Sverige

Därför lockades jag av terroristernas värld

02:42. Nästan inga kvinnor har vågat eller kunnat berätta inifrån jihadismens vardag. För Anna Sundberg tog det två veckor att radikaliseras och bli en militant islamist. Nu berättar hon om sitt mörka förflutna i ett unikt vittnesmål.

I början av 1990-talet konverterar 23-åriga studenten Anna Sundberg till radikal islam. Hon dras in i den globala jihadrörelsen och hoppar av först efter 16 år. Hennes vittnesmål ger en unik inblick i fundamentalisternas slutna värld. DN publicerar som enda tidning ett utdrag ur boken ”Älskade terrorist”.

Pankisidalen, nära den tjetjenska gränsen, 
sommaren 2001

Said ropar från andra sidan muren.

– Bered väg, bered väg!

Det betyder att han inte är ensam, att han kommer tillsammans med bröderna. De arabiska bröderna. Jag försvinner in i vårt hus så snabbt jag kan. Ute är det skarpt solljus, inne mörkt och svalt. Det tar någon minut för ögonen att vänja sig.
 Det är förbjudet att titta på dem, men jag kan inte låta bli. Försiktigt kikar jag ut genom en glipa i den slitna vita spetsgardinen. Sex män står på vår innergård. Det är sällan jag får se en skymt av så många samtidigt. De bär var sin Kalasjnikov. En av dem har vapnet slängt över ryggen i en sele. En annan kikar mot huset. Ett ögonblick ser han rakt mot fönstret där jag står, men om han lägger märke till mig visar han det inte med en min. De har militärbyxor, västar i naturfärger och kraftiga kängor.

Foto: Alla har stora vackra skägg och långt hår. Mörka glänsande lockar. De är attraktiva, och det slår mig att de flesta nog är ogifta, några av dem är mycket unga.

Solen står som allra högst och männens skuggor är korta och blåsvarta. Luften vibrerar av värme, en torr stickande inlandshetta. Gömd bakom gardinen ser jag krigarna ställa sig på rad.

Fot mot fot, skuldra mot skuldra, vända mot Mecka. Vapnen lägger de varsamt framför sig på marken.

Min man leder bönen. Hans röst är ljus i tonen, men samtidigt kraftfull:

Allahu akbar, sami Allahu liman hamidah …

Det här är de allra främsta människorna, tänker jag. Rena samveten i rena kroppar. Människor som är redo att offra allt för något större än dem själva. Jag känner respekt och stolthet.

Efter bönen vilar männen sig en stund i skuggan, men de stannar inte länge. Snart ger de sig av till fots igen, upp mot bergen.

Mujahedin. De heliga krigarna. Min man är en av dem, och mina söner kommer en dag att bli det, hoppas jag. Bilal är fem år och Adam bara tre, de lever i nuet och tänker mest på lek och mat. Jag längtar också efter mat. Livet som växer i mig behöver näring. Hungern är alltid närvarande.

Vi lever enkelt, i ett cementhus utan el och rinnande vatten. Det finns en pump på gården, det är allt. Huset ligger i Duisi, en större by med två moskéer och en bro. Genom byn rinner floden Alazani ner från Kaukasus och vidare ut i den intensivt grönskande dal som heter Pankisi. Formellt en del av Georgien, men i praktiken ett laglöst, vackert ingenmansland. På håll reser sig skogsbeklädda kullar och längre bort dovt mörkgröna bergsmassiv. I bergen ligger träningslägren och bortom dem – Tjetjenien. Det är dit mujahedin tar sig för att kriga mot ryssarna.

Min man kallar mig för habiba – älskling, han är öm, alltid korrekt och respektfull. Han lyssnar uppmärksamt när jag talar, liksom jag på honom. Innan han går hemifrån får jag en kyss.

Med sin ljusa hy och sitt bruna hår med ljusgrå strimmor har jag alltid tyckt att han ser mer bosnisk än arabisk ut. De första grå hårstråna kom redan i tjugoårsåldern, har han berättat. Han är reslig men finlemmad, har mörkbruna ögon och flackar aldrig med blicken. Ögonlocken är tunga och skuggar pupillen, det får honom att se allvarlig och upphöjt oberörd ut.

