Sverige

De väntar ännu på svar från polisen

Snart två veckor efter DN:s avslöjande om polisens registrering av tusentals romer väntar familjen Lundman i Linköping fortfarande på en förklaring.

Pappa Janek och mamma Eva lagar grönsakswok till middag och försöker förstå att tvååriga Charlie och fyraåriga Ylvali är två av över tusen registrerade barn.

Varför finns de med i ett polisregister? Janek hade en strulig uppväxt med missbruk och brott – men han har kämpat sig in i samhället och lyckats få jobb som städare. ”När jag fick höra att mina barn finns i registret kände jag att allt jag gjort är värdelöst”.

33-årige Janek Lundman står i sitt kök i Linköping, skalar ingefära och hackar vitlök. Ett recept från en klippbok ligger uppslaget på köksbänken: ”Olofs gröna reggaewok”. Janek hackar noggrant och smått, fokuserar, försöker att inte låta den förtvivlan som river i honom ta över.

I kökssoffan sitter barnen: fyraåriga Ylvali och tvååriga Charlie. De skrattar, spelar spel, tittar på barnprogram och frågar pappa om de får hjälpa till att laga mat.

– Jag är hungrig! säger Charlie.

– Jag vill bada! säger Ylvali.

Janek tittar på sina barn. Trotsiga, roliga Ylvali. Blyga, nappsugande Charlie. Charlie var fem månader gammal när polisen sommaren 2011 lade in hans namn, personnummer och adress i sitt romska dataregister, i mappen märkt ”Kringresande”.

Hur kan de vara registrerade? tänker Janek, för minst hundrade gången. Han har varit en del ute på nätet de senaste dagarna. Läst på diskussionsforum om ”vidriga zigenare” i trådar där polisens registrering av romer liknas vid kartläggningar av pedofilnätverk.

Högt säger Janek:

– Jag är zigenare, liksom. Jag har mitt bagage och jag vet vad polisen och många andra tycker om oss. Registrera mig då. Men lämna Eva och barnen ifred.

På måndag har det gått två veckor sedan DN avslöjade att Skånepolisen använder sig av ett register över tusentals romer över hela landet, där över tusen barn och långt över hundra döda människor ingår.

DN har berättat att Skånepolisens ledning under 2000-talets första år förbjöd flera etniskt baserade register över romer– men att registreringen fortsatt i stor skala även efter förbudet. De senaste åren har kriminalunderrättelsetjänsten samlat ihop personuppgifter från barn, unga, gamla och döda romer.

Totalt finns runt 4 700 personer i databasen – så gott som uteslutande romer och personer som har barn med romer.

Janeks fru, 31-åriga Eva Lundman, är en av de ingifta i registret. Snart ska hon komma in här i lägenhetens matlagningsvärme, efter ett långt arbetspass vid datorn på Dagens Nyheters kundtjänst, som har sitt kontor i Linköping.

När Janek pratar om Eva så börjar han le.

– Jag kunde knappt prata ordentlig svenska innan jag träffade Eva. Hon lärde mig. Hon lärde mig skriva, hon rättade stavfelen på mina sms, hon lärde mig att plocka svamp. Sådana svenssongrejer som jag aldrig någonsin gjort tidigare, säger han och lägger den hackade vitlöken i en panna.

Det har gått ett par timmar sedan Janek som vanligt hämtade Ylvali och Charlie från dagiset Guldgruvan. Han slutar klockan tre från jobbet som lokalvårdare på Linköpings kommunala kulturskola och cyklar direkt till dagis då. I fem år har han städat på kulturskolan, kämpat för att få ett arbetspass som innebär att han börjar redan klockan sex på morgonen.

– Då slutar jag tidigt och kan hämta barnen. Det är värt att cykla till jobbet klockan halv sex i kolmörkret för en extra timme med dem. Det är det romska hos mig: kärlek, barn, att vilja vara med familjen.

”Det romska hos mig”, säger Janek Lundman. Efter en uppväxt med missbruk, bråk och kriminalitet har han ett komplicerat förhållande till sitt romska arv. Han är stolt rom, absolut, och han ser sina barn som romer. Med ett leende säger han gärna saker som ”mitt romska blod kokar”.

Samtidigt finns ytterst få spår av romsk kultur i den ljusa lägenheten i stadsdelen Mjärdevi i Linköping. Det ser ut som hemma hos hundratusentals andra svenska småbarnsföräldrar.
Träningskort från Korpens motionscenter, där Janek tränar crossfit och Eva bodypump. I cd-hyllan: skivor med Laleh och Christian Kjellvander. I bokhyllan: böcker av Jesper Juul, Mia Skäringer, Caitlin Moran och Björn Ranelid.

Fast på en vägg hänger ett litet, inramat svartvitt foto. Det är en gammal bild av Janeks faster och hennes mamma, i tjusiga klänningar och höga klackar.

