Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Sverige

De ska se in i framtiden åt Löfven

Foto: Jonas Lindkvist

Framtiden är en knepig historia för svensk politik. Regeringen Reinfeldt hade ett globaliseringsråd och en framtidskommission. Regeringen Löfven har en egen framtidsminister och tre analysgrupper.

Men erfarenheten visar att de flesta skarpa förslag för att lösa vår tids ödesfrågor har fått samla damm.

En applåd för Kristina Persson! Visserligen har regeringens minister för strategi- och framtidsfrågor inte lagt ett enda skarpt politiskt förslag. Men hon har fått en viktig påminnelse om morgondagen i mobiltelefonen.

– Jag har blivit mormor. Det gick bra. En väldigt vacker gosse i natt, berättar hon.

Åhörarna i samlingslokalen på Skogshems och Wijks konferensanläggning på Lidingö reagerar med förtjusning. De ingår alla i regeringens nytillsatta framtidsgrupper.

Där sitter opinionsbildare som Kommunals ordförande Annelie Nordström. Miljökännare som företaget Mistras vd Åke Iverfeldt. Professorer som freds- och utvecklingsforskaren Helena Lindholm Schulz. Ekonomer som Swedbanks analytiker Anna Breman.

I ett dygn har de varit på internat för att lära känna varandra inför det kommande årets strategiarbete. Nu återstår bara korta dragningar om de tre gruppernas fokus: Jobben, miljön och världsfreden.

Statsminister Stefan Löfven har, lätt försenad, hastat in. Han får en introduktion till trenderna på den globala arbetsmarknaden: digitalisering, globalisering, urbanisering … Medelklassjobb som försvunnit, lönegap som vuxit globalt. Så går ordet till gruppen för global samverkan och en utförlig lektion om hur konfliktmönstren förändrats efter kalla krigets slut. Sedan kliver Miljöpartiets tidigare språkrör Maria Wetterstrand fram för att introducera den gröna gruppen. Hon riktar sig direkt till hedersgästen.

– Det är ett fantastiskt läge att vara statsminister även om det parlamentariska läget inte är optimalt, säger hon.

Optimismen återkommer när Kristina Persson summerar internatet. Ledamöterna känner stor entusiasm, försäkrar hon.

Engagerade experter är förstås bra. Men frågan är hur deras idéer förvaltas.

Framtiden har varit en besvärlig historia för svenska regeringar, ända sedan Olof Palme utsåg Ingvar Carlsson till Sveriges första framtidsminister i början på 80-talet. Regeringen Reinfeldt gjorde flera försök att närma sig de stora ödesfrågorna.

Ironiskt nog var det en akut kris som lade grunden. Efter två år av förberedelser och förhandlingar skulle de borgerliga partiledarna i augusti 2006 enas om ett gemensamt valmanifest. Det skar sig. Folkpartiledaren Lars Leijonborg ville absolut få med ett vallöfte om språktest för svenskt medborgarskap. Centerledaren Maud Olofsson ville absolut inte. Det finns en bild inifrån förhandlingarna på hotell Blå Blom i Gustavsberg utanför Stockholm där det nästan ser ut som om Leijonborg försöker smita i frustration.

Lösningen blev att slå ihop språktestet med Leijonborgs andra hjärte­fråga – Globaliseringsrådet.

Efter maktskiftet kunde Leijonborg samla tunga företrädare från arbetsliv, opinionsbildning och forskning. Globaliseringsrådet brydde sig inte särskilt om medborgartest, men under några år levererade det idéer om hur Sverige skulle förbättra sitt utsatta läge i världsekonomin.

Sedan blev det tyst. Ledamoten Olle Wästberg lägger skulden på den dåvarande moderata finansministern.

– Anders Borg snedtände på slutrapporten och lade den i skrivbordslådan. Han tyckte att vi gick in på för många områden. Dessutom ville vi ta bort värnskatten, och det ville ju inte Borg, säger Wästberg.

Förslagen gick inte ens ut på remiss.

– Vi blev nog genomgående ganska förbannade. Jag har suttit i många statliga utredningar och detta var ett relativt krävande arbete. Det var mycket material och hög nivå med statsråd och professorer och företagsledare, säger Olle Wästberg.

