Del 8: Disposition

Den rätta ordningen – hur skapar du den?

Dispositionen är en viktig del i arbetet med ett tal/anförande eller en text. Syftet med dispositionen är att göra det enkelt för mottagarna att följa med. Ett informerande tal och en informerande text kan bestå av en inledning, de punkter man vill ta upp och en avslutning. Du har säkert hört uttrycket ”säg vad du ska säga, säg det och berätta därefter vad du har sagt”. Alltså, i ett informerande tal kan man gärna presentera sin disposition i inledningen, och man kan också, med tydliga lyssnaranvisningar, tala om när man börjar eller avslutar en viss punkt.

I övertygande tal börjar man också med en inledning. Men här är det viktigare att väcka åhörarnas lust att lyssna. I inledningen strävar talaren också efter att skapa välvilja hos åhörarna. Den bör också antyda vilket ämne man tänker behandla; om inte i detalj så åtminstone vilket område det handlar om.

Därefter tecknas en bakgrund som ger åhörarna nödvändiga fakta och en bild av hur talaren ser på situationen. Genom att visa sig insatt i ämnet och/eller området bygger talaren här vidare på den välvilja han eller hon förhoppningsvis skapat med sin inledning. Det är bra om sättet att presentera bakgrunden ökar åhörarnas förtroende för talaren. Det gemensamma syftet med inledningen och bakgrunden är nämligen att förbereda åhörarna på tesen, själva kärnan i budskapet.

Tesen, kanske formulerad som ett förslag till en viss åtgärd, bör vara kort, klar och konkret. Det ska inte råda något tvivel om vad du som talare vill uppnå. Tesen stöds därefter med hjälp av olika argument, det vill säga påståenden uppbackade med bevis av olika slag. En skicklig talare förstår att variera sina påståenden med hjälp av nytto-, karaktärs- och känsloargument. Påståendena blir fullvärdiga argument med hjälp av bevisen. Du bör undvika att använda alltför många argument; tre argument är ett bra riktmärke.

I dispositionen finns en inbyggd minidisposition för argumentationsdelen:

1. Man börjar med det argument man tycker är näst bäst.
2. Man fortsätter med det argument som man bedömer som svagast.
3. Man slutar med det allra starkaste, det mest hållbara, argumentet.
4. I det fall vi behöver lyfta fram och bemöta eventuella motståndarnas betänkligheter och eventuella invändningar lägger vi detta sist i argumentationen.

Den skicklige talaren tvekar inte att själv formulera motståndarnas argument, så att de verkar mindre hållbara, logiskt motsägande och rent av kanske bara löjliga. När de förväntade invändningarna mer eller mindre desarmerats kan talaren, genom att genomföra ett argumentationens rollspel, koncentrera sig på styrkan i de egna argumenten. Till sist kommer en avslutning där talaren sammanfattar eller rekapitulerar de viktigaste av sina argument och drar en slutsats av dem.