Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Sverige

Därför väljer unga svenskar att bli katoliker

Inför påvens besök talas det om Sverige i den katolska världen. Vad är det som får unga människor i ett av världens minst religiösa samhällen att konvertera? DN:s Matilda Gustavsson undersöker vår tids längtan till korset, som runt om i Europa börjar förvandlas till ett vapen.

När Elin Målqvist såg Jesus släppte hon sin lägenhet och jobbet som socionom i Stockholm. I fyra år har hon arbetat som volontär på olika kloster och den här blåsiga hösten lever hon med dominikansystrarna i Rögle. I ett vitt hus som ligger på slätten utanför Lund där mörka åkrar brer ut sig åt alla håll och kanter. Hon funderar på att bli nunna.

Strax efter att hon fyllde trettio bestämde hon sig för att, som många sekulära svenskar, leva några veckor i tystnaden på ett kloster för att ”möta sig själv”. Kommuniteten hette Berget och visade sig vara mer tydligt religiös än hon förväntat sig.

Foto: Anders Hansson

– Jag argumenterade med dem hela tiden. I min värld var katolska kyrkan absolut värst. Ett patriarkat med omänskliga åsikter, säger hon och skakar lätt på huvudet åt det som hände en kväll på Berget.

Hon blundade inte när hon såg honom. Han sa riktiga ord till henne.

Jag har själv jobbat inom vården och vet att när någon sett Jesus så börjar man försiktigt ställa psykosfrågorna.

 

– Det är det svåraste som finns att prata om. Jag har själv jobbat inom vården och vet att när någon sett Jesus så börjar man försiktigt ställa psykosfrågorna. Till och med inom kyrkan väcker det skepsis, vilket väl är sunt. Och varför skulle han visa sig just där och då? Och för mig? Vem tror jag att jag är?

Snart kommer påven Franciskus, som av över en miljard människor anses vara Jesu representant på jorden, att gå på gatorna i staden där jag växte upp.

Han kommer till Lund, och till Sverige, ett land som det just nu talas om i den katolska världen.

En fredagskväll i S:t Thomas församling sätter sig några konvertiter i en ring. Två doktorander, en läkarstudent och en psykoterapeut som alla har avslutat den tvååriga kursen i katolsk lära som man förväntas gå innan man säger sitt ja till kyrkan. Den här kvällen har de just firat heliga Birgitta och ska intervjuas av journalisten Pierre Jovanovic. Han är reporter på Frankrikes största katolska tidskrift och berättar om oron efter mordet på prästen Jacques Hamel som fick halsen avskuren av IS-sympatisörer under en pågående gudstjänst i Rouen. Om att den högerextrema och antimuslimska retoriken ökar, om att den samlas i nya nationalistiska grupper inom kyrkan. Men läget i Sverige är något helt annat, säger han. I två veckor har han rest runt mellan kloster och kyrkor för att rapportera om den stora nytändningen som det ryktas om utomlands. Vad är det som får unga människor i ett av världens minst religiösa länder att böja sig för påven och konvertera?

•••

Jag har aldrig tyckt om Lunds domkyrka. Den får staden att kännas som en kuliss.

Under måndagen kommer påven tillsammans med protestantiska företrädare att fira en ekumenisk gudstjänst här, som uppmärksammar 500-årsminnet av vad som blev historiens mest dramatiska och blodiga kyrkosplittring.

När Sverige reformerades jämnades kloster och hela den katolska kulturen med marken, och i århundraden har landet varit självklart protestantiskt.

Men i dag har rörelsen börjat gå åt andra hållet, och medan i princip alla kristna samfund i Sverige krymper så växer den katolska kyrkan. Många av konvertiterna lämnar andra församlingar bakom sig, och är så högutbildade att man börjat tala om rörelsen som en protestantisk brain drain.

När Elin Målqvist såg Jesus befann hon sig på det populära klostret Berget, som tidigare tillhörde Svenska kyrkan. Men förra året bestämde sig ledningen för att i stället bli katoliker. Samma beslut har tagits av profiler inom pingströrelsen och av Birgitta och Ulf Ekman, som samtidigt valde att lämna Livets Ord, den missionerande frikyrkoförsamling som de själva hade grundat.

Jag ser skiftet också bland bekanta på Facebook, hos människor som liksom jag växte upp med att protestantismen var det givna valet.