– Jag gillar den bilden. Men annars vill jag inte bli påmind för mycket om det gamla.

Janek Lundman har försökt och lyckats bryta med det destruktiva utanförskap som ibland kommer med att växa upp som rom i Sverige. Janek slutade skolan i sexan. Varken föräldrarna eller skolan brydde sig nämnvärt om huruvida han var där eller inte.

– Mina föräldrar hade så mycket problem själva. Och skolan … när jag gick där verkade det som att de var nöjda bara jag satt av min tid. Efter ett år fick jag reda på att jag inte ens var inskriven.

Janek Lundman stammar från släkten Taikon-Bessik, som levt i över hundra år i Sverige. Han poängterar att det finns många olika sorters romska familjer i Sverige. Välfungerande och dysfunktionella. Utbildade och outbildade. Kriminella och icke-kriminella.

Men generellt lever alltför många romer helt utanför samhället, menar han. Få har jobb. Få barn går ut skolan ordentligt. Att ”göra affärer” – Janeks omskrivning för kriminalitet – blir ofta sättet att dra in pengar.

– Så var det för mig. Jag kunde knappt läsa. Jag stal för att få ihop till mat redan i tonåren. Och jag missbrukade: rohypnol, kokain, allt möjligt.

Det senaste decenniet har Janek ägnat stor kraft åt att hitta ett nytt sätt att vara rom på. När han för åtta år sedan träffade Eva Lundman på ett uteställe i Växjö hade han kommit en bra bit på vägen. Han hade slutat med droger och bodde inneboende på en bondgård utanför stan. Jobbade hårt med djuren för mat och husrum.

– Jag har ADHD, har känselspröten ute hela tiden, suger åt mig av omgivningens energi. Och den miljö jag växte upp i … morsan och farsan mådde dåligt, mina kusiner mådde dåligt. Ingen mår bra av att vara utanför samhället. De led. Jag påverkades av det. Jag blev tvungen att ta avstånd. Att hitta en ny miljö.

Janek tar fram nudlar och börjar duka. Då kommer Eva in genom dörren, trött men leende. I handen har hon en liten plastkasse med en tom lunchlåda i. ”Dagens rätt (kan innehålla spår av rester)”, står det på kassen.

– I dag var det kyckling och tabbouleh i matlådan. Det var gårdagens kvällsmat, säger Eva och kramar Janek och Ylvali.

Tvååringen Charlie kryper upp i mammas knä.

Eva har jobbat på DN:s kundtjänst sedan hon och Janek flyttade från Växjö till Linköping 2007. Hon tar emot samtal från prenumeranter som inte fått sin tidning, svarar på brev om tidningsbud som kört på brevlådor, mejlar med Pressens morgontjänst som delar ut tidningar.

Just denna dag har Evas jobb handlat mycket om Gotland. Från och med den första oktober delas DN inte längre ut tidigt på morgonen till de gotländska prenumeranterna. Istället kommer tidningen med posten.

– Nu hör brevbärare av sig och säger att en del postnummer som vi har inte stämmer, säger Eva.

I DN:s första artikel om polisens romska massregistrering stod att barn över hela landet finns i registret. Eva läste. Hon såg att flera i Linköping var registrerade, bland dem en tvååring och en fyraåring.

– Jag kände att det stämde väldigt bra in på våra barn. Och nu när jag fått reda på att Charlie och Ylvali finns där är jag arg. Jag kan inte alls förstå det.

Att hon själv är registrerad av polisen känns också obehagligt. Är det för att hon fått barn med Janek, en rom? Tänker polisen att det romska i Janek är något kriminellt, att det smittar?

– Det här registret är rasistiskt. Jag kan inte se det på något annat sätt. Det står ju inte ens vilka som är misstänkta för något. Det är bara en samling av tusentals svenska romer, säger Eva Lundman och börjar hjälpa Janek med grönsakswoken.

Charlie får vara med och laga mat, han ställer sig på en stol och rör om i pannan. Han vill ha fiskpinnar också, så Janek och Eva steker några till honom.

Den här fiskpinnevardagen var förstås inget Janek och Eva föreställde sig när de möttes på Växjös musikställe Kafé de Luxe för åtta år sedan. Janek minns att Eva var ”den enda som såg nykter ut på hela stället”.

– Vi hamnade vid samma bord. Jag tyckte att Eva var skithäftig.

Eva ler.

– Vi bytte telefonnummer.

Janek kände direkt att han ville vara med Eva. Och att han ville vara ärlig, berätta allt om sitt liv. Så han talade med Eva om sin kamp, om sitt förflutna som kriminell missbrukare. Då drog Eva sig undan, minns Janek.

– Eva dissade mig ett tag där.

– Ja. Det var lite tungt att ta in, allt med Janeks bakgrund, säger Eva.

