Lars-Lennart Johansson rattade 324:an på väg mellan Laholm och Halmstad. "Så small det till förfärligt. Jag blev livrädd helt enkelt."
Tre stenar, stora som gatstenar, fick framrutan att krackelera. Sikten blev urusel och innan Lars-Lennart Johansson hann trycka gasen i botten smällde det till igen.
- Men då hade jag tur. Den stenen kom i stolpen mellan två fönster, precis där det satt ett par passagerare.
Ingen skadade sig, men händelsen satte i gång många tankar.
- Man börjar tänka på om en sten hade kommit i huvudet på en passagerare. Och tänk om jag hade ryckt till av chocken och girat nedför branten som går längs vägen. Ungar som gör sådant här tänker inte på konsekvenserna. Det hade kunnat sluta fruktansvärt illa. Jag var inte den första som råkade ut för det här. Två kolleger hade också fått sina vindrutor krossade där en kort tid före mig.
Lars-Lennart Johansson blev chockad. Han sprang efter förövarna, men fick inte fatt på dem.
Polisen hade misstankar om vilka stenkastarna var men inget kunde bevisas. Efter attentatet mot Lars-Lennart Johansson åkte civilklädd polis med i bussarna på kvällen, men då hände ingenting.
Det har gått ett år sedan händelsen, men fortfarande får Lars-Lennart Johansson olustkänslor när han närmar sig platsen där stenarnas slängdes. Känslan av att ansvara för andra människors liv och att plötsligt inte ha riktig kontroll över bussen vill han inte uppleva igen.