Nåden allena och tron allena, sa Luther, och till skillnad från hierarkiska katoliker kunde vi läsa och tolka bibeln själva. Hemma hos mamma och pappa hittar jag min bibel från tonåren. Över ryggen står det Jesusfreak, och insidan är full av understrykningar och kommentarer i marginalen. Jag hittar en mening i Johannes-evangeliet som tydligen handlade om vad jag skulle välja på gymnasiet och minns plötsligt laddningen i orden. Som inför att klicka upp ett meddelande från någon man vill ha. Samma sätt att läsa med hela ansiktet och vara redo att förändras. Och medan katolikerna var religiösa av tradition och tvingades ”göra” olika saker, som att gå till bikten och rabbla ritualiserade böner, så var jag frälst av nåd bara. Av tro. Jag hade en personlig relation med Jesus. Min kyrka låg i centrala Lund. Och inte en enda gång noterade jag att vi var grannar med ett kloster. Jag måste ha passerat dominikanbrödernas port tiotusen gånger utan att se den, antagligen för att de inte var Jesusfreaks som vi.

När ringen av konvertiter ska berätta om sin väg till katolska kyrkan uppstår en omvänd gruppterapi. Ingen skuld. Ingen sorg.

– Det handlar om närvaron av Gud på gudstjänsterna. Svenska kyrkan försöker ta in katolska uttryck men det är tomt; deras rökelse, den betyder ingenting. Jag kan blunda och veta om jag är i en katolsk kyrka eller inte.

– Och nattvarden. Att det verkligen är Jesu kropp och blod. Han är här. Framför mina ögon.

– Och vi har svar på alla frågor, baserat på tvåtusen år av intellektuell verksamhet.

– Vi skulle aldrig bemöta en sökande människa med: och vem är Jesus för dig? Han är Guds son, punkt slut.

– I andra kyrkor är det glest med folk, men om du går på vår stora söndagsmässa är det svårt att hitta plats. Och vi består av nittio olika nationaliteter, säger de och berättar roat en historia om hur Svenska kyrkan inför den ekumeniska gudstjänsten kämpat med sin mångfald. Alla som sjöng i deras kör var vita, något som också utmärker dem själva. I den växande katolska kyrkan i Sverige möts i dag två ytterligheter i en globaliserad värld. Katolska migranter, som just nu ofta kommer från Irak och Syrien, och den svenska medelklassens konvertiter.

•••

I Sverige har berättelsen om katolska kyrkan länge handlat om förtryck. Om den våldsamma reformationen. In på 1950-talet var det förbjudet för katoliker att ha samhällstjänster som lärare eller sjuksköterska och först på 1970-talet blev kloster lagliga. Men motståndet har också skapat en självkänsla som i opposition mot den svenska jantelagen är lugnt grandios. I katolska kyrkan ser man sig som kosmopoliter. Man står för mysterier och dolda rum – tabernaklet, det allra heligaste – i ett land av öppna planlösningar.

Kristina Heilo konverterade på 1950-talet och har sedan dess varit medlem i S:t Thomas katolska församling, som startades av överlevare från andra världskriget som kom med de vita bussarna.

– Det var en katastrof för min familj att jag blev katolik. Det var som att bli övertygad muslim i dag. När våra karmelitsystrar kom hit talade riksdagen i två dygn om detta oerhörda. Hur kunde svenska kvinnor välja att täcka sitt hår och beslöja sig? Vad jag gjorde ansågs farligt och osvenskt. Men jag reste mycket och visste tidigt att världen var större.

Foto: Anders Hansson

– Vi tillhör ett globalt samtal. Vi har ett helt annat tidsperspektiv. Vi bekoms inte direkt av vad det talas om på Twitter, säger Johan Lindén, kyrkoherde i S:t Thomas katolska församling, om det faktum att kyrkan liksom stått lite över tidens debatter.

Under 1900-talet var tanken om sekularisering stark i Sverige. Tesen om att religionen skulle försvinna i takt med moderniseringen, som fick ett stort genomslag med den så kallade tro och vetande-debatten under 1950-talet.

– Och som i det breda samhället befäste religion som något föråldrat och snart passerat, säger idéhistorikern Inga Sanner.

