Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Sverige

”De sa att vi skulle förstöra utredningen om vi inte gjorde som de sa”

Foto: Roger Turesson

Efter sex månader instängda tillsammans på ett behandlingshem flyttades bröderna och deras familj till en ny stad. De tvingades bryta med sitt gamla liv och glömma det som varit. Fram tills nu.

Robin och Christian som pekades ut för mordet på 4-årige Kevin är redo att gå vidare. I en intervju med Dagens Nyheter berättar familjen nya detaljer om vad som hände under och efter utredningen av mordet på Kevin 1998.

 

Den 2 november 1998 kallade Arvikapolisen till presskonferens. Förundersökningsledaren Rolf Sandberg meddelade den samlade presskåren att två bröder, fem och sju år gamla, var skyldiga till mordet på fyraårige Kevin.

Nu, snart 19 år senare, har samma bröder kallat till en egen presskonferens. En annan sanning har presenterats, förundersökningen är återupptagen.

Robin, 24 och Christian, 26, sitter på rad med sina föräldrar bredvid sig. Fjorton mikrofoner ligger på bordet framför dem.

De vill tacka för alla fina ord, allt stöd. Några tvivel finns inte längre, säger de. De känner sig rentvådda.

– Det kändes helt lugnt, skönt att det är gjort, säger Robin en stund senare när vi träffas på advokat Thomas Olssons kontor.

Läs DN:s granskning: Två barn pekades ut som mördare

Familjen har trängt ihop sig i en soffa, lättade och glada. De verkar stå varandra nära. Vad som varit en hemlighet, ett obehagligt samtalsämne inom familjen och helt otänkbart att tala med utomstående om, har varit en följetong i medierna i flera veckor. Varken Christian eller Robin har några klara minnen av dagen då Kevin mördades, inte heller av förhören som DN refererat delar av och som i veckan också visades i SVT.

– Jag minns egentligen bara en känsla av obehag, att jag var rädd för polisen, säger Robin.
Christian:

– Jag har haft ett svagt minne av att jag skrek efter mamma. Men det var först när jag såg förhören som jag förstod att det faktiskt var så.

– Det måste ha varit svårt för barnen genom åren, vi föräldrar har varit ganska hårda med att det inte får nämnas. Tänk att inte ens kunna berätta för den man har barn ihop vad man varit med om, säger brödernas pappa, Weine.

Det är först efter SVT:s dokumentär deras identiteter blivit kända.

– Jag har läst varenda tråd på Flashback genom åren men det är aldrig någon som har avslöjat vilka vi är. Det är ganska otroligt. När någon har frågat efter våra identiteter har andra svarat att det inte finns någon anledning att skriva ut dem, det är vi väldigt tacksamma för, säger Christian.

Familjen har tidigare försökt få ta del av förundersökningen på egen hand. Weine kontaktade en av de poliser som kom att stå honom nära under utredningen. Men förundersökningsledaren Rolf Sandberg sa nej och hänvisade till sekretess.

– Jag minns inte varför jag ville det egentligen. Men eftertanken säger mig att jag var tveksam till polisens bevis, att deras slutsats inte var rätt. Jag vet faktiskt inte hur jag ska förklara varför vi inte var mer kritiska och ifrågasättande just då, men vi var liksom inne i det, vi hade förtroende för myndigheterna, säger Weine.

Två veckor innan utredningen avslutades, redan i mitten av oktober 1998, hämtades bröderna och deras föräldrar av socialtjänsten och kördes till psykiatrin i Karlstad.

– De sa åt mig att packa för ett par dagar. Men vi kom aldrig mer hem igen, säger brödernas mamma, Annika.

– Vi hamnade på behandlingshem, på psykiatrin alltså, där vi fick bo. Vi fick inte träffa någon. Vi blev instängda hela familjen i en lägenhet och fick inte gå ut alls den första tiden. Om vi skulle lämna huset var vi övervakade. De följde med oss när vi skulle köpa lördagsgodis till barnen.

Vad gjorde ni under den här tiden?

– Det var mycket morgonmöten, lunchmöten, utredningar för eventuella diagnoser. Hela tiden. Det kändes som att utredningen fortsatte, säger Weine

Vad hände sen?

– Vi flyttade in i ett samhälle i Karlstadsområdet. Vi fick inte bestämma någonting själva. Ingen visste vilka vi var. Men man tänkte hela tiden att någon visste, man var livrädd för att någon skulle få veta. Det var mycket prat, jag jobbade med utbildningar och eftersom jag kommer från Arvika fick jag ibland frågan om jag visste vilka det var som var inblandade i Kevins död, säger Weine.

