– Det var en fin dag. Vi var utomhus, på en äng, minns Linnea Schibbye Steiner.
Hennes make Martin Schibbye är frilansjournalist med världen som självvalt arbetsfält. Under 2010, har han själv räknat ut, befann han sig på resande fot i sexton olika länder under 199 av årets 365 dagar.
Linnea lever ett helt annat vardagsliv. Som ansvarig för mejeriavdelningen på Coop Forum i Vinsta i västra Stockholm blir det mest resor fram och tillbaka till lägenheten i Farsta, söder om Söder.
När de planerade hur årets sommar skulle bli hade de tänkt tillbringa tid ihop – i skärgården och på kolonilotten.
Men så fick Martin Schibbye plötsligt ett erbjudande om att göra ett viktigt reportage. Fast det var egentligen inte alls tänkt att det skulle bli på det viset.
Silberskys advokatbyrå, Kungsholmstorg 16, Stockholm, fredagen den 2 december
Stjärnadvokaten Thomas Olssons rum är fullt av pärmar. En gul pärm står på golvet bakom hans skrivbord.
– Här är den. Pärmen för Johan och Martin.
Det är en ovanlig roll för Thomas Olsson. Han brukar stå i rampljuset i svåra mål och ha hela ansvaret själv. Men den här gången är han bara biträde åt de tre etiopiska advokaterna Abebe Balcha Korcho (också känd skådespelare i Etiopien), Seleshi Ketsela och Derbew Temesgen. Fredrik Spik, svenska ambassadens konsulära chef i Addis Abeba, säger bestämt att detta är de tre bästa advokaterna som finns i Etiopien. Men Thomas Olsson klagar på ”klara samarbetssvårigheter”. På papperet är det en rättsapparat som ser ut som den i Sverige eller andra västerländska demokratier. Men verkligheten är annorlunda.
– Jag kan inte göra mig fri från misstanken att det här blir en politiskt styrd rättegång. Domarna tillsätts och avsätts av justitieministern i Etiopien. De är inte oberoende av det politiska systemet som här hemma, poängterar Thomas Olsson.
Det är några dagar före svenskarnas försvarsplädering i rätten. Thomas Olsson är orolig för att inga utländska journalister ska komma och vittna. Ansvaret ligger på de etiopiska advokaterna, men ingenting händer. I sista stund, tack vare en brandkårsutryckning av den svenska ambassadens personal, sätter sig Phil Ittner på ett plan i Kalifornien och flyger 21 timmar till Addis Abeba. Samtidigt flyger Adrian Blomfield, med den brittiska tidningen Daily Telegraphs goda minne, från Tel Aviv för att berätta om utländska journalisters arbetsvillkor i konfliktområden. De godkänns som vittnen av domstolen, trots att de egentligen anmälts för sent.
Flight ET703, Arlanda—Addis Abeba, söndagen den 4 december
Mattias Göransson tycker att det känns lite ovant. Det är ju han som brukar ställa frågorna. Nu befinner han sig på andra sidan och blir intervjuad.
Chefredaktören på tidskriften Filter är en av två svenskar som ska vittna för de terroråtalade journalisterna i Etiopien.
Det andra vittnet är Magnus Laupa, delägare till bildbyrån Kontinent som Johan Persson tillhört. Han sitter längre bak i planet.
När de andra passagerarna försöker sova på nattflygningen med det statliga flygbolaget Ethiopian Airlines mellan Stockholm och Addis Abeba sitter han med läslampan på och förbereder sitt vittnesmål.
– Det är lite nervöst, medger han.
Magnus Laupas roll i rättegången är att intyga att Johan Persson är en erfaren fotograf med flera utlandsresor bakom sig. Han ska också berätta att bildbyrån Kontinent har för avsikt att sälja vidare bilder som publicerats i en svensk tidning till andra tidningar och tidskrifter i och utanför Sverige.
För Mattias Göransson är uppdraget mer delikat. Tidskriften Filter är det närmaste man kommer en uppdragsgivare för reportageteamet Schibbye-Persson, men för DN berättar han att det egentligen aldrig funnits någon uppgörelse att ett eventuellt reportage om Ogadenprovinsen och den svenska kopplingen till oljefamiljen Lundin skulle publiceras i Filter.
– Det var bara diskussioner. De höll mig informerade om vad som hände under resan och jag lyssnade.
