Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Sverige

Dagen då Sverige tackade ja till 100.000 flyktingar

De kom vandrande med kor, hästar och allt bohag som fick plats i koffertarna. De kom i överfulla tåg och med båtar.

Då som nu fanns stora far­hågor om att samhället inte skulle klara påfrestningarna.

DN berättar i dag den okända historien om när Sverige tackade ja till att ta emot 100 000 flyktingar – efter två timmars betänketid.

Klockan halv nio på morgonen, torsdagen den 7 september, fick Finlands ambassadör i Stockholm G A Gripenberg ett telegram från Helsingfors. Ordern till ambassadören var att omedelbart ta kontakt med den svenska regeringen.

Brådskande räcker inte som beskrivning.

Året var 1944 och Finland hade just slutit fred med Sovjetunionen. I uppgörelsen ingick att Finland skulle avväpna de tyska trupperna i landet.

– Det var en paniksituation. Tyskland ville inte lämna Lappland frivilligt, säger den tidigare diplomaten Markku Reimaa, som nyligen släppte boken ”Pohjoismaisia yhteyksiä” – Nordiska kontakter.

Det innebar krig. Det tredje på fem år för Finland.

Nu ville Finlands regering evakue­ra 100 000 människor till Sverige. ”Ni måste genast få svar”, stod det i telegrammet till ambassadören. Några timmar senare var Gripenberg på plats hos UD i Stockholm. Efter ett kort möte med kansli­chefen Erik Boheman skickades ärendet till regeringen. Herrarna fick vänta över lunchen på besked.

”Kl 1-tiden kom svaret: bifall”, skriver Gripenberg i sin dagbok.

Då hade enstaka flyktingar redan tagit sig över gränsen i norr. Några dagar senare började den största och snabbaste flyktingströmmen i Sveriges historia att anlända.

Dagens Nyheters utsände i Hapa­randa beskrev målande armodet och eländet som mötte de svenskar som tog emot flyktingarna.

”En svensk iakttagare förvånade sig kanske mest över flyktingarnas oerhört dåliga kläder. De flesta av barnen hade skärmmössor som var flera nummer för stora. Deras ytter­rockar var gröna av ålder och de halvlånga byxorna var lappade på de ursprungliga lapparna”, skriver DN den 17 september 1944.

Senare i samma artikel beskrivs en äldre man som ”har allt sitt bohag över axeln: två gamla trasmattor, en maläten fårskinnsfäll och en trasig kastrull”.

Dagen efter rapporterar DN att flyktingarna hade vandrat sju dagar innan de nådde säkerheten i Sverige.

Bland finländarna som intervjuas i tidningen finns elvaårige Mikko Ylintervo som hade tagit sig över gränsälven med evakueringsfärjan i Ruskola, söder om Övertorneå. Han hade ensam drivit fyra kor och två hästar hela vägen från hem­staden Rovaniemi.

I Tornedalen mobiliserade samhällen och byar för att ta emot flyktingarna, som i många fall var deras vänner och släktingar.

Just nu i september 2015 kommer ungefär 3.000 flyktingar i veckan till Sverige. I september 1944 flydde lika många över gränsen varje dag. ”På torsdagsmorgonen kom ett tåg som hade 1 700 personer ombord och under eftermiddagen anlände ännu ett tåg med omkring 1.000”, skriver DN den 22 september.

Flyktingarna inkvarterades i skolor, bönhus och i provisoriska läger. I Haparanda användes ett cirkustält som transitplats. Tiotusentals människor transporterades sedan med tåg söderut till Västerbotten och Västernorrland.

Under kriget kom utöver finländarna stora grupper norrmän, balter och danskar. Av danskarna var huvuddelen judar som evakuerades under några dramatiska dygn hösten 1943. Opinionen var övervägande positiv. I botten fanns en nordisk tanke om att Sverige skulle hjälpa sina grannar.

Men det fanns givetvis konflikter. Flyktingarna beskrevs ofta i medier och i debatten som omoraliska, de var fyllbultar och kvinno­jägare.

Historikern Mikael Byström, som forskat om flyktingmottagandet under kriget, menar att skillnaderna mot dagens situation är betydande, men att det finns likheter.

– Stereotyperna att flyktingen inte vill arbeta och utnyttjar det svenska systemet, eller att flyktingen kommer till Sverige och försämrar arbetsvillkoren – de två spåren finns parallellt under hela kriget, säger han.

Då som nu fanns det farhågor om att samhället inte skulle klara påfrestningarna.

– Staten, myndigheterna och befolkningen lärde sig att hantera den här ökningen. Man var väldigt flexibel och hittade på nya lösningar hela tiden. Jag tror att man där lade en del av grunden för hur man efter kriget utvecklade välfärdsstaten, säger Mikael Byström.

Den 1 oktober 1944 genomförde finska trupper i skydd av höstdimman ett överraskningsanfall mot Torneå. Hårda strider om gräns­staden pågick i flera dagar.

De följande veckorna blev dramatiska. Tyska trupper som retirerade norrut i Tornedalen sprängde broar och brände ner byar. Från den svenska sidan av älven såg man med blotta ögat bränderna några hundra meter bort.

Än i dag syns spåren av kriget. I den by i Tornedalen där jag själv tillbringar somrarna är flera gårdar byggda på 1800-talet. I den finska grannbyn finns endast ett äldre hus kvar.

Totalt flydde 56.000 finländare till Sverige i september och oktober 1944. Tanken var att de finska flyktingarna skulle resa hem efter kriget.

Det gjorde många också. Men åtskilliga valde att stanna i Sverige framför att återvända till det av kriget förödda Finland.

I ett bredare perspektiv förändrade andra världskriget Sveriges inställning till omvärlden. Vi gick från att vara mycket restriktiva under 1930-talet till att decennierna efter kriget i praktiken ha fri invandring.

– Flyktingarna skulle flytta tillbaka men många stannade. Och det tyckte inte Sverige var så dåligt, eftersom det fanns ett arbetskraftsunderskott. Under kriget lärde man sig att ”använda” flyktingar. Det övergår senare smidigt i arbetskraftsinvandringen, säger Mikael Byström.

Fakta. LapplandskrigetDet tredje

Fakta. Lapplandskriget

Det tredje av Finlands krig under andra världskriget är också det mest okända. Kriget bröt ut i mitten av september 1944 när Tyskland vägrade att lämna Finland efter separatfreden med Sovjetunionen.

I finska Lappland fanns drygt 200 000 tyska soldater. De hårdaste striderna utkämpades under oktober. Då finska trupper intog Torneå, Kemi och Rovaniemi. Tyskarna praktiserade den brända jordens taktik och förödelsen i norra Finland var enorm. Rovaniemi brändes ner, ett öde som drabbade många orter. Under tyskarnas reträtt norrut förstördes 18 000 byggnader och 750 broar sprängdes.

Under en handfull veckor evakuerades ungefär 100 000 invånare från norra Finland. Drygt hälften, 56 000, av dessa hamnade i Sverige.

En evakueringsstab i Haparanda organiserade med kort varsel mottagandet av de finska flyktingarna. Finländarna hamnade i hela norra Sverige, bland annat fick 17 000 en fristad i Västerbotten.

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.