Han har också en lekfull sida och skojar ofta med mina pojkar. Han slänger upp dem på ryggen och ropar ”vem vill köpa den här pojken?” och får oss alla att skratta. Men det är hans stora allvar jag tycker mest om. Mitt förtroende för honom är totalt. Jag älskar honom.

···

Jag växte upp i Söndrum, ett villaområde mellan Halmstad centrum och Tylösand. Min bror var två år äldre. Han var lugnare, jag mer vild. Pappa var mellanchef på Halmstad Järnverk. Mamma jobbade deltid på Handelsbanken. Vi bodde i en villa med en prunkande trädgård, där det växte plommonträd och vinbärsbuskar. I källarvåningen hade vi biljardbord och bastu. Det var tvåhundra meter till havet, där vågor från Kattegatt rullade in över långa, bleka sandstränder.

Vår familj stack inte ut.
 I villakvarteret Stenhuggeriet i Söndrum levde man i kärnfamilj.

Det stod ofta två bilar på uppfarterna och folk reste på utlandssemestrar. Männen arbetade hårt och tjänade bra, de var företagare, läkare eller säljare. Fruarna jobbade deltid eller var hemma.

Ingen talade någonsin om politik, men det var underförstått att man röstade borgerligt. Moderaterna eller Folkpartiet.

På andra sidan Tylösandsvägen, längre bort från havet, låg Bäckagård. Där fanns det hyreslägenheter och radhus. Som liten tyckte jag att människor i lägenheter var annorlunda. Ibland var de vuxna skilda, de hade bara en eller ingen bil och deras hem var trånga. Det var kanske något fel i huvudet på dem, tänkte jag.

När jag började skolan träffade jag för första gången barn från Bäckagård.

Läs mer. Intervju med Anna Sunberg: ”Jag var väldigt förvirrad och tyckte inte att jag hittade någon mening eller något mål med livet”

Men det fanns ännu konstigare människor, som vi då och då stötte ihop med på Simstadion, halvvägs in mot stan. Jag hörde ibland de vuxna oja sig över att så mycket folk från Andersberg var där. De var mörka och talade främmande språk och vi hade aldrig något med dem att göra. Förutom på Simstadion då vi lekte eller simmade intill varandra.

En kompis i mitt kvarter fick en dag en jugoslavisk familj som granne. De ägde en pizzeria och hade råd att bygga ett fint hus och köra Mercedes. Men vi förstod inte varför de skulle bo här. Det måste vara ett misstag för de passade inte in.

···

Mamma tände en Prince. Det luktade fränt av rök och parfym runt henne. Det skulle bli fest ikväll. Maskerad för vuxna.

Mamma tuperade håret och målade naglarna. Jag stod i dörren mellan badrummet och mammas dressingroom och tittade på när hon målade ögonen och läpparna.

Mammas badrumsskåp var en skattkammare. Där fanns så underbara saker. Läppstift. Parfymflaskor. Tvålar och krämer. Askar med penslar och puder i olika färger.

Hennes smycken glittrade. Hon hade halsband med riktiga pärlor. Armband i silver. Glänsande örhängen med clips, som jag fick prova.

– Den som ser bra ut får det lättare i livet, sa mamma, halvt till mig, halvt till sig själv.

Mamma var vacker. Hon hade röda långa naglar och djup urringning. Pappa tyckte om när hon klädde upp sig. Då blev han glad. Det var viktigt att ha en tjusig fru.

Året var 1980, jag var nio år och mamma var min stora idol.

Jag älskade mamma och tyckte hon var fantastisk, men jag kunde sakna att hon inte stod villkorslöst på min sida när jag bråkat med min bror eller någon kompis. Hon frågade alltid:

– Och vad gjorde du då?

Kanske gjorde det att jag inte blev bortskämd. Men de gånger hon höll mig i famnen och vaggade mig för att trösta var så sköna. Pappa jobbade mycket och hade magsår. Han kom hem sent och var tvungen att lägga sig och vila på soffan. Men han lekte ofta med oss barn. Han kastade upp oss i luften eller så fick vi sitta på hans rygg och leka häst. Jag ville få honom att skratta, då kände jag att han älskade mig.
 Pappa hade lätt för att bli arg. Då blev blicken hård. När han var glad blev ögonen och hela ansiktet vidöppet och man kunde se att ett skratt var på väg. Ibland bröt det fram, högt och klart.