I samma plan sitter Linnea Schibbye Steiner tillsammans med sin pappa Olle Steiner och Martins syster Greta Schibbye. De är på väg till den tredje delen av rättegången.
– Men egentligen var det inte alls meningen att Martin skulle göra det här reportaget, berättar Mattias Göransson strax innan planet mellanlandar för tankning i Rom.
Det var en annan frilansjournalist, Anna Roxvall, som tillsammans med Johan Persson skulle försöka ta sig in i den stängda Ogadenprovinsen i Etiopien. Där finns oljebolaget Africa Oil, som den svenska oljefamiljen Lundin (via stiftelser i Luxemburg) har ägarintressen i.
Idén till den riskfyllda resan kläcktes av Johan Persson, frilansfotograf från Göteborg som på egen hand rest och träffat flyktingar i överfulla läger i Gadab i norra Kenya. Flyktingarna från Ogadenprovinsen vittnade om att etiopiska regeringstrupper begått övergrepp mot civilbefolkningen för att bana väg för oljebolag som Africa Oil. Det bekräftade en bild som människorättsorganisationen Human Rights Watch tidigare gett. Även deras rapport baserar sig på flyktingars vittnesmål.
Men hittills har ingen tagit sig in i området för att rapportera. Det var det Johan Persson och Anna Roxvall hade tänkt bli först i världen med att göra.
Men allt gick inte som planerat. Anna Roxvall blev gravid och ställde in sin resa. Nu behövdes snabbt en ersättare som reporter.
Frågan går till Martin Schibbye som tackar ja. Han kastas in i en planering som redan hunnit en bit på väg. Men det är ännu oklart hur de två svenskarna ska kunna ta sig in i den stängda provinsen.
High Court, Addis Abeba, rättegångssalen för terroristmål, tisdagen den 6 december
Martin Schibbye är lång och gänglig. Hans blonda, vågiga hår har vuxit i fängelset. Han är klädd i kavaj och slips.
Domaren Shemsu Sirgaga visar med en svepande gest med armen att det är hans tur att tala. Efter åtalet i september, rättegångens inledning i oktober och åklagarens framställan i november är det nu till slut svenskarnas tur att vittna.
Martin Schibbye har förberett sig länge. Gång på gång har han i fängelset gått igenom vad han ska säga till sitt försvar.
Den svenske 31-åringen tackar för ordet. Han gör det på amhariska, det största etiopiska språket som också är officiellt språk. Det går ett lätt sus genom den kvava rättegångssalen.
Sedan börjar ett anförande som är ett försvarstal för honom själv och hans kollegas resa in i Ogaden. Men det är också en känslosam plädering för journalistik av västerländsk modell i demokratins tjänst.
– Herr domare! Jag kom till Etiopien med ett syfte. Att göra mitt jobb som journalist, att följa det svenska oljeföretaget. Jag gjorde en grov och allvarlig misskalkylering, jag gick in i Etiopien utan visum. Jag tog en enorm risk. Men att ta de här riskerna är en del av mitt jobb som utrikeskorrespondent. Jag tar de här riskerna för att jag tror på journalistiken som en positiv kraft, som kan uppmärksamma konflikter för läsare och göra så att läsare förstår dem.
Martin Schibbye berättar att en viktig anledning till resan var ekonomijournalisten Kerstin Lundells bok ”Affärer i blod och olja. Lundin Petroleum i Afrika” som kom ut 2010. Boken beskriver det svenska oljebolagets verksamhet i bland annat Sudan och Etiopien.
Boken beskriver hur den svenska uppstickaren på den hårda internationella oljemarknaden under inbördeskriget i Sudan 1983–2005 med hjälp av våldsbenägen militär exploaterade oljeresurser i det sudanesiska träsklandet där ingen eller få andra oljebolag vågade bedriva verksamhet.
– Jag och Johan ville se om Africa Oil gjorde det de skulle göra i Ogaden – eller om det som hänt i Sudan nu upprepade sig.
Domaren låter Martin Schibbye tala så gott som oavbrutet. Med korta avbrott för frågor pågår hans försvarstal i en timme och åtta minuter.
Över salen svävar en ande som inte nämns vid namn, men som i högsta grad varit en anledning till reportaget: utrikesminister Carl Bildt. Från år 2000 fram till hösten 2006 när han blev minister i Fredrik Reinfeldts första regering satt Bildt i det börsnoterade oljebolaget Lundins styrelse – med ett särskilt ansvar för bolagets etiska riktlinjer.
I Sudan.
Men också i Etiopien.
Södermalmstorg, Stockholm, fredagen den 7 oktober
Martins mamma Karin Schibbye står långt bak i folksamlingen. Flera hundra personer har samlats vid Slussen i en manifestation för de fängslade svenska journalisterna i Etiopien.
Bland organisationerna som står bakom finns Reportrar utan gränser, Svenska PEN, Publicistklubben, Journalistförbundet och Sveriges författarförbund.
Karin Schibbye litade på att sonen var väl förberedd när han gav sig i väg.
– Han brukar alltid vara så noga med sin research. Jag litade på honom den här gången också. Men det var något som gick snett.
En av de första talarna på manifestationen är Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg. Hon driver på sina sidor sedan en tid tillbaka en daglig kampanj för att utrikesminister Carl Bildt borde avgå.
Bland annat är hon kritisk till hans första uttalande kort efter att svenskarna gripits.
– Det här är ju ett område vi har avrått från att resa till, för det är ett farligt område, sade Bildt och syftade på UD:s reserekommendationer.
Åsa Linderborg fnyser.
– Som om de skulle skylla sig själva, att det var deras eget fel. Det är skandal!
Några dagar tidigare har det enligt DN:s källor rått samstämmighet mellan regeringspartierna och Socialdemokraterna i riksdagens utrikesnämnd om den svenska hanteringen av de två svenskarna. Den nye S-ledaren Håkan Juholt går till och med längre än Bildt och vill inte ens – till skillnad från Bildt – kräva att att Schibbye och Persson friges.
– Varje land ska lagföra de personer som man anser har begått ett brott. Man ska ha rätt till en rättegång, att få sin sak prövad, säger Juholt till DN efter mötet.
Inte heller Socialdemokraternas utrikespolitiske talesman Urban Ahlin har något att invända mot utrikesminister Carl Bildts agerande.
– Jag springer fram och tillbaka till Bildts kontor och får information hela tiden. Det här är inget vi ska göra partipolitik av, säger han.
Åsa Linderborg tycker att ansvariga politiker visar ett svalt intresse för svenskarnas öde – och hon har en förklaring:
– Det är för att de är rödskinn, muttrar hon.
Hon kniper ihop sina knallröda läppar och huttrar i den kalla höstvinden. Hon menar att Martin och Johan politiskt står för långt till vänster för att vara accepterade som ”riktiga” journalister.
Martin Schibbye var fram till för några år sedan redaktör för tidningen Rebell, organ för Revolutionär kommunistisk ungdom som är ungdomsförbund till Kommunistiska partiet, tidigare KPML(r). I en krönika i Affärsvärlden i mitten av november skrev Johan Hakelius:
”Det är förstås en ironi att samme Schibbye nu sitter fängslad i ett land som valt en väldigt egen väg och där premiärministern sedan 1995 heter Meles Zenawi, grundare av det Albanieninspirerade Marxist-Leninistiska Tigrayförbundet, MLLT. Det kanske är gudomlig rättvisa.”
Socialdemokraternas senaste utrikesminister, Jan Eliasson, har en annan syn på saken. Oavsett vilken bakgrund de svenska frilansjournalisterna har menar han att Carl Bildts uttalande var ”mycket olyckligt”.
– Detta handlar om journalister, inte turister.
Samtidigt som Eliasson, numera FN-ambassadör med uppdrag att genomföra FN:s millenniemål mot fattigdom, i skarpa ordalag kritiserar Bildt säger han till DN att han har ”det största förtroende” för hur Jens Odlander, Sveriges ambassadör i Etiopien, sköter ärendet.
Skandiasalen, riksdagen, onsdagen den 30 november
Carl Bildt är klar med EU-nämndens möte. Hans pressekreterare Anna Charlotta Johansson säger till journalister att Bildt inte på uppmaning svarar på frågor om de fängslade svenska journalisterna.
Men om han finns tillgänglig för journalister av andra skäl så är frågan fri.
Det här är ett sådant tillfälle. Den här gången vill DN ha svar på om Bildt inte krävt något uttalande om Etiopiensvenskarna från EU:s högsta utrikespolitiska representant Catherine Ashton, på samma sätt som tidigare skett med den svenske journalisten Dawit Isaak som i över tio år suttit fängslad i Etiopiens grannland Eritrea.