Hon beskriver hur många samfund anpassade sig. Eller intog en mer undanskymd och ursäktande position. Undantaget var katolska kyrkan, och den internationellt intellektuella auran har också gett dem en särbehandling som handlar om klass. Offentliga personer med bakgrund i olika frikyrkor har granskats hårt och tvingats ta avstånd från saker.

– Väckelserörelserna med sina massmöten och tungotal lockade till en början de lägre klasserna och har alltid haft låg status. Medan katolikerna har ansetts ”fina”, säger Inga Sanner.

Konvertiterna i ringen är medvetna om det.

– Jag tror att Svenska kyrkan ångrar att de bjöd in påven.

– Han har redan snott showen.

– De har kämpat så länge med att vara öppna, men blir ändå piskade.

– Och så kommer Franciskus, som jämfört med dem har extremt mycket mer old school åsikter, och glider in.

I Rögle kloster praktiseras socialism och systrarnas pengar och sysslor är gemensamma. Men utanför väggarna har en av dem fått stjärnstatus. Många unga katoliker nämner hennes namn. Syster Sofie. Hennes retreater blir snabbt fulla. Där talar hon utifrån sin bok ”Till man och kvinna skapade han dem”, en personlig tolkning av Johannes Paulus II:s teologi om kroppen.

– Det nya i budskapet är ett bejakande av kroppen. Jag kommer inte med pekpinnar utan jag visar hur sexualiteten, som är det vackraste vi har, och som därför ska skyddas, kan levas ut så att vi blir lyckliga.

– Men människor som är bara lite äldre kan inte höra det här utan att i bakhuvudet tänka ”förbud”.

Foto: Anders HanssonHon menar att det inte längre är självklart att den unga generationen väljer att bli mer liberala än sina föräldrar.

– Under lång tid har alla, även kristna i Sverige, haft behov av att frigöra sig från känslor av tvång. Medan unga konstant har uppmuntrats att leva ut. Att testa. Något har vänt nu. RFSU-budskapen står många av dem upp i halsen. Man upplever att ”friheten” kollapsar i meningslöshet, säger hon och jag tänker på den filmvisning som katolska kyrkan ordnade för unga någon kväll tidigare.

Fem 20-åringar och jag.

Vi ser ”Revolutionary road”, där Kate Winslet spelar en kvinna med skådespelardrömmar som i stället fastnar som hemmafru i en förort. Hon står inte ut, och efteråt säger jag att jag kan identifiera mig med hennes ångest och känner att jag med nöd och näppe kommit undan den konventionen.

Men det gör inte de andra.

– Hon hade ingen anledning att bete sig så där. Hon hade barn och ett hus. Ett bra liv.

– Jag upplever att hon lider av unik snöflinga-syndromet, att det finns ett egenvärde i att sticka ut.

– Och jag kan inte förstå vad hon tänkte sig i stället: skulle de leva som fria själar i någon lägenhet i Paris och bara flyta runt?

Systrarna på Rögle kloster ska fira middagsmässa och skrider in i det vita träkapellet. Manliga präster har åkt in från Lund. Elin Målqvist sätter sig nära utgången. Längst fram hänger ett kors med en naken uppspikad kropp. Det där köttiga i katolicismen. Människor omkring mig faller spontant ned på knä. Jag slutade be strax efter att jag fyllt tjugotvå. Något traumatiskt hände och allt var så tyst att jag insåg att det alltid hade varit så och jag kan inte säga om det var den svåra vägen ut eller den lätta. I ett visst ögonblick under gudstjänsten förvandlas brödet och vinet till Jesu kropp och blod, och det markeras med en klocka som ringer.

Liksom en stund senare min mobil.

Syster Sofie var en av 80-talets andliga sökare, som experimenterade med olika former av new age.

– Att lyckas driva yogan till sin spets är att bli sin egen Gud. Och det var en erfarenhet av obeskrivlig ensamhet. Ja, av helvetet. Jag kunde inte frälsa mig själv och det ledde mig ned på knä inför korset.

Hon spänner sina ögon i mig när hon talar om att den extrema individualism hon uppnådde på 1980-talet i dag har blivit mainstream. Om unga människors längtan efter att slippa vara Gud i sina egna liv.

Och många som mår dåligt söker exil i klostren.

