Därför kan moderaternas "svensk-kontrakt" vara bra

När jag läser Manuel Ferrers inledningsvis gripande inlägg är det som att jag själv kastas tillbaka till början av 1990-talet. Då spelade jag basket i Malbas i Malmö. Varje träningstillfälle cyklade jag från miljonprogrammet i Holma, där jag bodde, till villaområdet Limhamn där vi tränade. På vägen dit var jag varje gång tvungen att passera ett skinnskallenäste. Jag var livrädd och cyklade så fort jag kunde förbi för att slippa möta dem.

Den och andra upplevelser gjorde att jag under stora delar 1990-talet kände och tänkte precis som Manuel. Jag valde, som många unga människor gör än i dag det mentala utanförskap; det här landet är ändå inte mitt. Jag ska ändå flytta härifrån när jag får chansen.

Men Sverige har utvecklats. Vi lever i ett Sverige som först under 50- och 60-talen öppnade sina gränser för arbetskraftsinvandring och som sedan, under 70-talet och framåt, övergick i en solidaritetshandling som än i dag väcker respekt och beundran världen över. Från Turkiet, Chile, Bosnien, Irak och många andra länder har människor tvingats fly undan förtryck och förföljelse. I vårt land har de fått en fristad och en chans att börja om.
Vi lever i ett Sverige där kvinnorna på allvar tagit sig in på arbetsmarknaden och där abortlagstiftningen moderniserats. Vi lever i en tid där strävan efter jämställdhet blivit en självklar del av vår svenska självbild. Vi lever i ett Sverige som gjort upp med en gammalmodig och unken syn på kärlek. Snart ska vi tillsammans här i Sveriges riksdag avskaffa de sista diskriminerande elementen i vår äktenskapslag.

Vi är många som älskar Sverige, som omfamnar det Sverige som vi i dag är. Sverige är ett land som lyckats kombinera öppenhet och ekonomisk utveckling. Sverige är ett land där individuell framgång samexisterar med gemensamt ansvarstagande. Grundläggande värden såsom alla människors lika värde och lika rätt är självklara fundament i vår demokrati.
Samtidigt är det viktigt att se att alla dessa och andra förändringar utmanar vårt land. Det är fullt rimligt vare sig man är arbetare, tjänsteman eller politiker att ställa sig frågorna: Vilket är det sammanhållande kittet i Sverige i dag? Hur värnar vi de gemensamma grundläggande värderingarna i vårt land? Dessutom är det få saker som berör och engagerar människor så mycket som just det.

För Manuel, du kan väl ändå inte mena att din rädsla är viktigare och riktigare än andras?
Det är ändå inte är en slump att moderaterna lyfter denna diskussion just nu.

Sverige går in i en lågkonjunktur. På två år kommer 100 000-150 000 jobb gå förlorade. Hittills har den moderatledda regeringen visat en makalös passivitet i sina ambitioner att möta den stundande jobbkrisen. Dessutom har borgerlighetens politik i två år gjort att Sverige står sämre rustat att möte sämre tider. De har försummat näringspolitiken, urholkat den aktiva arbetsmarknadspolitiken och förstört a-kassan.

Därutöver har de i rask takt minskat skattekvoten och därmed också försvagat välfärdsstatens möjligheter att mildra krisen för de som kommer att drabbas.

Det är också alldeles uppenbart att moderaternas nyvunna intresse för flyktingmottagandet och integrationspolitiken blottar deras tillkortakommanden på detta område. Den moderatledda regeringen har försummat chansen att minska utanförskapet och stärka introduktionen av nyanlända. Vi vet att de som först drabbas är de som har en svag förankring på arbetsmarknaden, utrikes födda och ungdomar. Det moderaterna gör är alltså att försöka skifta fokus. Men vilket fokus moderaternas än använder kommer verkligheten hinna ikapp dem. Deras jobbpolitik har nu prövats och misslyckats.

Samtidigt får vi socialdemokrater inte bara attackera när det gäller flykting- och integrationspolitikens område. Det finns all anledning för oss att vara lite ödmjuka inför de stora utmaningar migrationen innebär för Sverige. Dessutom är det svårt att försvara den politik som vi tidigare fört. Flykting- och introduktionspolitiken har varit dåligt organiserad, och klyftorna och segregationen har ökat och tillåtits växa sig fast under vår tid vid makten.

I sak kan de flesta i Sverige skriva under på följande: 1) Integrationspolitiken har misslyckats. 2) Fler kommuner måste ta ansvar för mottagningen 3) De kommuner som tar ansvar ska få hjälp 4) Vi behöver en snabbare och effektivare introduktion med tydligt jobbfokus 5) vi behöver ett stärkt fokus på likabehandlingsprincipen 6) Vi behöver ett stärkt sammanhållande kitt för Sverige.
Moderaternas nya lösning är alltså ett särskilt etableringskontraktet för nyanlända. I det ska varje individs rättigheter och skyldigheter förtydligas. I det ska också den nyanlända skriva under på våra värderingar. Jag tror absolut att det kan finnas skäl att förtydliga både individens och samhällets ansvar genom ett kontrakt. Alltför ofta lever inte samhället upp till sitt åtagande i introduktionsprocessen. Ibland finns det också skäl att ytterligare markera för den individ som inte fullföljer sitt åtagande att bli självförsörjande.

Hur effektivt kontraktet sedan blir för att stärka sammanhållningen i Sverige kan verkligen diskuteras. Jag har sagt att jag är beredd att diskutera det. Men att i detta läge reflexmässigt avfärda förslaget eller kalla det för främlingsfientligt är föga konstruktivt. Manuel Ferrer gör inte det. Men han väljer en annan dålig strategi; mentalt och fysiskt utanförskap. På ett mänskligt plan förstår jag dig, Manuel. Men alla vi som älskar vårt Sverige och som varken vill eller kan dra till Mallis, Manuel, vad ska vi göra?
En sak har jag lärt mig av det tuffa och hårda samhällsklimatet i början på 1990-talet. Vi får aldrig låta rädslor styra våra val, men vi får heller inte förminska eller blunda för andra människors rädslor.

Jag är helt övertygad att vi svenskar tillsammans kan klara de stora utmaningar Sverige har framför sig. Men då måste politiken i större utsträckningen än i dag bygga på framtidstro och möjligheter, och inte rädsla och strypta livschanser.

Lika viktigt är det, tror jag, att omfamna och vara stolta över det svenska: vårt språk, vår svenska flagga och vår grundläggande människosyn om människors lika värde, lika rätt och att samma skyldigheter ska gälla alla.

Luciano Astudillo

Debatten fortsätter på Newsmill.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut