samma nätverk i andra syften? När hon motarbetar media i det fördolda, som hon gjorde efter ”Kalla faktas” granskning?

I ”Drottningens hemlighet” visar Johan Åsard hur drottningen mejlar makthavare – mediechefer, direktörer, politiker – för att försöka stoppa granskningen av Walter Sommerlath och hans handlande inför och under andra världskriget.

Hovet är ingen myndighet. Och om­fattas därför inte av offentlighets­principen.

– Kungen och drottningen har en oerhörd auktoritet, säger Johan Åsard. De kan mycket lätt utöva politiskt inflytande. Samtidigt är man medvetna om att inget får ske öppet utan måste ske informellt. Det är problematiskt eftersom det inte går att få insyn i eller granska deras yrkesutövning. Det är också oerhört sällsynt att få en intervju och det sker aldrig utan villkor.

Drottning Silvia anländer i en blankputsad Volvo. Chauffören är uniformerad. En Säpovakt följer henne. Klockan är strax efter elva. Det är måndag på Silviahemmet.

Min intervju med drottning Silvia i Amsterdam var villkorad: Den skulle bara handla om demens. Sedan dess har jag försökt intervjua människor i Silvias närhet för att bredda bilden av drottningens roll i samhället. Hovets informationsavdelning kom snabbt att informeras. Efter diskussioner uppstod möjlighet att tala direkt med drottning Silvia på nytt, fritt kring hennes yrkesroll och utan förhandsgranskning av frågorna.

Drottningen bär jumperset i aprikos. Slår sig ned under ett porträtt av donator Julin.

Hur var det att skapa en yrkesroll som inte tidigare fanns?
– Det var ju andra tider då. Inte så att damerna var mindre aktiva. De hade ju sina åtaganden. Men kungen var ju väldigt aktiv när han blev kung 1973. Om jag skulle stå vid hans sida var jag tvungen att bli mer effektiv … Och då efterfrågade jag den berömda skrivmaskinen. Som de inte tyckte jag behövde. Alla var förvånade. Det var ett väldigt mansdominerat hov.

Hur gjorde drottningen för att övertyga militärerna om …
– … att jag skulle ha en skrivmaskin?! Med myyycket tålamod.

Var det dystert på slottet?
– Alla var vänliga, men det är klart att det var mycket militärer. Cheferna på slottets olika avdelningar var alla herrar och militärer.

Var det strikt?
– Njae. Det var annorlunda. Det fanns ju inga damer. Prinsessan Sibylla hade dött. Prinsessan Christina fanns i Stockholm. Men kungens andra systrar bodde utomlands. Ja, Desirée fanns i Göteborg. Prinsessan Christina betydde väldigt mycket för mig. Men hon hade ju sina intressen och uppgifter. Och var aktiv i Röda Korset. Så ibland var jag kanske ensam … Ja förutom kungen, som alltid fanns där.

Hur bemöttes drottningen?
– Konsekvenserna då var så mycket större på något sätt. Vi ville hjälpa de handikappade barnen, till exempel. Och grundade Bröllopsfonden. Det initiativet bemöttes väldigt kort i tidningarna. Den reaktionen var helt främmande för mig. Man tyckte inte att jag skulle stödja välgörenhet. Och så kan man ju tänka.

Vilka motarbetade drottningen?
– Olika. Jag har träffat dem efteråt. Jag bjöd dem till slottet och vi hade ett bra samtal. Men det var nytt för mig att man gick ut i pressen för att kritisera mig. De kunde ju ha talat med mig direkt.

Drottningen tog medvetet hjälp av sjuksköterskor för att bygga en hovstat.