Mamma och pappas vänner från Söndrum och Tylösand turades om att ha storslagna fester och maskerader. Festerna var barnförbjudna så jag och min bror fick sova över hos farmor. Efteråt kunde mamma klaga över att det hade druckits för mycket.
 Hon stressade upp sig inför maskeraderna. De hade olika teman och man skulle ha nya dräkter varje gång. Det tog mamma över en månad att sy kostymer till sig och pappa. Bästa utstyrsel vann pris.

Värst var det när de hade fest hemma hos oss. Förväntningarna var höga. Allt skulle vara perfekt – maten, huset, drinkarna – helst finare än förra festen. Som värdinna var det mammas ansvar att alla hade kul.

Det var viktigt att ha kul, det förstod jag tidigt. Om man pratade om något svårt eller ledsamt inför främmande människor flabbade pappa bort det. Eller så blev han arg. Han tyckte inte om när det blev dålig stämning. Men inom familjen var han inte rädd för svåra diskussioner eller provokationer.

Mamma hade gjort det till en konst att vara trevlig och tillmötesgående. Pappa kunde vara elak mot henne, men hon bara svalde det och var tyst.

Ibland blev jag förvånad över hur långt han gick. Då hände det att jag ryckte ut till mammas försvar. Då blev han irriterad.

I högstadiet på Hallägraskolan hade jag många tjejkompisar och en del beundrare bland killarna. En kille stoppade in sin tunga i min mun. Det var äckligt.

En annan var blond och muskulös och ville ligga med mig.

Jag bad en tjejkompis följa med till barnmorskan när jag skulle be om p-piller.

– Tycker du det är dags nu? frågade barnmorskan.

– Ja, svarade jag, men jag trodde inte riktigt på det utan kände mig falsk.

Det tog flera veckor innan skyddet fungerade. Killen med musklerna orkade inte vänta, han blev ihop med en annan tjej. Det gjorde inget.

I nian permanentade jag håret och började klä mig i en lång vit kappa. Jag såg ut som en ung dam. Min lärare såg uppskattande på mig:

– Wow, vad snyggt! sa han om min nya stil.

Under de ljusa sommarkvällarna gled jag och Kajsa fram och tillbaka mellan Tylöhus och restaurang Carlos. Vi var för unga för att komma in någonstans.

Ibland stängde jag in mig på mitt rum och grät. Allt är fasader och blanka ytor, tänkte jag, ingen bryr sig om någon annan. Jag längtade så mycket efter att träffa någon som ville lära känna just mig. På djupet.

Sista året på gymnasiet kändes Halmstad outhärdligt inskränkt och trist. När jag tog studenten våren 1990 hade jag redan bestämt mig. Jag måste bort, bort från min kille och stranden och villorna och mamma och pappa och ut, ut i den stora världen med alla sina oändliga möjligheter.

···

1994 läser Anna religionshistoria och sociologi på universitetet i Lund, samtidigt drömmer hon om att bli skådespelare. Vissa dagar är euforiska, andra bara frustrerade och tomma.

En kväll sitter hon med en vän i en sommarvarm park. På en bänk lite längre bort sitter en man och röker. Han är attraktiv och utstrålar en säkerhet som gör Anna nyfiken. Hon inleder ett samtal med honom och plötsligt förändras och förklaras allting för henne.

Anna genomgår ett tumultartat religiöst uppvaknande.

Två veckor senare har hon gift sig med mannen i parken. Han heter Walid och kommer från Algeriet.

Mina föräldrar har sparat ett brev jag skickade till dem vid den här tiden.

När jag läser det nu slås jag av hur glad och hurtigt obekymrad jag låter:

”Kära mamma och pappa!

Jag har inte blivit tokig. Jag har mött Gud. För vissa människor sker det sent, för andra tidigt och ibland händer det inte alls. Jag är bara lycklig och tacksam.

Mitt nya liv är helt annorlunda, men det känns inte svårt eftersom jag vet att det är Sanningen. Walid är en god och rättroende muslim och vi vill leva tillsammans. Han är värd att älskas, så försök att inte vara misstänksamma, ’trots att han är arab’.

Ni vet hur jag letat efter nåt som passar mig, i mitt hjärta vet jag nu att det var islam.