Den familj som var på besök hos er den 16 augusti 1998 och som också gav Robin och Christian alibi, har ni haft kontakt med dem?

– Det känns ont att tänka på, men det här var våra allra bästa kompisar och i alla år har vi trott att de svikit oss. Tills för ett halvår sedan när vi kunde se vad de sagt i förhören och insåg att de hela tiden gav oss alibi. Det är... Jag längtar faktiskt efter dem fortfarande. Jag vill gärna träffa dem igen, säger Weine.

Hur känner ni inför Rolf Sandberg och poliserna som förhörde er i dag?

– Jag vet faktiskt inte. Jag är ganska tom på ord. Jag vet inte vad jag skulle säga, säger Christian.

Weine fortsätter:

– Jag känner inte den största bitterheten mot Rolf Sandberg, utan mot de barnpsykologer och socialtjänstsekreterare som stod där och lyssnade utan att gripa in. Att de accepterade det här. Men om de skulle gå ut och be om ursäkt nu skulle jag åka dit och krama dem direkt.

I en artikel i Expressen försvarar Rolf Sandberg de många förhören med att era föräldrar hela tiden hörde av sig med nya detaljer om vad ni sagt hemma. Vad tänker ni kring det?

– De uppmanade oss att fråga. De sa: prata med barnen, visa att du vill veta vad de har att säga, skriv ner allt och ring oss när de sagt något, säger Annika.

– Hotade kanske är fel ord, men de sa att vi skulle förstöra utredningen om vi inte gjorde som de sa och vi skulle ställas till svars om vi inte gjorde det, säger Weine.

Under utredningen flyttades barnen runt mellan föräldrarna. Vid två tillfällen, när Weine och barnens styvmor Eva öppet tvivlade på polisens teori om brödernas skuld, flyttades barnen till sin mamma.

Varken bröderna eller familjen i stort hade något juridiskt biträde under processen. När utredningen avslutades registrerades bröderna som skäligen misstänkta för mordet i polisens system. Men ingen informerade dem om att de som målsmän kunde begära en bevistalan, alltså att bevisen och skuldfrågan kunde prövas i rätten.

– Hade vi vetat att man kunde det hade vi absolut krävt det. Vi visste ju att något inte stod rätt till. Men det var ingen som informerade oss om möjligheterna, säger Weine.

Hur ser ni på fortsättningen nu?

– Vi hoppas så klart att åklagaren skriver av misstanken mot oss, att vi blir rentvådda även juridiskt. Men jag har sagt att jag ska jobba och leva på som vanligt, säger Christian.
Robin:

– Det blir lite lättare nu, att slippa tänka på att någon ska komma på vem man är, att kunna stå för att det var jag som var med om det här.

Fallet Kevin:

• Den 26 april kunde DN avslöja att förhören med bröderna, då 5 och 7 år gamla, som pekats ut som skyldiga till 4-årige Kevins död i Dottevik utanför Arvika 1998 var många, långa och innehöll ledande frågor.

• DN berättade om den omstridde professor Sven Å Christiansons centrala roll i utredningen och hur han sa åt polisen att ställa pojkarnas vittnesmål mot varandra i förhören – genom att påstå att de pekat ut varandra.

• Om de kontroversiella vallningarna av barnen sa Christianson att de varit givande; ”Barnen har ju redan varit med om det här”.

• ”Jag har ingen aning om hur Kevin dog efter att ha tagit del av de här förhören”, sa docent Sara Landström till DN.

• Avslöjandet väckte stor uppmärksamhet. ”Det är nog det värsta jag läst”, sa advokat Björn Hurtig till DN (27/4).

• Kritiken mot Sven Å Christianson riskerar att skada förtroendet för psykologin, sa Anders Wahlberg, ordförande i Sveriges psykologförbund (DN 3/5).

• Sedan även SVT:s ”Dokument inifrån” granskat fallet lämnade pojkarnas advokat Thomas Olsson in en begäran om att återuppta förundersökningen.

• Den 8 maj beslutade åklagarkammaren i Karlstad att återuppta förundersökningen, efter DN:s och SVT:s granskningar.

• DN och SVT har även berättat om det 10-åriga vittne som lekt med pojkarna under hela den tid då mordet ska ha skett. Han sa under upprepade förhör till polisen att han hela tiden haft bröderna under uppsikt och att de inte varit vid sjön.

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.