Bildt svarar:
– Det vill jag inte kommentera.
Han vrider och vänder på formuleringarna i vanlig ordning, men vill inte svara på DN:s fråga om han krävt något uttalande från EU.
Efteråt intervjun viskar pressekreteraren Anna Charlotta Johansson att det är klart att vi agerar diplomatiskt, det är ju bara att se vad som händer nere på rättegången i Addis Abeba där diplomater är på plats.
Tyst diplomati.
High Court, Addis Abeba, rättegångssalen för terroristmål, tisdagen den 6 december
Den svenske ambassadören i Addis Abeba Jens Odlander sitter på första bänkraden. På den andra åhörarraden sitter Linnea Schibbye Steiner. Intill henne sitter Martins syster Greta, därefter Johan Perssons pappa Kjell och hans mamma Kristina. Alla har ett stort förtroende för hur den svenska ambassaden i Addis Abeba skött ärendet med de två svenskarna. Jens Odlander gav upp en stor del av sin sommarsemester för att ta hand om svenskarna.
Den förre pressekreteraren åt de tidigare socialdemokratiska ministrarna Mats Hellström och Laila Freivalds har engagerat ett tiotal personer på ambassaden i arbetet för svenskarna och etiopiska journalister och oppositionella som på samma sätt åtalats på tvivelaktiga grunder enligt den nya terrorlagen.
– Det är ett konsulärt ärende, hävdar Carl Bildt – samtidigt som Odlander inte gör någon hemlighet av sina diplomatiska ansträngningar för att sätta press på den etiopiska regimen som får en tredjedel av sin statsbudget från utländska långivare, främst USA och EU.
Odlander lyckas till och med få den amerikanske Etiopienambassadören Donald E Booth att komma till den första rättegångsdagen. Även när Martin Schibbye håller sitt försvarstal finns en diplomat från amerikanska ambassaden på plats.
Han och flera andra diplomater får lyssna till Martin Schibbyes berättelse om hur han och Johan Persson i mars reste till London. Där träffade de en representant för Ogadens nationella frihetsrörelse ONLF (Ogaden national liberation front) och frågade om han kunde hjälpa dem att ta sig in i Ogadenprovinsen. Gerillarepresentanten lovade att han skulle se vad han kunde göra, men menade att det var en bra idé att resa till Kenya.
I början av juni reste svenskarna till Kenyas huvudstad Nairobi. Där träffade de en annan ONLF-representant. Han berättade hur de skulle åka till Somalia för att därefter kunna ta sig med bil in över gränsen till Ogadenprovinsen. Under två veckor väntade de i den somaliska staden Galkaio.
De ville intervjua en av sina sex livvakter som de hyrt via hotellet. Livvakten hade nyligen stridit mot terrorgruppen al-Shabab. För att få livvakten ”att slappna av” lånade de hans vapen och han fick låna Johans kamera. De filmar sekvensen – något som sedan förvandlas till bevismaterial för åklagarens påstående att de ägnat sig åt vapenträning.
Natten mellan den 27 och 28 juni åkte de in i Ogadenprovinsen, de sista kilometerna ensamma med en chaufför som fått 2 000 dollar (nästan 15 000 kronor).
Den totala kostnaden för resan hade dragit i väg en bit över den budget på 80 000 kronor som de gjort – totalt närmare 100 000 kronor. Pengarna kom från deras egna sparkonton. De hoppades på att få igen pengarna med råge om de kunde sälja sitt material på olika sätt. De tog upp ljud för radio, filmade för tv och skrev i den dator de hade med sig.
– Jag åkte dit med ett enda syfte: mitt arbete som journalist. I jakten på ett unikt reportage gjorde jag en grov felkalkylering. Jag åkte in i Etiopien utan visum, säger Martin Schibbye.
När förhöret är över knyter Linnea handen, gör tummen upp och ger sin man en slängkyss. Sekunden efteråt ställer sig en blåklädd polis framför de åtalade så att de inte ska få ögonkontakt med åhörarna som bryskt körs ut ur salen.
Residenset på svenska ambassaden, Addis Abeba, onsdagen den 7 december
– Ärligt talat vet jag inte hur det går.
Carl-Henrik Ehrenkrona är före detta rättschef på UD. Han är personligen ombedd av Carl Bildt att följa rättegången på plats i Etiopien.
