Bo Göransson och Carl Tham, som på lördagen hårt kritiserar regeringens biståndspolitik, har ett långt tidsperspektiv på biståndet som inte ministern Gunilla Carlsson har. Men Carlsson har rätt när hon vill bredda synen på bistånd, menar en biståndsexpert DN.se talat med.
Hans Abrahamsson, lektor vid institutionen för globala studier på Göteborgs universitet, har gedigen kunskap om biståndspolitik genom decennierna. Han vill gärna vidga perspektivet från den svenska horisonten till den globala.
– Tanken som slår mig är att bägge sidor på något sätt har rätt, men de har helt olika utgångspunkter.
De biståndsmodeller som de rika länderna använt sig av de senaste 20–25 åren har av olika skäl gett rätt magert resultat, förklarar Hans Abrahamsson. När Gunilla Carlsson blev biståndsminister började hon ifrågasätta bristerna.
– Och om man inte har Thams och Göranssons perspektiv kan man lätt hamna i ståndpunkten ”lägg ner biståndet”.
Men många delar av biståndet har hela tiden har varit viktiga och bra, anser Abrahamsson.
En skillnad mellan socialdemokratiska och borgerliga regeringar är de senares något större tonvikt vid handel som medel för utveckling.
Hans Abrahamsson menar att såväl statligt bistånd som handel behövs.
– Det stora problemet är att den ena handen tar tillbaka det den andra gett. För varje biståndskrona vi betalar in tar vi en tillbaka, inte minst genom jordbruksstöden.
På mycket lång sikt anser Hans Abrahamsson att biståndet faktiskt borde avskaffas – men då ersättas av ett slags global socialpolitik.
– Jag drömmer som första steg om ett globalt barnbidrag. Egentligen är det detta de debatterar fast de inte säger det: hur ska man nå en global social utjämningspolitik.