Sverige

Den långa vägen till Sverige

En miljon flyktingar från Syrien­kriget – i ett land med fyra miljoner invånare. Så är situationen i Libanon. ­Syrier är ofta illa sedda. ­Syriska barn får sällan gå i skolan. Varje morgon köar runt hundra syriska flyktingar utanför svenska konsulatet i Beirut, i hopp om att få komma till Sverige. I dag fortsätter DN:s serie om flyktingarnas väg bort från katastrofen i Syrien.

De glansiga presentböckerna om Carl von Linné och Ing­mar Bergman väntar i nedsläckt dunkel. Om 45 minuter slår Sveriges generalkonsulat i Beirut upp sina portar.

Människorna som drömmer om Sverige väntar redan utanför. De längtar till ett land som sägs vara humant och tryggt. En plats där ens familjemedlemmar inte torteras ihjäl, där husen inte bombas till grus, där barnen får gå i skola.

Nu köar de utanför porten med det svenska riksvapnet, med de tre kronorna.

Där sitter 27-åriga Fatme al Kerfa med sin son, hennes pappa dödades för en månad sedan i ett bombanfall i Yarmouk, i handväskan ligger en lapp som det står KRISTIAN­STAD på.

Där är 32-åriga Ramea Rataan med sina tre barn, hennes blick slocknar när man nämner Syrien, men lyser när hon pratar om Malmö, i mobilen finns bilder på Turning Torso som hennes man musikläraren skickat.

Och där är 36-åriga Huda al-Hamish som inte längre stod ut med att barnen skulle leva i en vardag av likstank och skottlossningar, Huda vars make säger att det är bra i Sverige. Han bor nära Stockholm, tror Huda.

– Jag tror att det heter Åmål. Åmål? Kan det heta så?

Den 2 september 2013 fattade svenska Migrationsverket ett beslut som över en natt förändrade arbetssituationen på svenska ambassader och konsulat i Libanon, Jordanien, Egypten och Turkiet.

Alla syrier som sökte asyl i Sverige skulle beviljas permanenta uppehållstillstånd, slog Migrationsverket fast. Syrienkriget har rasat i flera år, och blir bara värre, på­pekade generaldirektör Anders Danielsson.

– Vi gör bedömningen att konflikten inte kommer att upphöra inom överskådlig tid. Då gäller enligt internationell rätt att de ska få permanenta uppehållstillstånd, sa han.

Verkets ställningstagande innebar att familjer som splittrats av kriget fick lättare att återförenas i Sverige. De 8.000 syrier som Sverige dittills tagit emot fick sina tre­åriga tillfälliga uppehållstillstånd omvandlade till permanenta. Plötsligt fick de rätt att även ta sin närmaste familj till Sverige.

Migrationsverkets beslut blev en stor nyhet världen över, inte minst i Mellanösterns massmedier. ”Sverige – asylparadis som omfamnar syrier” löd en rubrik på en stor arabisk nyhetssajt.

I Syriens grannländer, där miljon­tals Syrienflyktingar lever under svåra förhållanden, strömmade hoppfulla människor till de blågula beskickningarna.

– Ryktet om Sverige spreds som en löpeld. Människor trodde att de bara kunde visa sig här och få tillstånd att åka. Men vi utfärdar ju inga sådana visum, säger Emelie Asmar Azouri på Sveriges generalkonsulat i Beirut.

Konsulatet försökte omedelbart möta ryktesspridningen. Med skyltar och flygblad på arabiska förklarades: Sverige har gjort det lättare för familjer att återförenas – men vi har inte infört fri invandring. På konsulatets hemsida meddelades:

”Ett nytt beslut från det svenska Migrationsverket har blivit mycket omskrivet i lokala medier. Det har misstolkats som att det betyder att invandring till Sverige är öppen för alla syrier. Så är det inte. Svenska beskickningar utomlands beviljar inte asyl, och vi har inte förändrat vår visumpolicy.”

Men drömmen om Sverige var stark. Nöden stor. Desperata syrier fortsatte att komma.

Ett halvår efter Migrationsverkets beslut köar fortfarande många förhoppningsfulla utanför konsulatet. En del sitter med trumfkort: de har familjemedlemmar som redan lyckats smuggla sig till Sverige. Då finns en verklig chans att släppas in i Sverige.

Andra har redan fått nej flera gånger. Kanske, funderar de, har svenskarna mjuknat den här gången? Kanske om man ger handläggaren en liten muta?