Huvudsekreterare i rådet var Pontus Braunerhjelm, i dag professor i nationalekonomi vid KTH, entreprenörskapsutredare och forskningsledare vid Entreprenörskapsforum. Han konstaterar att slutrapporten hamnade i en dragkamp mellan partierna. Men kanske var det inte bara därför som det var svårt att få genomslag.

– Man får nog ha någon slags respekt för politikens realiteter. Den svenska politiska processen är trög. Jag tycker mig bland annat se att några av våra tankar om utbildning och forskning har plockats upp senare, säger han.

Det satt några statsråd i Globaliseringsrådet, däribland den dåvarande arbetsmarknadsministern Sven Otto Littorin. Med sex års perspektiv på jobbet tror han att det var fel att ge rådet ett tidsbegränsat mandat och ett slutdatum.

– Då blir det bara en offentlig utredning som ska ge svar på frågan hur det går med globaliseringen. Det är lite som att fråga ”hur är det med graviditeten i dag?” utan att bry sig om förlossningen. Man fångar ett ögonblick i en verklighet som inte är ögonblicklig, säger han.

Efter valet 2010 skapades Framtidskommissionen som bland annat analyserade segregationen på arbetsmarknaden och de växande klyftorna mellan stad och land. Den lade inga förslag på åtgärder. Det ingick inte i direktiven från ordföranden, statsminister Fredrik Reinfeldt, som ville undvika fokus på datum och procentsatser.

– Det var kanske klokt. Men några av de externa ledamöterna hade ändå önskat att vi hade kunnat gå lite längre, säger den före detta kommissionsledamoten Klas Eklund, seniorekonom på SEB.

En annan kommissionsledamot beskrev i en debattartikel hur han lämnade det sista sammanträdet med tunga steg.

Nu fanns kunskapen om många av de stora ödesfrågorna: klimathotet, urbaniseringen, klyftorna … Ändå verkade det som om politiken saknade kraft att göra något.

I konferenslokalen på Lidingö får Stefan Löfven ordet. Nu talar han utifrån drygt ett halvårs regeringserfarenhet om risken att fastna i det dagliga.

– Det är så otroligt mycket som händer. Och det märker man rätt så fort, om jag uttrycker mig så, säger han.

Regeringskriser och Saudiaffärer har slitit på den gamle Metallbasen, men hans hoppfullhet finns kvar. Nog ska det gå att höja blicken. Nog kan man få ordning på arbetsmarknaden och ta vara på möjligheter med miljötekniken. Nog finns en nyfikenhet på lilla Sverige.

Bara vid ett tillfälle famlar han efter orden. Då talar han om barnen i krigets Syrien.

– Vi ser de här fruktansvärda bilderna … Man blir ju … ja … Fan vad människor får uppleva, säger han.

När Löfven rundar av med några ord om skatterna åker en hand upp i luften. Den tillhör Klas Eklund – samme Eklund som deltog i Framtidskommissionen, och som nu ska bidra med idéer i Kristina Perssons analysgrupp om jobben. Han säger att han vet att finansdepartementet inte gillar att framtidsgruppen diskuterar skatterna.

– Diskutera på. Inget är förbjudet, svarar Stefan Löfven.

– Vi kan, för att tala löfvenska, ha det som ingångsvärde, replikerar Klas Eklund.

Löfven skrattar. Jo, det går bra.

I själva verket har statsministern och hans framtidsminister funderat en hel del på hur departementen ska reagera på strategiarbetet.

– Just nu finns allt ifrån entusiasm till de som är lite avvaktande. Men det handlar naturligtvis om att ha en dialog, säger Kristina Persson till DN.

Fem ministrar ingår i Perssons och Löfvens särskilda framtidsråd på regeringskansliet. Men chefen på finansdepartementet, Magdalena Andersson, hör inte dit. Det gör inte heller näringsministern Mikael Damberg eller arbetsmarknadsminister Ylva Johansson.

Man kan misstänka att ett och annat statsråd har sparat lite plats i skrivbordslådorna för obekväma förslag om framtiden. Och även om regeringens ministrar klarar att ta till sig råden från experterna, kan det bli svårt att baxa dem genom riksdagen.

– På ett sätt är utgångsläget sämre nu. Politiken är polariserad och Stefan Löfven leder en minoritetsregering, säger Olle Wästberg.

Det är svårt att få in långsiktiga perspektiv i en miljö som så totalt domineras av daglig krishantering och kortsiktiga valstrategier. Exministern Sven Otto Littorin påpekar att budgeten styr allt.