Men Janek gav sig inte. Han fortsatte att uppvakta Eva.

– Jag kände så starkt: henne vill jag vara vän med. Hon var snäll på riktigt på något sätt. Jag kände i hela mig hur hon smittade mig med sin öppna, varma attityd. Jag hade ett ganska hårt skal på den tiden. Eva fick mig att mjukna.

Så småningom märkte även Eva att Janek tog fram bästa sidor. De blev ett par, flyttade ihop.

Eva hade flyttat till Växjö för att hon lärt känna kompisar där under ett år som au pair i Norge. Men nu var hon 25 år. Hon började längta tillbaka till Östergötland där hon växt upp, på landet mellan Linköping och Motala. Hon ville skaffa barn, bilda familj.

För Janek blev flytten till Linköping ytterligare ett viktigt steg i att bryta med den destruktiva miljö han vuxit upp i.

Det destruktiva är egentligen inget specifikt romskt, poängterar Janek. Utanförskapet och den kriminalitet som finns hos vissa romer är ofta en konsekvens av den misstro mot majoritetssamhället som byggts upp under många seklers förföljelse.

På 1920-talet ansåg staten att romers ”inblandning i den svenska folkstammen innebär en försämring av vår folkras”. En statlig utredning beklagade att det inte gick att ”utrota” romer – därför gällde det att istället göra det svårt för dem att föröka sig.

På 1950-talet gjorde svensk polis räder mot romska läger och jagade iväg de romer som stannade mer än tre dagar på en ort.

Ända fram till 1980-talet sammanställde Socialstyrelsen register över ”zigenare” i landet. Myndigheten använde koderna ”Z”, ”1/2 Z”, ”¼ Z” och ”ej Z” för att sortera romer och ingifta.

Massregistrering av romer var alltså tills för bara några decennier sedan officiell svensk politik.

Sveriges förtryck av romer är en del av förklaringen till att många romer idag lever utanför samhället.

Men Janek Lundman, tvåbarnspappan som spänner på sig sin cykelhjälm halv sex varje morgon för att på öde gator trampa till sitt städjobb, betonar också det personliga ansvaret. Visst, det sociala arvet är starkt, och visst, fördomar mot romer är kanske den sista socialt accepterade rasismen i Sverige – men det går att styra över sitt öde. Och då finns det ingen annan väg än att börja lita på det svenska samhället. Åtminstone lite grand.

– Jag kan förstå dem som blir tjuriga på hela Sverige för polisens registrering av oss. Men jag blir faktiskt inte det. Jag har träffat så många svenskar som hjälpt mig, säger Janek Lundman.

Ordet ”svenskar” säger mycket. Janeks släkt har bott här i landet sedan 1800-talet. Ändå är han uppväxt med att inte se sig som svensk. Svenskar är de andra.

När Janek hörde nyheten om polisens romska register fick han panik.

– Jag fick sådan akut ångest att jag blev tvungen att gå hem från jobbet. Jag hade slagit mig in i det svenska samhället, men till vilken nytta? När jag fick höra att mina barn finns i registret kände jag att allt jag gjort är värdelöst.

Vad är polisens syfte med registreringen? Hur har registret använts? Många frågetecken återstår.

Polisledningens version är att masskartläggningen av romer har sin grund i en särskild undersökning som inleddes efter ett storbråk vid ett dop i skånska Staffanstorp 2009. Det rör sig om en seglivad, våldsam släktfejd, som varit svårhanterlig för polisen eftersom de inblandade inte velat samarbeta.

När DN intervjuar länskriminalens chef Stefan Sintéus, ansvarig för den särskilda undersökningen, så säger han att han tidigare inte känt till masskartläggningen av romer. Den är gjord på initiativ från polisen i Lund, enligt Sintéus.

Det största av polisens romska register heter ”Total” och är ett sorts släktträd som samlar 4 029 av de totalt runt 4 700 registrerade människorna. Janek och Eva Lundman och deras barn finns i ”Total”.

Enligt uppgifter till DN används ”Total”-registret av polisen som ett uppslagsverk över romers släktband. I en utredning där det finns misstänkta romer kanske någon polis vill veta vem som är släkt med vem. Då kan kriminalunderrättelsetjänsten gå in i datormappen ”Kringresande” och slå i registret ”Total”.

I måndags gjorde kontrollmyndigheten Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden en inspektion hos Skånepolisen. Nämndens ordförande Sigurd Heuman menar att registrets användning ”utvidgats” från att bara handla om en släktfejd.

– Det tycks mer och mer ha gått mot att bli ett bra-att-ha-register när det gäller romer, säger Sigurd Heuman.

Länskrimchefen Stefan Sintéus bekräftar att information i en data­bas som upprättas av kriminal­underrättelsetjänsten i ett visst syfte senare kan användas i helt andra utredningar.