– Jag kom till Sverige 1976. Det var mycket diskussion då om det militära, huruvida adjutanten skulle bära uniform. Samtidigt skulle jag bygga upp min verksamhet, mina intressen, och då tänkte jag: Hur gör jag det bäst utan att diskussion uppstår? Vilka människor skulle man acceptera? Sjuksköterskor, tänkte jag då. De har kunskaper, känslor, de är balanserade, kloka. Jag tänkte på dem som dörröppnare, eftersom alla är intresserade av att fråga om sina sjukdomar. Även överhovmästarinnan är sjuksköterska i botten. Det visade sig vara en mycket bra idé. De har dessutom räddat fem människor. En person som satt i halsen på ett flygplan där det saknades läkare. En gång i Stadshuset såg jag ett par ben som flög upp. Då var min hovdam där och såg till att mannen fick luft. Nu har jag andra kloka hovdamer: en kamrer och en allroundperson som varit head hunter. Hon kan stödja mig i att hitta rätt personer.

Känner sig drottningen tillfredsställd med sin drottningkarriär eller kunde drottningen gjort något annorlunda?
– Jag talar ogärna om karriär eller jobb … Mer om engagemang. Jag gör detta därför att jag är gift med kungen och har de här uppgifterna. Sen ser jag saker som jag kan hjälpa till med. Och det gör jag gärna. Nu har det gått 38 år.

– Och samtidigt känns det som i förrgår. Men om jag ångrar något … Livet är ju märkligt. Och ödet också. Jag var tre och ett halvt år när jag träffade den första svensken. Det var generalkonsuln i São Paulo. Sedan dess har Sverige befunnit sig i mitt hem. Min far hade många svenska vänner. Varje år reste mina föräldrar till Sverige, även om det var till Uddeholm eller var firman han arbetade med befann sig för tillfället. Att komma till Sverige var en slump, det var ödet att jag träffade kungen i München, men på något sätt var det en känsla av déjà vu.

– Och som barn hade jag följt den svenska kungafamiljen i alla tidningar. Prinsessan Christina som dansade balett... Sverige var inte så främmande eftersom jag kom via Tyskland. Det är så nära. Också när det gäller kultur och mentalitet.

Hur tror drottning Silvia att Estelle kommer att profilera sig som drottning i framtiden?
– En bra fråga! Ibland tittar jag på henne. Den här lilla varelsen som nu är två år. Hon är så kvick, så rolig, hon reagerar så väldigt snabbt. Men tänk på barnen i dag. Vad kommer de ha för hjärnor? De är hela tiden omgivna av datorer, musik, Ipods och Ipads. Hur kommer det påverka deras hjärnor? Jag skulle gärna tala med en hjärnexpert. Det blir så märkligt. Snart sköts allt från internet. Man behöver inga människor längre. Vad händer med empatin? Jag är lite orolig för Estelle. Nu är hon underbar, söt och så harmonisk. Men hur mycket påverkar den här utvecklingen henne?

Drottningen växte upp med tre bröder. Var den erfarenheten värdefull i mötet med de skeptiska militärerna?
– De var mycket besvärliga, mina bröder. Beskyddande. Och besvärliga. Min mamma var ju brasilianska och naturligtvis väldigt strikt i sin uppfostran. Var det fest någonstans fick jag inte gå ensam, utan mina bröder skulle följa mig. Det gjorde man gärna för jag hade vackra väninnor … Men det var väldigt besvärligt. För när jag kom till Tyskland var jag 13 och den enda i klassen som alltid hade en bror med sig. Gick jag på teater eller opera fanns de där och hämtade mig. Varje gång. Det var mycket diskussion. Men till slut märkte jag att det var praktiskt. För de kunde köra mig hem.

– Och jag tror dessutom att erfaren­heten hjälpte mig att utveckla diplomatin. Inom familjen.

Ah. Det låter som en nyckel.
– Jag visste mycket väl att jag var yngst. De var stora och starka. Det hade inte hjälpt att bli arg och kasta sig på dem. Då var diplomatin mycket bättre.

I regeringsformen är kungens uppgifter tydligt listade. Men drottningens roll är mer odefinierbar.