– Men att verkligen bli nunna är att överlåta sitt jag. Det är bara möjligt om man har en kallelse. Man får absolut inte ”fly” hit. Och att många på avstånd lockas av vårt liv handlar om att vi lever ut föreningen med Gud redan nu på jorden. Det påminner människor om något vi alla måste ta ställning till innan vi dör. Säga ja eller nej. Om evigheten inte finns är mitt liv här ute på klostret ett fiasko.

Men i katolicismen jag möter finns också ett mycket viktigt här och nu. En livsstil. Johan Lindén är utöver kyrkoherde också munk i det lilla klostret som hela tiden låg granne med min kyrka, som jag aldrig såg. I trädgården på baksidan odlar han rosor. I källaren brygger bröderna sitt eget öl. Han har jägarexamen och är så ofta han kan ute och jagar för att kunna bjuda gäster på goda middagar lagade från grunden.

– Vi har en positiv människosyn. Alla är kapabla att bli ett helgon, den stora mängden helgon har varit anonyma: människor som tagit vara på sina talanger, sökt det som är sant och gott. Och bejakat skönheten, säger Johan Lindén.

Och i biktens sakrament ingår boten, som innebär en ständig självförbättring.

– Jag brukar göra liknelsen att kyrkan är en coach som säger att du kan alltid hoppa längre, säger Johan Lindén.

Också konvertiterna i ringen talar om bikten som en framåtrörelse och personlig utveckling.

– Man kan inte skylla på någon pojkvän eller taskig uppväxt.

– Vilket man gör i svensk terapi, barnsligt nog.

– Här anstränger man sig och tar ett vuxet ansvar för sitt liv, som är på största allvar.

•••

Inuti en garderob på sitt studentrum har Simon Rye-danjelsen byggt ett heligt rum. Helgonbilder, ett radband med vars hjälp han ber Rosenkransen. Armarna är fulla av tatuerade ikoner.

Foto: Anders Hansson

– Helgonen är mina inspirationskällor. Tänk att ha den stora tillgången till människor som gått före och nu lever i evigheten.

Han har alltid varit en sökare och låtit det han hittar förändra livet. Han blev vegan efter att ha satt sig in i köttindustrin.

Det jag dras till är att det finns en plan, något mycket mer konstant än hur vi upplever vardagen.

 

Simon Rye-danjelsen är uppvuxen i högkyrkligheten, som värderar liturgin och är teologiskt konservativ. Ofta har de stått i opposition mot Svenska kyrkan, och många ur den gruppen har de senaste åren valt att konvertera. Simon Rye-danjelsen har närmat sig den katolska tron sedan tonåren men flyttade ändå till Lund med planen att bli präst inom Svenska kyrkan.

När vi ses har han just hoppat av och i stället börjat gå konvertitkursen.

– Det jag dras till är att det finns en plan, något mycket mer konstant än hur vi upplever vardagen. I samhället vänder man kappan efter vinden, och det går moden i åsikter. Som
 hur flyktingpolitiken kunde ändras på ett par veckor. Jag litar på kyrkan. Skulle den säga att nu har vi under två hundra år noga tänkt igenom frågan om kvinnliga präster och ändrat oss, då skulle jag också vara okej med att byta åsikt.

Det är söndag kväll och Simon Rye-danjelsen ska gå på dagens andra gudstjänst, en mässa på latin som sägs höra från 300-talet.

– Jag tycker om att få kliva in i något som funnits i över tusen år före mig.

Inne i kyrksalen står unga kvinnor med böjda huvuden och täckta hår. Liturgin på latin är obegriplig. Små korgossar tassar runt och en ensam röst sjunger en gregoriansk sång som är så underlig att man blir rädd för döden. Och vad som möjligen skulle locka mig med katolska kyrkan är riterna. Att liksom kunna praktisera en kontakt. Att inte vara utlämnad åt tron allena, som för mig känns lika hopplöst som att vara sig själv. Att även om man inte har en härlig och personlig relation med Jesus så kan man åtminstone pyssla om en ikon och göra ett korstecken, eller på andra små synliga sätt uttrycka att det finns ett du där ute.

Foto: Anders Hansson– Men det är aldrig ett litet beslut att bli katolik, säger Simon Rye-danjelsen efteråt.

– Det här är faktiskt Kyrkan med stort K.

Tror du att en sådan tillhörighet förändrar ens självbild? Jag upplever att många katoliker är… Uppriktigt kaxiga.