Vi bor på 67 kvadrat i en tvåa med kök och stort badrum, med tvättmaskin och torkskåp. Jag lever inte i ’materiell nöd’. Jag ska inte försvinna in i ett medeltida mörker. Jag kommer förbli den tänkande person jag alltid varit. Mitt liv kommer däremot att vara strikt inrutat efter vad Koranen och Sunna föreskriver.

Snälla, lita på mig. Jag mår bra. Jag dricker inte alkohol och röker inte. Har inget sug efter det heller. Okej då, ibland efter ett bloss … Walid vill också sluta röka, men köper alltjämt små Marlboropaket, vilket han suckar över. Jag gissar att ni är skräckslagna, men det enda jag kan säga är: ’Don’t worry, be happy’.

Puss på er och Salam aleikum, Anna

PS Mitt muslimska namn är sedan två dagar: Hind. DS”

···

Walid visste vad han ville ha när han formade mitt nya jag. Den livliga Anna skulle bort. Jag fick lära mig hur man talar, hur man rör sig, hur man riktar blicken, hur man äter, hur man går på toaletten, hur man sover. Allt måste jag lära mig på nytt.

Jag fick inte skratta för högt, inte grimasera med hela ansiktet när jag berättade något och inte se främmande människor i ögonen. När jag var ute skulle jag titta rakt fram eller ner i marken. Jag skulle äta med höger hand, den rena handen, och somna på höger sida, enligt Profetens tradition. Livet var reglerat in i minsta detalj.

Jag skulle be fem gånger om dagen, varav en innan soluppgången, och före bönen skulle jag tvätta mig rituellt.

När Walid ledde bönen och jag stod bakom och följde, kände jag ett lugn och en frihet. Jag var omhändertagen och vägledd.

När Walid var ute bad jag själv. Böneklockan larmade när det var dags. Bortsett från de fem dagliga tidebönerna, fanns många andra böner att lära sig, åminnelser man säger när man går ut ur huset, ut och in på toaletten, innan man somnar, innan man ska ha samlag, innan man äter, efter man ätit och så vidare. Man skulle ständigt tänka på Gud, ständigt tacka och älska och frukta Honom.

Det var mycket att lära. Walid berättade och jag lyssnade. Jag studerade och repeterade. Lärde mig utantill, först på engelska, sedan på arabiska. Koranen fascinerade mig, särskilt beskrivningen av vad som väntar syndare och otrogna.

I mitt anteckningsblock skrev jag: ”Helvetets eld brann i tusen år, tills elden blev röd. Den brann i tusen år till och elden blev vit. Så brann den ytterligare tusen år och lågorna blev svarta som natten.”

···

Walids syster Aisha blev min första muslimska väninna. Han hade presenterat oss efter giftermålet och under hösten umgicks vi alltmer. Det var bara två hundra meter mellan våra lägenheter och jag kände mig alltid välkommen i hennes kök. Vi drack kaffe och pratade. Aisha lagade underbar mat och lärde mig hur man gjorde Walids favoriträtt, algerisk lammgryta.

Aisha blev min kvinnliga förebild. Hon bar en stor svart slöja, en khimar, och under den en fotsid långärmad dräkt som kallas hijab. Men ansiktet visade hon alltid. Hon var mjuk i sättet, religiös och lydig mot sin man Hamid. Han var också algerier och, nämnde hon i förbifarten, engagerad i Algeriets inbördeskrig. Paret hade två barn.

Walid uppmuntrade mig också att gå på Muslimska föreningens kvinnomöten. Här fanns kvinnor från Somalia, Palestina och Algeriet, men också svenskor som konverterat. ”Systrar i islam” kallade vi varandra och det kändes härligt att tillhöra en gemenskap. De flesta var vanliga moderata muslimer, men en och annan var mer radikal. Här lärde jag känna Karin, en svenska som var några år äldre, pratsam och charmig. På eftermiddagarna tog jag ofta bussen till henne. Karin tröstade mig när jag var ledsen, tog hand om mig när jag mådde dåligt och undervisade mig när jag kämpade med att anpassa mig till allt det nya. Hon hade en svart och cynisk humor och vi hade ibland riktigt roligt tillsammans. Men det var underförstått att vi inte var jämställda väninnor, hon var mer som en mentor för mig.