– Finns det information i någon databas som kan vara till gagn i en förundersökning någonstans i Sverige, så kan man delge den informationen, säger Sintéus.

För att vara tydlig: man kan alltså använda en databas till något helt annat än vad den upprättades för?

– Precis, säger Stefan Sintéus.

Polisens register över romer innehåller långt över hundra döda. De äldsta är födda i slutet på 1800-talet. Somliga dog för över femtio år sedan. Den registrerade 69-åriga Malmöförfattaren Monica Kaldaras blir förtvivlad när hon inser att hennes pappa, Erland Kaldaras, finns registrerad:

– Han föddes 1912 och dog 1975. Han var inte på något dopkalas 2009. Han är inte med i någon släktfejd. Varför är han med i registret?

När DN frågar länskrimchefen Stefan Sintéus varför så många döda finns i registret svarar han:

– Det skulle kunna vara att man är intresserad av de sociala nätverksstrukturerna, hur familjestrukturerna ser ut.

Sociala nätverk? De som dog 1975 som finns i ert register umgås väl inte med någon?

– Nej, inte de. Men det skulle kunna vara en hypotetisk förklaring: att man vill veta hur det sociala nätverket ser ut.

Släktbanden, helt enkelt. Är det det du menar?

– Ja, om det är relevant att veta det. Men sedan fungerar det ju också så att man ska radera de personuppgifter som inte är relevanta för den fortsatta databashanteringen, säger Stefan Sintéus.

Nu pågår flera utredningar om polisens romska register. En knäckfråga är om det handlar om etniskt baserad registrering – i så fall olaglig. Polisen förnekar det. Säkerhets- och integritetsskyddsnämndens ordförande Sigurd Heuman säger att registret ”i princip bara avser romer, och personer som gift sig med romer”.

Namnet ”Kringresande” – som mappen döpts till i polisens datasystem – är talande, enligt Heuman:

– Det är uppenbart att ”kring­resande” i detta sammanhang inte kan syfta på något annat än romer.

I köket i Mjärdevi sprider sig ingefära- och vitlöksdofterna från ”Olofs gröna reggaewok”. Maten är klar. Janek, Eva, Ylvali och Charlie Lundman sätter sig.

Charlie vill ha ketchup till nudlarna.

Ylvali äter upp snabbt, så att hon kan få hoppa i badet med sina dockor.

Eva och Janek diskuterar registret. Janek har sett att vissa romer kräver ekonomisk kompensation för att de registrerats. Han säger att det kommer att slå tillbaka. Han har redan sett snacket på nätet: de tjuvaktiga zigenarna ska mjölka ut ännu mer från godtrogna Sverige.

– En del av mig känner också så: Era jäklar, nu ska ni betala för vad ni har gjort mot oss romer i alla år. Men en starkare röst säger: Jag vill inte ha era pengar. Bara ge fan i min fru och mina barn.

Eva protesterar mot att Janek verkar tycka att det är mer okej av polisen att registrera honom än att stoppa in henne och barnen i registret.

– Det är inte okej att registrera dig heller. Det här är ju inget register som visar kriminalitet. Det har med romer att göra. Man får inte ha etniska register, säger Eva.

Janek säger att hon kanske har rätt, men att han är van. Han har tidigare misstänkt att polisen har romska register. Han är kluven. Ena sekunden sorgset resignerad: det är så här det är att vara rom i Sverige. Andra sekunden ursinnig: det borde inte vara så!

Den här kluvenheten lever Janek med varje dag. Det är inte helt lätt att samtidigt vara en stolt rom och en vanlig svensson. Hans romska familj undrar varför han så sällan kommer på bröllop och släktkalas.

– Det är ju för att jag jobbar. Jag hinner inte så mycket annat. Och jag trivs med det: att ha en lön som kommer in varje månad.

Det spolar i badrummet intill. Ylvali fyller plastbaljan med varmt vatten, kliver i, radar upp dockorna bredvid, pratar för sig själv. Hon kan några ord på romani som Janek använder ibland, enkla vardagsord som ”haidi!” (”kom!”).

– Jag pratar ju svenska med Eva, så då blir det svenska med barnen också. Men när de blir större ska jag lära dem romani, säger Janek.

Charlie klättrar upp i tv-soffan framför Bolibompa. Ögonlocken börjar bli tunga. Familjen Lundman har tidiga vanor. Föräldrarna vaknar före fem på morgonen, barnen är på dagis före sju.

Medan Eva går ut till Ylvali i badrummet fortsätter Janek att prata om sina barns identitet.

– De är romer. Helt klart. Men utan det tunga bagage som jag och många andra svenska romer behövt bära.

Så kommer Janek att tänka på registret. Han korrigerar sig. Han trodde att Charlie och Ylvali inte skulle behöva särbehandlas på grund av sitt romska ursprung.