– Ja, kanske. Men just nu är det tvärtom. Att gå in i kyrkan är att säga ja till allt, alla läror. Man lovar det när man konverterar. Man låter sitt jag omformas. Så man måste böja sig först.

•••

Domkyrkan slutar vara en kuliss om man går nära. Enorma stenblock som funnits här sedan medeltiden och blivit sotiga av avgaserna. Jungfru Maria står höggravid utanför entrén. Benjamin Ekman är doktorand i teologi och visar mig statyn när vi går förbi. Han var medlem i Livets Ord tills han konverterade. Säger att den nya kyrkan gör större succé på fester.

– Jag var tvungen att bli katolik för att jag såg en vackrare vision av att vara människa. Jämfört med var jag kom ifrån var det ett mycket större utrymme. Öppenheten för alla former av konst. Helgonens underbara och vansinniga liv.

Visst kan man säga att katolicismen är hipp i dag. Och den är verkligen en krycka för människor nu, för en vilsen tid.

 

Jag vill prata om andliga sökare i olika tider, och vad de dras till. Om församlingen Livets Ord som hans föräldrar grundade, som under 1980-talet fick tusentals människor att ansluta sig. Ofta kom de från 1970-talets kristna rörelser, som var karismatiska och socialt vänster, och en rad av dem har nu blivit katoliker. Och man kan se dem som splittrande, och känsliga för trender i tiden. Eller som ett andligt avantgarde.

– Visst kan man säga att katolicismen är hipp i dag. Och den är verkligen en krycka för människor just nu, för en vilsen tid. Och det är inget fel med det. Tvärtom. Men kryckan är korset, och det är det skandalösa och existentiellt spektakulära i vår religion. Som samlas kring en torterad gud, säger han och berättar om sin vistelse i ett asketiskt trappistkloster.

Allt var kalt förutom ett krucifix.

Foto: Anders Hansson

– Jag satt där utlämnad åt mina egna demoner, och mötte en gud som också var där. Utan psykiska marginaler. Vi stod runt korset varje kväll när allt var nedsläckt och sjöng en medeltida hymn till Jungfru Maria, som stannade kvar vid sin döde sons sida. Och jag visste att hon vakade över mig också.

•••

Agneta Sofiadotters ateljé ligger på Gråbrödersgatan i Lund med utsikt mot Domkyrkan. Över ena väggen hänger en av hennes målningar som föreställer påven Franciskus, och hans blick är trött.

Hon är djupt oroad över den unga generationen.

– Det går en konservativ våg över världen, en längtan efter djupare sammanhang. Och den blir aldrig större än inom religionen. I dag dras ungdomarna till islam, och katolska kyrkan, där det finns ramar och auktoriteter.

Många som liksom Agneta Sofiadotter växte upp på 60- och 70-talet var präglade av den upproriska tidsandan, men också av Andra Vatikankonciliet som hölls i Rom. Där formulerades en ny vilja att öppna sig mot världen, som inspirerade en global reformrörelse. We Are Church kallas den, och vill liberalisera kyrkan.

Foto: Anders Hansson– Men den är minimal i Sverige, menar Agneta Sofiadotter.

– Vilket beror på att konvertiterna är vår mest röststarka grupp. De upplever sig komma från en lutherdom som är trist, utan en troende gemenskap. Och så möter de den svårintagliga katolska kyrkan och blir förälskade. Och är man kär blir man ofta romantiserande och fanatisk.

I länder som Österrike, där de flesta föds som katoliker, tar man snarare kyrkan för given, säger hon. Och är mer benägen att ifrågasätta.

Tillsammans med katolikerna Gert Gelotte och Irene Nordgren har hon i elva år drivit gruppen och sajten Katolsk Vision. Deras manifest, som utgår från den internationella reformrörelsen, vill att kyrkan blir mer demokratiskt styrd, öppnar upp för kvinnliga präster och välsignar homosexuell kärlek, vilket har fått biskop Anders Arborelius att offentligt kommentera att sajten inte återspeglar kyrkans tro och därför ”inte har något bemyndigande att kalla sig katolsk”.

– Varför jag vill vara kvar i kyrkan? Det kan tyckas konstigt men är enkelt. När man kommer in i ett katolskt rum ser man att folk ber. Jag lever i Gud varje sekund, och så har jag helgonen som förbedjare, som bär fram mig när jag inte orkar.