I vardagsrummet hemma hos Walids syster såg jag en bunt uppstencilerade tidningar, svartvita pamfletter i A4-format. Omslaget pryddes av Koranen och en Kalasjnikov, och sidorna var fyllda med arabisk skrift och enkla fotomontage. En bild föreställde Eiffeltornet som sprängdes i luften. Pamfletterna var nyhetsbulletiner från GIA, Groupe Islamique Armé, och rapporterade från fronten i Algeriet. Aishas man Hamid hade ansvar för att kopiera och skicka vidare nyhetsbrevet i Europa. Kriget var männens område, vi kvinnor skulle inte lägga oss i, men en del snappade jag upp genom att lyssna. Det handlade om jihad. Bakgrunden kände jag redan till, tv och dagstidningar rapporterade ofta om inbördeskriget i Algeriet. Det hade hållits ett val i början på nittiotalet, men när ett muslimskt parti gick mot seger gjorde militären en kupp. Bröderna berättade att armén gripit de islamiska ledarna och många fromma muslimer, kastat dem i fängelse eller mördat dem. Då bildades GIA som tog till vapen för att störta regimen och upprätta ett rättfärdigt styre. Ett kalifat baserat på sharia, en riktig islamisk stat.

Männen i vår krets stödde GIA. De samlade in pengar och drömde om att själva ta till vapen. Aishas och Karins män var ledande aktivister, medan Walid mest var en sympatisör. Det var inget vanligt inbördeskrig enligt bröderna, utan ett heligt krig mellan troende och otrogna. Och det gällde att ta ställning, det fanns inga kompromisser.

Algerier som stödde regimen, trodde på demokrati eller ville ha fredsförhandlingar sågs som avfällingar och var därmed legitima måltavlor, kättare som kunde dödas. Det var en viktig religiös ståndpunkt. Samtidigt visste bröderna att kriget var fruktansvärt och grymt, ibland kunde de själva chockas av brutaliteten. Civila angreps och fick halsarna avskurna, hela byar förintades. Bröderna skyllde mycket på militären, men när GIA tog på sig ansvaret för olika våldsdåd menade de att det var rättfärdigt.

Karins man Mohamed räknades till de mest hängivna.

– När han kommer hem vill han först be, sedan träffa sina bröder, och till sist umgås med mig, sa hon. Karin skrattade till, kanske var hon stolt, men jag såg på hennes ansikte att hon inte var lycklig.

– Varje natt är han uppe och ber, han ber till Allah om martyrdöden, fortsatte hon.

Då hade jag ingen aning om att hans önskan skulle bli uppfylld.

Den krets som jag drogs in i den där hösten för så länge sedan var inga vanliga muslimer. De tillhörde en liten och ultraradikal sekt. En inriktning som vill återupprätta den ursprungliga tron, så som de tror att den var under Profeten Muhammeds tid på 600-talet. Det kallas salafism, efter ”salaf ” som betyder föregångare. De menar att allt som tillkommit efteråt – nytolkningar, influenser från folkliga traditioner – är kätteri som måste rensas ut. En del salafister sätter det heliga kriget, jihad, högst av allt. Det gjorde bröderna i vår grupp. Berättelsen om Profeten Muhammeds liv, hans missionerande och hans erövringskrig, blev deras ideal.

···

Anna får två barn med Walid, men skiljer sig 1999. Walid är inte tillräckligt renlärig, har hon börjat tycka, han dricker alkohol, ber aldrig och respekteras inte av bröderna. Efter skilsmässan blir Anna uppvaktad av en ny man som för tillfället bor i London. De gifter sig på distans och Anna reser till Berlin, dit han flyttat. Mannen har många pass, men hans riktiga namn är Said Arif.

Min nya man väntade i ankomsthallen på flygplatsen Berlin-Tegel. Borta var den afghanska långskjortan han haft i London, nu hade han slips och kostym, men ansiktsuttrycket var detsamma. Allvarligt och vaksamt. Vi tog en taxi till staden. På felfri tyska bad han föraren att stänga av musiken, det imponerade på mig. Jag kände mig som en liten flicka. Vi hade bara träffats en enda gång, nu skulle vi leva som man och hustru. Det kändes underligt nog fullständigt självklart.

Lägenheten låg på Böhmische Strasse, en fin adress i centrala Berlin, men inredningen var spartansk. I köket stod ett bord och tre stolar, i sovrummen låg det madrasser på golvet. Några andra möbler fanns inte. De andra bröderna hade precis flyttat, sa min man. Vi skulle få vara ifred. Jag duschade, gled i en ljusblå klänning, sminkade mig lätt och släppte ut håret. Nu skulle han få se hela mig.