– För det som är tidsmässigt längre finns det ingen mottagarstruktur. Vem skriver en proposition om Globaliseringsrådets underlagsrapporter? Ingen, säger han.

Så vad är det egentligen framtidsministern har gett sig in på? Kristina Persson betonar att hon tar vid där Globaliseringsrådet och Framtidskommissionen slutade.

– Jag begriper inte riktigt hur den förra regeringen resonerade när den gjorde halt vid det viktigaste. Nämligen – hur ska politiken hantera det här? säger hon.

Om bara ett år ska analysgrupperna presentera konkreta idéer.

– Även om vi talar om framtiden, handlar det inte om framtida politik. Det handlar om framtida problem som ska börja hanteras redan nu, säger Kristina Persson.

Kanske har politiken inget alternativ till att försöka och försöka igen, om den någonsin ska klara att hantera de stora ödesfrågorna.

Jesper Strömbäck, professor i journalistik och kommunikationsvetenskap och huvudsekreterare i Framtidskommissionen, ser inget bättre alternativ.

– Jag vet att kommissionens arbete var viktigt för den förra regeringen, och jag vet att slutrapporten lästes väldigt brett i politiken. Det gäller även Globaliseringsrådets rapport, säger han.

Han nämner Fredrik Reinfeldts tankar om att jobba till 75 år som ett exempel på hur kommissionens arbete fått genomslag. Även om just det utspelet också är ett exempel på att det är svårt att resonera öppet om stora frågor.

– Då blev det ett väldigt rabalder. Men alla som har lite inblick i den demografiska utvecklingen inser att den modell som vi har nu inte är långsiktigt hållbart, säger Jesper Strömbäck.

Kanske finns det nu lite mer acceptans för resonemang om höjd pensionsålder. Kanske är det så kunskapen når beslutsfattarna och den allmänna opinionen – steg för steg.

– Beslutsfattarnas verklighetsbilder spelar roll och de här kommissionerna bidrar till att påverka deras verklighetsbilder, säger Jesper Strömbäck.

Ett tecken på att framtiden har en chans är att experterna fortsätter att tacka ja till politikernas inbjudningar.

Klas Eklund säger att det är en medborgerlig plikt att ställa upp när statsministern ringer. Han är också nöjd med att han nu får komma med policyrekommendationer.

– Framtidskommissionen ställde diagnos, men skrev inte ut recept. Vi ska samla ihop tidigare diagnoser och bearbeta dem och filtrera dem och skriva ut recept, säger han.

Även Globaliseringsrådets före detta huvudsekreterare Pontus Braunerhjelm har tackat ja till att ingå i Kristina Perssons framtids­arbete. Han räknar inte med att jobbgruppens idéer ska få stort genomslag på kort sikt.

Men han påminner om Lindbeckkommissionen som lade fram långtgående reformförslag om svensk ekonomi under 90-talskrisen:

– Jag vill minnas att Assar Lindbeck har sagt att det tog tio år för att idéerna skulle få fullt genomslag. Allt handlar om förankring. Upprepning är sanningens moder.

Fakta.

Globaliseringsrådet

Inrättades efter maktskiftet 2006 med 22 företrädare, däribland storföretagaren Marcus Wallenberg, Svenskt näringslivs vd Urban Bäckström och LO-basen Wanja Lundby-Wedin. Folkpartiledaren och utbildningsministern Lars Leijonborg var ordförande. Slutrapporten ”Bortom krisen” publicerades 2009. Den föreslog en rad reformer för att minska Sveriges sårbarhet i världsekonomin. Bland annat ville rådet se en blocköverskridande skattereform och en tydlig huvudkontorsstrategi. Rådet efterlyste även satsningar på utbildningar och energiforskning.

Framtidskommissionen

Tillsattes i november 2011 och leddes av statsminister Fredrik Reinfeldt och de andra alliansledarna. Í kommissionen deltog bland andra klimatforskaren Johan Rockström, ekonomen Klas Eklund och LRF-basen Helena Jonsson. Kommissionen ägnade sig åt fyra stora samhällsutmaningar – klimathotet, segregationen på arbetsmarknaden, problemen med en åldrande befolkning och urbanisering samt hoten mot demokratin. Slutrapporten i mars 2013 ägnade sig åt analys, inte skarpa förslag.

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.