Elchocker verkar bli allt vanligare som behandlingsmetod, men ingen vet hur många som behandlas eller hur många som drabbas av biverkningar. Sjukvårdens information till patienterna har också brister.
– Det är en fantastisk behandling när den används på rätt person vid rätt tillfälle och på rätt sätt, säger Anders Tegnell, avdelningschef på Socialstyrelsen. Han tillägger att det finns tecken på att elchocker har börjat användas för andra tillstånd än vad som rekommenderas och att det finns skäl att granska detta närmare.
– Det är en behandling att ha respekt för, säger Anders Tegnell.
Myndigheten har gjort ett försök att granska användningen av så kallad elektrokonvulsiv behandling (ECT), elchocker i dagligt tal, inom svensk sjukvård. Bakgrunden var uppgifter om att behandlingen har ökat markant de senaste åren, och rapporter vittnar om att vissa patienter har drabbats av ihållande minnesstörningar.
Rapporten kan sammanfattas med orden: läget är oklart. Eftersom sjukvården inte rapporterar in ECT-behandlingarna till patientregistret som den ska går det inte att säga hur många som behandlas. Baserat på uppgifter från det Örebrobaserade regionala kvalitetsregistret för Mellansverige behandlades 441 patienter i fjol i en befolkning på 1,2 miljoner. Om det är representativt för riket skulle alltså cirka 3 400 svenskar ha behandlats i fjol, men det är en grov uppskattning.
Sjukvården måste skärpa sig beträffande rapporteringen, är Socialstyrelsens budskap som nu upprepas efter tidigare påstötningar. En rad åtgärder föreslås också för att vården ska bli mer enhetlig, överblickbar och få bättre kvalitet. Dessutom måste informationen till patienterna och de anhöriga förbättras. Vilka effekter har elbehandlingen, vilka är biverkningarna och vad kan hända om grundsjukdomen – vanligen svår depression – inte behandlas alls.
Sjukvården använder ibland ECT-behandlingarna okritiskt, anser Jan-Olof Forsén, ordförande i Riksförbundet för Social och Mental Hälsa (RSMH).
– Fortfarande vet man ju inte riktigt vad som händer. Man observerar ett resultat men man kan inte förklara det. Det är det som känns mest skrämmande, säger Forsén.
– Förmodligen varierar det inom landet hur man gör och det är ju också lite märkligt om man betänker att vården ska vara baserad på vetenskap, säger Jan-Olof Forsén.