Vi satte oss på en madrass och pratade i flera timmar. Om mina barn och vår gemensamma framtid. Said lovade än en gång att ta hand om pojkarna som om de vore hans egna. Jag märkte att han sneglade mot min urringning. Det gav mig självförtroende. Han är bara en man, tänkte jag.

Vi bad. Han ledde, jag följde och upprepade vad han sa. Sedan låg vi med varandra. När han somnat lyssnade jag på bruset från bilarna, trafikljusen som slog om, någon som ropade nere på gatan, och alldeles nära mig, min makes andetag.

Dagarna förflöt lugnt. Varje morgon gick vi upp innan soluppgången för att be. Medan det första grå dagsljuset letade sig in i de kala rummen övade vi koranläsning. Trots att jag gjorde många fel blev han aldrig irriterad. Vi tog långa promenader, arm i arm. Det var en skön känsla att kunna få röra vid min man så ofta jag ville, kramas och komma tätt intill.

···

En gång kom Said hem sent på natten. Barnen hade somnat, men jag satt uppe och väntade. Han bar på en stålväska som han demonstrativt öppnade framför mig. Där låg flera pistoler och revolvrar.

– Ta upp ett vapen, sa Said.

Motvilligt lydde jag. Lyfte varsamt en pistol med fingertopparna.

– Om du kallar dig Allahs slav, och vill att vi ska kämpa mot förtryckarna måste du kunna hantera ett vapen, sa han och visade mig hur man gjorde.

Min hand skakade, jag ville inte skjuta någon.

– Vad är det med dig? sa han. För första gången var han irriterad på mig.

Jag blundade och tänkte på Walids dumma och elaka min. På tyska säkerhetspoliser som stormade lägenheten med dragna vapen för att döda min man och ta mina barn.

Då fick jag kraft att krama om kolven, höja vapnet och sikta mot dörren. När jag öppnade ögonen igen såg jag på Said. Jag sökte hans uppmärksamhet, men han sa inte ett ord. Han satt blick stilla, halvt bortvänd och sneglade på mig i ögonvrån.

Jag tolkade hans tystnad som en bekräftelse.

Nästa kväll tog han med väskan ut och kom tillbaka tomhänt. Vapnen hade lämnats vidare.

– Något stort är på gång, viskade han.

Han sa det inte uttryckligen, men jag förstod att han syftade på en attack. Ett våldsamt angrepp på civila i Europa. Jag kände mig skräckslagen, men på något underligt vis också lockad av tanken på ett attentat utfört av våra bröder.

Jag tänkte inte på konsekvenserna – såg inga döda eller sargade kroppar för min inre blick. Jag litade fullständigt på min man. Han var en rättrogen muslim, som kunde Koranen och hadith, alltså var det han ville också gott. Det var logiskt och konsekvent.

– Mycket snart kommer det att hända, sa Said hemlighetsfullt.

I dag vet jag att han syftade på planen att utföra en attack i Strasbourg.

···

Den 26 december 2000 slår Grenzschutzgruppe 9 der Bundespolizei – Tysklands paramilitära antiterrorkommando – till mot två adresser i Frankfurt. Fyra algerier grips, misstänkta för att ha planerat en terrorattack i franska staden Strasbourg i slutet av december. Razzian görs efter tips från franska och brittiska underrättelsetjänster, som övervakat och avlyssnat männen i flera veckor.

I algeriernas bostäder, som närmast liknar bombfabriker, beslagtar polisen 30 kilo kemikalier, som hade räckt till över sex kilo sprängmedel. Dessutom mängder med spik och tändanordningar för att utlösa laddningar per radio, en tryckkokare och flera förfalskade pass samt en hel vapenarsenal: sju pistoler, ljuddämpare, två gevär med kikarsikten, två kpistar och 772 patroner av olika ammunitionstyper.

Polisen påträffar också kartor över Strasbourg med mål och flyktvägar utmärkta samt en video som männen spelat in på julmarknaden i Strasbourg. Kameran panorerar över en folkmassa, stannar upp vid en gotisk medeltidskatedral, fortsätter filma julshopparna, medan en av männen kommenterar på arabiska:

– Det här är Guds fiender, ni ska hamna i helvetet.