– Men det värsta med biskopens uttalande är att det sedan dess har varit fritt fram att trakassera oss. Vi har ständigt kämpat mot katolska näthatare. Och det är otäckt att se hur kommentarerna förändras. Allt oftare dyker det upp fientlighet mot våra trosbröder inom islam, säger Agneta Sofiadotter.

I Europa växer en främlingsfientlighet med korset som symbol, och den syns också i Sverige. Krucifixet dyker upp som stolta profilbilder och korsriddarretorik på nationalistiska sajter, och med jämna mellanrum i Facebookgruppen Katolskt samtalsforum, där Christian Westling, en av de tre SD-politikerna som var med i järnrörsskandalen, är en aktiv skribent.

De grupper som kommer att växa i Europa är de konservativa med många barn.

 

Patrik Forsén är en av grundarna till den högerextrema organisationen Nordisk ungdom, och tidigare ordförande för Nationaldemokratisk ungdom. I fjol startade han tillsammans med Björn Herstad, också han med bakgrund i Nationaldemokraterna, Dackeinstitutet, som vill bilda katolsk opinion med inspiration från de högerextrema rörelserna i Frankrike.

– Mina troende åsiktsfränder i Sverige konverterar till katolicismen. I dag är protestantismen ett redskap för den nuvarande maktordningen. Även innan jag blev troende delade jag kyrkans åsikter om homosexuella och abort. Och jag har alltid varit kritisk till preventivmedel, som gjort att barnafödandet i väst sjunkit fatalt sedan 1960-talet.

Patrik Forsén tolkar bibelns berättelse om Babels torn som ett tecken på att olika folkgrupper ska leva åtskilda. Och han ser ett kulturkrig, med reproduktionen som vapen, också inom katolska kyrkan.

– De grupper som kommer att växa i Europa är de konservativa med många barn.

Nationalister i Europa söker sedan länge varandras händer över gränserna. Patrik Forsén kände sig inte hemma i den svenska mångkulturella katolska kyrkan. I stället döptes han inom det ultrakonservativa franska brödraskapet SSPX, som ofta hamnat i blåsväder för sina rasistiska uttalanden – och som också finns i Stockholm. Mellan dem och Vatikanen har det funnits schismer. Men i år har påven personligen mött deras präster och gett dem nya befogenheter.

– Vilket intressant nog inte har uppmärksammats av våra medier, säger Sveriges katolska biskop Anders Arborelius.

– Här vill man gärna se påven som progressiv enligt en viss mall. Men i hans vision ingår också att överbrygga och inkludera de mest extrema och traditionalistiska grupperna. Protestantismens olycka är ju att de på löpande band föder nya samfund, så de brukar ha svårt att förstå att påvens absolut viktigaste uppgift är att bevara enheten.

Vissa är arga över den öppenheten, som de inte anser vara lika stor mot de liberala.

– Vi har en tydlig lära. Och så finns det många katoliker som tyvärr och på olika sätt är politiskt påverkade av samhället. Som inte följer vår katolska tro. Men genom kyrkan hänger man ändå ihop. Även om det är besvärligt, säger biskop Anders Arborelius.

•••

I ringen av konvertiter ställer den franske journalisten Pierre Jovanovic en sista fråga. Han undrar om inte de, i ett så sekulariserat land, kan känna sig hånade för sin katolska tro. Svaret är nej.

– Aldrig.

– Inte nu längre, det har verkligen förändrats fort.

– När jag gick hit lyssnade jag på en pod av en som heter Eric Schüldt, en kulturjournalist i Sverige. Han träffar olika konstnärer, och alla samtal handlar om teologi.

Foto: Anders Hansson

I ett dokument i jesuiternas tidskrift Civiltà Cattolica, som översatts till elva språk, skriver Signums chefredaktör Ulf Jonsson att det land som väntar Franciskus har en ny religiös öppenhet, och nämner hur påvens skrift om miljön hyllades ”av kulturchefen på landets största dagstidning Dagens Nyheter”. De senaste åren har religionens återkomst synts på svenska kultursidor. Med texter som till och med, vilket katoliken och kulturskribenten John Sjögren gjorde i Svenska Dagbladet, argumenterat för att Jesus uppstod på tredje dagen.