Det serveras kaffe av en svart servitris. Det är på något sätt en kolonial atmosfär i Jens Odlanders residens, mitt i de centrala delarna av huvudstaden.
Utanför gräver barfota daglönare från landsorten i gatan. Innanför murarna till det svenska ambassadområdet är gräsmattan i den lilla parken välklippt.
På en pressträff sitter Ehrencrona intill ambassadör Jens Odlander och säger att om han tar på sig sina domarglasögon efter västerländsk domstolstradition har rättegången gått svenskarnas väg. Både Martin Schibbye och Johan Persson har fått gott om tid att berätta sin version.
De fyra vittnena, i synnerhet den brittiske Daily Telegraph-korrespondenten Adrian Blomfield, har varit viktiga för svenskarna. Samtidigt har bevisningen från åklagarsidan varit svag.
– Men nu är vi i Etiopien, så …
Carl-Henrik Ehrenkrona slår ut med händerna. Till skillnad från i Sverige och andra västländer är domarna i Etiopien politiskt tillsatta av justitieministern och inte fristående som i Sverige och andra västländer. Hur domen lyder när den faller nu på onsdag är därför omöjligt att säga.
Den ena åtalspunkten, illegal inresa i landet, har svenskarna erkänt. Men de är åtalade för att ha gjort det för att, som det står i den etiopiska terrorlagen, ”ge moraliskt stöd” till ONLF-gerillan. Enligt svenskarnas etiopiska advokaters bedömning utifrån ett liknande fall som nått Etiopiens högsta domstol skulle det innebära mellan tio dagar och tre års fängelse. Men maxstraffet är längre, tio års fängelse. Den andra, allvarligare åtalspunkten handlar om understödjande av terrorgrupp. Det kan ge ytterligare upp till 15 års fängelse.
Totalt hotas de båda svenskarna av 25 års fängelse vardera. Det är dock inte säkert att de får veta vilket straff de får på onsdag. Då meddelas om de är skyldiga, men det kan dröja dagar eller veckor innan domstolen meddelar påföljden.
Och om de blir dömda – blir det då ett överklagande till Etiopiens högsta domstol, eller hoppas Sverige på en benådning av premiärministern Meles Zenawi, trots att han vid ett besök i Oslo tidigare i höst slog fast att svenskarna var ”åtminstone budbärare” till en terrororganisation?
– Det är för tidigt att svara på, svarar Jens Odlander snabbt.
I slutet på presskonferensen presenterar han för den nedresta svenska journalistkåren ett tiotal medarbetare på ambassaden som på olika sätt varit involverade i arbetet med att få loss de två svenskarna.
– Det är väl vad man brukar säga ”value for taxpayers money” (värde för skattebetalarnas pengar), säger Odlander.
Fonden som går till att få ut svenskarna har dragit in drygt en halv miljon kronor i insamlade medel. Hur mycket skattebetalarna bidrar med utöver fasta kostnader – svenska ambassaden här har ett femtiotal anställda – återstår att se.
Längs väggen sitter de anhöriga och lyssnar.
Kjell Persson, pappa till Johan, och hans mamma Kristina ställer in sig på att det kanske blir julfirande i Addis Abeba.
– Det är klart att det känns jobbigt att det inte blev klart nu. Man hade ju hoppats, säger Kristina.
Farsta, tisdagen den 13 december
För tredje gången i höst packar Linnea Schibbye Steiner väskorna för en tio timmars flygresa till Etiopien. Enda gången hon träffat sin man under det senaste halvåret är vid några korta besök på fängelsechefens kontor i Kalityfängelset utanför Addis Abeba.
– Första gången satt jag som klistrad vid honom.
Sent på kvällen den 18 december går planet till Addis Abeba. Hemresan är bokad för ankomst till Arlanda på julaftonens morgon.
I bästa fall skulle straffet för svenskarna kunna meddelas på torsdag, dagen efter att domstolen meddelat om de är skyldiga eller inte. Och i allra bästa fall kanske svenskarna vid ett fängelsestraff på högst sex månader skulle kunna vara frigivna den 23 december, om fängelsedirektören är samarbetsvillig, och kunna flyga hem. Landa på julaftonens morgon och sedan fira jul hemma i Sverige …
Nej, hon vågar inte hoppas att hennes man finns vid hennes sida då.
– Jag vågar inte tänka så, för då blir jag nog besviken.