Männens plan var enligt åtalet att spränga en splitterbomb mitt i folkhavet på julmarknaden eller framför katedralen i Strasbourg. I medierna kallas de Frankfurtgruppen, efter den tyska stad som var deras bas. De åtalas för anstiftan till mord och förberedelse av sprängattentat, medlemskap i terrornätverk, och illegalt vapeninnehav och döms senare till långa fängelsestraff.

– Ni är alla judar! Jag behöver ingen domstol, Allah är min försvarsadvokat, vår enda domare. Vi kommer snart befrias ur fängelset och flyga till Himlen! skrek en av de åtalade i rättssalen när domen föll.

Mycket snart efter razzian annandag jul 2000 står det klart att de fyra gripna inte agerat ensamma. De har fått hjälp med planeringen och logistiskt stöd, pengar och vapen från en rad personer. Spåren leder ut i Europa. Nu inleds ett omfattande spaningsarbete.

Tysk polis och underrättelsetjänst leder utredningen, men en rad andra länder involveras.

Ett stort och löst sammanhållet terrornätverk med hundratals aktivister kan skönjas. Kärnan utgörs av män med algerisk bakgrund, med erfarenhet från terrorgrupperna i Algeriets inbördeskrig och al-Qaidas träningsläger i Afghanistan, men även tunisier och marockaner förekommer.

Nätverket står nära Usama bin Ladins organisation, men agerar självständigt.

Dussintals misstänkta grips i en första arresteringsvåg i februari, i Frankrike, Italien och Storbritannien. Nätverkets ledare Abu Doha arresteras några veckor senare på Heathrow när han försöker gå ombord på en flight till Saudiarabien, med falska identitetshandlingar.

Gruppens andlige ledare Abu Qatada grips tillfälligt i Storbritannien.

Samtidigt öppnar Frankrike en egen utredning om den planerade terrorattacken mot Strasbourg, ledd av franska antiterrordomaren Jean-Louis Bruguière.

Och snart dyker ett namn upp på den franska underrättelsetjänstens, Direction de la Surveillance du Territoire, radar: Said Arif.

• Walid, Bilal, Adam, Aisha, Mohamed, Karin och Hamid heter i verkligheten något annat.

• Anna Sundberg bröt med jihadrörelsen för sex år sedan, och tar fullständigt avstånd från den.

Said Arifpå USA:s terror-lista

Internationell jihadist, född i Algeriet 1965, radikaliserad i London 1995, upplärd i Usama bin Ladins afghanska läger, har rest världen över under ett tiotal falska identiteter.

Gift med Anna Sundberg år 2000–2010, far till två av hennes barn.

Dömd till 10 års fängelse för terrorbrott 2007 i fransk domstol.

Terroriststämplad av USA 2014 och uppsatt på FN:s lista över al-Qaida-terrrorister med koppling till IS och Nusrafronten.

Rapporterad död i Syrien 2015.

Två frågor till författaren Jesper

Två frågor till 
författaren 
Jesper Huor

1. Hur började det?

– Första gången jag träffade Anna var för fem år sen. Hon ville skriva en bok om sitt liv och bad mig om råd. Jag slogs direkt av hennes mod, att berätta om jihadismen är farligt. Jag insåg också att hennes historia är unik. Ingen kvinna har – vad jag vet – velat eller vågat vittna så öppet inifrån den här rörelsen.

2. Vad har du lärt dig?

– Massor. Genom Annas berättelse fick jag syn på bakgrunden till vår tids stora gåtor – IS och Nusrafrontens framgångar i Syrien, terrorattackerna i Paris.

– Det globala salafistiska jihad, som ibland lite slarvigt kallas al-Qaida, är ju en bred rörelse med många rötter, som drar näring ur lokala konflikter. Anna har rört sig i den algeriska grenen, de grupper som stödde terroristarmén GIA, Groupe Islamique Armée, i Algeriets inbördeskrig på 1990-talet. Många av dessa aktivister, ett par av dem svenskar, reste till al-Qaidas läger i Afghanistan och återvände till Europa med sina nya kunskaper och kontaktnät. Somliga dök senare upp i Tjetjenien, Irak och Syrien där de byggde upp nya jihadgrupper.

– Annas historia lärde mig också att se jihadisterna som människor, på ett plan är de precis som alla andra: stolta, fåfänga, vänfasta, cyniska eller idealistiska.