Det finns shanghaibor som kan lägga miljoner på en bröllopsfest på ett lyxhotell. Men klasskillnaderna är enorma.
Pei Li Zhangs problem började när hennes dåvarande man gjorde katastrofala aktieaffärer på den nyöppnade börsen i Shanghai, för pengar han lånat med hennes föräldrars hus som säkerhet.
Då begav hon sig till London och jobbade några år på en kinesisk restaurangkedja. Hon tjänade bra, 350 pund i veckan. Men längtan efter sonen fick henne att återvända hem. Som ensamstående mor var det svårt att försörja sig i Shanghai. Restaurangen hon drev ute i förortern gick inget vidare.
Genom bekanta träffade hon en man som mot betalning kunde ordna arbetstillstånd, och även ett äktenskap i Sverige. Han målade upp Sverige som ett land med barnbidrag, guld och gröna skogar.
Pei Li Zhang visar inbetalningskvitton på de sammanlagt 120 000 kronor hon satte in på mannens konto i Kina. Det mesta lånade hon ihop.
I juni kom Peili Zhang till Göteborg. Hon bodde hos sin arbetsgivare och rullade sushi, friterade och städade på hans restaurang 14 timmar om dagen. När hon klagade på lönen - 1000 kronor i veckan - hotade restaurangägaren att skicka hem henne.
Till sist flyttade Peili Zhang till en studentkorridor, och levde på en kopp kaffe och en påse pommes frites om dagen.
När allt var som värst fick Pei Li Zhang hjälp på Restaurang Ming där hon arbetat sedan i september. Arbetskraftsinvandringslagen ger nämligen möjlighet att byta arbetsgivare inom tre månader, utan att uppehållstillståndet upphör.
HRF, Hotell och Restauranganställdas Förbund, hjälpte henne att få ut 20 000 kronor, eller 14 000 kronor efter skatt, för det arbete hon utförde på restaurangen.
Nu har hon köpt sig lite vinterkläder, men hon hoppas kunna göra en avbetalning på skulden i Kina. I minst två år till måste hon arbeta i Sverige.
– Mest oroar jag för min 16-årige son. Min mamma som är 74 år, och lite sjuk, tar hand om honom. Men när jag ringer hem säger jag förstås inget om mina problem.
Utvisas – för att han startade eget
Hassan Al-Dulaimi, från Bagdad, Irak, bor i Malmö, bilmekaniker:
I Malmö är priskriget mellan bilverkstäderna stenhårt. Folk kör hit från Köpenhamn och norra Skåne för att byta sina vinterdäck.
– Under tiden som jag sökte asyl arbetade jag både svart och vitt på en verkstad i Malmö. Priserna är så låga att det inte skulle gå ihop om de anställda jobbade helt vitt, säger Hassan Al-Dulaimi.
Hassan Al-Dulaimi, som hade en egen bilverkstad i Bagdad, bestämde sig för att fly våldet och laglösheten efter att ha blivit kidnappad.
När han kom till Sverige hade kraven för att få asyl just skärpts. Men samtidigt hade den nya arbetskraftslagen trätt i kraft. Under asylprocessen hade Hassan Al-Dulaimi arbetat i mer än sex månader. Med stöd i den nya lagen fick han därför uppehållstillstånd som arbetskraftsinvandrare i två år.
Nu ville han arbeta helt vitt.
– Jag fick en minimilön på 14 000 kronor i månaden. Arbetsdagarna var långa, tio-tolv timmar ibland. Ofta jobbade jag på helgen.
Lönen räckte inte till att försörja frun och de fyra barnen som kom hit när Hassan Al-Dulaimi fick arbetstillstånd.
– Min arbetsgivare ville varken höja lönen eller ge mig betalt för övertiden. Han utnyttjade min utsatta ställning.
Hassan Al-Dulaimi fick idén att starta eget. Migrationsverket hänvisade honom till Skatteverket. Han skaffade en revisor och en godkänd kassaapparat precis som Skatteverket uppmanat honom. Den enskilda firman registrerades.
Men när det var dags att förnya arbetstillståndet fick han veta att han inte längre hade något. Arbetskraftsinvandrare måste vara anställda och får inte driva eget.
– Hur skulle jag veta det? Som arbetskraftsinvandrare borde man ha en handläggare. Nu är man bara hänvisad till sin arbetsgivare, som kanske inte vet eller berättar allt. Och till olika myndigheter som inte ger hela bilden.
Hela familjen riskerade utvisning. Frun och barnen sökte asyl. Ironiskt nog har de nu fått stanna på de skyddsskäl som inte räckte för Hassan Al-Dulaimi.
Hassan Al-Dulaimi lägger handen över pannan och sitter tyst.
– Jag är förtvivlad för att min familj fått utstå så mycket.
Just nu hoppas han för egen del på Europadomstolen.
Joel ser sig som global en medborgare
Joel Che, från Bamenda, Kamerun, bor i Malmö, Business Transformation Consultan, IBM
Joel Che bor i Malmö, hans storebror i New York, ena systern i Brasilien och de två andra i Storbritannien.
Styrkan fick syskonen sannolikt av sin mamma, en ensamstående och hårt arbetande småskolelärarinna i nordvästra Kamerun. Nomadsjälen fanns hos pappan, som reste runt med sin symaskin till marknader där han sydde upp på beställning. Affärerna gick bra tills Afrika svämmade över av billiga kläder som sytts upp i Asien. Pappan försvann och det var deras mamma som såg till att syskonen skötte sig i skolan.
Joel Che var så duktig i matematik att han fick studera gratis på den bästa gymnasieskolan i västra Kamerun. Som 18-åring flyttade han till England där IBM hjälpte honom med ett stipendium på universitetet i Portsmouth. Efter universitetsexamen i datavetenskap for han till USA, men återvände efter ett par år till Storbritannien. Med sitt brittiska medborgarskap tog han sig sedan som EU-medborgare till Stockholm, för ett halvår långt jobb på Elektrolux.
– Svenska vänner fick jag på jazzklubben Nefertiti dit jag gick med min saxofon för att vara med på jamsessions.
Efter anställningen på Elektrolux sökte han hur många jobb som helst.
– Ingen ville anställa mig när de förstod att jag inte pratade svenska. Det var en tung period. Svenska arbetsgivare har svårt att tolka kompetensen hos invandrare.
Nu är han åter på IBM, som han arbetat för i USA och Storbritannien.
När Joel Che blev pappa, hamnade han i en identitetskris. För första gången på många år reste han tillbaka till Kamerun.
– Jag uppskattade att återse mina landsmän, men de sociala strukturerna hade blivit helt främmande för mig. Kamerun är ett av världens mest korrumperade länder. Det skulle vara svårt för mig att starta något eget där efter så många år utomlands.
– Samtidigt är jag ju inte riktigt någon europé. Jag är väl en global medborgare som flyter runt.
För en afrikan som lyckats finns alltid pressen att återvända och bidra till utvecklingen i det gamla hemlandet.
– Om inte sådana som jag hjälper till - vem ska då göra det? Men just nu går det inte.