– Det var intressant …

Hennes majestät ler pillemariskt.

Har det varit ett hinder eller en frihet?
– Både och. Det har krävt en känsla. Är det rätt att göra det här? Kan jag göra det här? När jag ville göra något för Childhood var det för mig självklart att jag skulle tala med statsministern, då Göran Persson. Om han tyckte det var en bra idé. Vilket han självfallet tyckte. Global Child Forum tog jag också upp med statsministern, men också med Ingvar Carlsson. Eftersom han har varit väldigt aktiv när det gäller barns rättigheter. Det är ett forum, en plattform till diskussion. Det har inget med politik att göra. Vi bjöd in kunniga människor. Det tyckte alla stora herrar …

Drottningen fnissar.

– … var bra och viktigt.

Har det funnits verksamhet drottningen tvingats avstå ifrån eftersom det inte anses passa drottningrollen?
– Säkert många.

I sjukvårdssektorn finns en kunglig historia. Spelade den roll?
– Egentligen inte. Jag tyckte det var viktigt. Och det handlar ju om vem man är. Hade jag varit bättre på matematik hade jag kanske intresserat mig för den tekniska utvecklingen.

Har villkoren för välgörenhet förändrats sedan drottningen mötte kritik på 1970-talet?
– 70-talet var en annan värld. I Sverige har den finansiella situationen förändrats. Det började kanske med kultursektorn. Operan och teatern behövde finansiellt stöd och uppmuntrade företag och organisationer att hjälpa till. Långsamt blev realiteten en annan. Även Kofi Annan har ju talat ut offentligt om att det är viktigt att alla företag ska ta sitt ansvar. Det har även nått Sverige.

Vårdpolitiken befinner sig under stark politisk debatt. Särskilt äldrevården. Tror drottningen att Silviahemscertifieringen av hela kommuner kan påverka debatten om ägandet i vården?
– Silviahemmet är ju en stiftelse och inte vinstdrivande, om det är vad Björn menar. Vi är väldigt noggranna och följer stiftelsens stadgar. Det är ett stort ansvar att certifiera. Det tar mycket tid och arbete. Men det är ingen stor affär.

Jag menar inte att drottningen driver affärer genom certifiering. Men tror drottningen att certifieringen kan mildra den oro som finns på den ägarmässigt uppluckrade vårdmarknaden?
– Björn, det är en politisk fråga. Det enda jag vill säga är: Vi inom Silviahemmet respekterar de stadgar som politikerna bestämmer …

Silvia fyrar av ett stort leende.

– … Men vi kan gärna tala om saken privat.

Fakta: Silvia

Född: Som Silvia Renate Sommerlath i tyska Heidelberg 1943.

Ålder: Fyllde 70 år den 23 december.

Yrke: Drottning. Ordförande för Kungaparets Bröllopsfond och Drottning Silvias Jubileumsfond. Grundare av World Childhood Foundation. Medicine heders­doktor vid Göteborgs universitet. Heders­ledamot i Barncancer­fonden och Rädda Barnen.

Familj: Gift med kung Carl XVI Gustaf sedan den 19 juni 1976. Tre utflugna barn och två barnbarn.

Bor: På Drottningholms slott utanför Stockholm.

Omkring 150000 svenskar är drabbade

Omkring 150 000 svenskar är drabbade av demens. Alzheimers sjukdom är den vanligaste formen av demens, följd av ”blodkärls­demens” eller vaskulär demens. Demens kan också vara en effekt av närmare ett 70-tal andra sjukdomar. Det är vanligt att personer har mer än en demenssjukdom. Risken att drabbas ökar om det finns demenssjukdom i familjen. Hög ålder är den största riskfaktorn. En hälsosam livsstil minskar risken att insjukna: ha kontroll på vikt och blodtryck, inte röka, vara måttlig med alkohol och ha ett socialt nätverk.

Källa: KI, DN, Svenskt demenscentrum.

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.