Många forskare förklarar det nya självförtroendet med att vår tid blivit postsekulär.

Tesen om Guds död visade sig inte stämma, och i stället har samhället blivit mer pluralistiskt. Olika religioner och symboler har tagit plats och tvingat fram en insikt om att också den sekulära svensken har någon sorts tro (till exempel på vetenskapen).

Och om det inte längre finns någon självklart ”neutral” position kan tidigare marginaliserade röster börja höras.

Ute på Rögle kloster sitter jag och syster Sofie och pratar om kroppens teologi, om ”Till man och kvinna skapade han dem”, och vi håller sällan med varandra.

– Men det fantastiska är att vi lever i ett fritt land. Jag har vatten om någon är törstig, men jag lägger ingen energi på dem som är övertygade om något helt annat. Vi har varit fria att tala länge men först nu har kyrkorna börjat förstå det. Och då ska det katolska budskapet ta plats i samhället.

År 2000 skiljdes Svenska kyrkan från staten. Många katoliker kontrasterar sin egen starkare position mot Svenska kyrkans minskande. Teologen Petra Carlsson är präst i Svenska kyrkan och håller med om att de senaste åren inneburit en vilsenhet.

Hon liknar krisen med den som uppstod för hundra år sedan – inför väckelserörelserna.

– Och det gör att vi tvingas skärpa vad vi egentligen står för. Och svaret är för mig helt enkelt den lutherska tanken om att vi tar emot frälsningen av nåd. Helt gratis och utan att vi behöver göra något, säger hon och nämner att det i samband med reformationsjubileet satsas pengar på forskning om Martin Luthers teologi.

Tron allena, och nåden allena.

– Men den är svår att sälja i vår tid. Nåden går emot en kapitalistisk prestationskultur. Nåden ger dig inga ramar, och inga tydliga regler. De sammanhang och kyrkor som lockar människor till sig i dag är de som handlar om en tydlig identitet, byggd på avgränsningar. Där är nåden en motrörelse. Så i dag är det den som börjar bli radikal.

•••

Utanför Lund är slätten tom och vidsträckt och det enda som markerar avstånden är de höga elledningarna. I vissa väder kan man se Öresundsbron. I det lilla köket på Rögle kloster diskar Elin Målqvist, och funderar på sin framtid.

– Ibland har jag varit arg på Gud. Känt att han tagit mycket. Och utan att säga vad han vill att jag ska göra. Mina gamla vänner håller på med barn och karriärer.

Hur tänker du nu om det du var arg på i katolska kyrkan?

– Står man utanför finns hur mycket som helst att bråka med. Men att möta Jesus var som den stora kärleken. Man kan hålla på hur mycket som helst och krisa och rusa i väg. Jag har gjort försök att glömma och återvända till Stockholm. Men det går inte över.

Hon både vill och vill inte få nunnekallelsen.

– Jag har varit rädd för lydnaden. Samtidigt som det vore så skönt att få bli nunna och landa någonstans. Det jag vet just nu är att jag är kallad att vara volontär, att bara leva så här men utan några löften, och det hade känts som det svåraste som fanns om det inte var han som hade bett mig.

Foton i text: Anders Hansson

Påvens besök i Sverige
Varför kommer påve Franciskus till Sverige?

För att uppmärksamma att det år 2017 är 500 år sedan reformationen inleddes. Det är Vatikanen och Lutherska världsförbundet som bjuder in. Men värdar för besöket är Svenska kyrkan tillsammans med Katolska kyrkan i Sverige samt Sveriges kristna råd.

Varför just till Lund?

Vatikanens motivering är att staden länge har varit ett viktigt kristet center – både för katoliker och lutheraner, och därmed en bra plats för ett ekumeniskt möte. Att det var i Lund som Lutherska världsförbundet bildades, år 1947, ska också ha spelat en viss roll i valet av stad.

Vad ska påven göra?

Han landar i Malmö på måndag den 31 oktober klockan 11 och träffar sedan kungaparet i Malmö.

Under eftermiddagen medverkar han i en SVT-sänd gudstjänst i Lunds domkyrka för inbjudna gäster.

Därefter ansluter han sig till den pågående festen på Malmö arena med plats för 10.000 besökare.

Tisdagen den 1 november firar påven en katolsk mässa på Swedbank stadion i Malmö.

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.