I höstas, när skarorna av Syrien­flyktingar blev stora, reste Sverige ett tält utanför konsulatet. För att skydda de väntande under dagar av regn eller stark sol.

Mest är det kvinnor och barn som fyller tältet. Många i kön kommer från Yarmouk, ett gammalt palestinskt flyktingläger utanför Damaskus som den syriska regimen nu svälter ut.

Samma morgon som vi besöker konsulatet publiceras en Amnesty­rapport om Yarmouk. Den berättar att uthungrade människor i Yarmouk blivit sjuka efter att ha ätit hundkött och giftiga växter.

– Det går inte att leva i Yarmouk. När jag flydde för ett år sedan var det ständiga bomber och skottlossning. Nu är det svält också, säger Samira Amari, en av de köande kvinnorna.

Hennes make lyckades smuggla sig till Sverige och har nu fått uppe­hållstillstånd. Samira Amari och hennes 16-årige son har fått tillstånd att komma efter. Ändå syns förtvivlan i hennes ögon.

– Min äldste son fick inte tillstånd att resa med oss! Varför fick han inte det? Vet ni?

Sonen är tjugo år, berättar Samira Amari. Då är det kanske därför, säger vi. Sverige låter i regel bara barn under 18 år återförenas med föräldrarna. Efter det räknas de som vuxna.

– Jag måste försöka övertala svenskarna. Jag kan inte lämna kvar min son här.

Samira Amari berättar om sin makes flykt. Han reste till Egypten och betalade för en plats på en liten flyktingbåt. Resan till Italien tog fem dygn. Tre veckor senare hade han lyckats ta sig från Italien till Sverige med hjälp av olika smugglare. Hela resan kostade 5.000 dollar.

– Jag hörde inget från honom under de fem dagarna när han var på Medelhavet. Jag kunde inte sova, tänkte bara att han drunknade. Många gör ju det, säger Samira Amari och går in i väntetältet.

En vakt ställer fram den blågula fanan utanför konsulatets entré. Människorna i kön följer honom med blicken. De säger att Sverige är ett hederligt land. Att svenskarna är snälla, att de välkomnar syrier.

– Sverige verkar fantastiskt. Synd bara att det är så svårt att få komma dit, säger Ramea Rataan, trebarnsmamman som har sin musiklärarmake i Malmö.

Hon tar fram sin mobil och visar en liten film, inspelad i Malmö. ­Hennes man Mohammed spelar gitarr, det är han som har skickat ­filmen. Ramea Rataan lyssnar och ler.

– Visst spelar han bra? Han säger att han håller på att lära sig svenska nu, att Malmö är fullt av trevliga människor.

Flera i tältet nickar: synd att det ska vara så svårt att få komma till det där fina Sverige. Ramea ­Rataan håller ändå humöret uppe. Hon har sin man i Sverige och vet att chanserna att få tillstånd att komma efter är goda. Problemet är vänte­tiden. Det kan ta upp till ett år ­innan hon och de tre barnen får klar­tecken att resa.

Ahmad Al Jasm, en mustaschprydd man med röd ulltröja, har sämre utsikter. Han berättar om sitt senaste besök på generalkonsulatet:

– En som jobbar där frågade: ”Varför vill du åka till Sverige?” Jag sa: mitt hus har blivit förstört av kriget. Men den anställde bara ryckte på axlarna. Åk tillbaka till Syrien, sa han. Jag hoppas att jag får träffa en annan handläggare i dag.

Det finns fler som Ahmad Al Jasm i kön. Egentligen vet de: Europa är helt stängt. Om man inte redan har en nära familjemedlem i Sverige, ­eller lyckas få en av de ytterst få kvotflyktingplatser som Sverige via FN, så återstår det bara att olagligt ta sig till Sverige.

Betala tusentals dollar till smugglare. Köpa falska EU-pass och flyga under falskt namn. Köpa en plats på en överfull bräcklig båt från Egypten eller Libyen. Göra den farliga sjöresan till Italien eller Malta. ­Eller resa till Turkiet och på natten smyga över gränsen till Grekland eller Bulgarien. Och sedan undvika att fastna hos polisen i länder som Italien, Tyskland och Danmark på vägen till Sverige.

Ahmad Al Jasm tittar ned i marken.

– Jag har inte pengar till en sådan flykt. Och jag vet inte om jag skulle våga.

När Emelie Asmar Azouri kommer till jobbet känner några köande igen henne. De hastar fram när hon går i morgonsolen över parkeringsplatsen, vädjar om hjälp.

– Jag ska hjälpa – men du får stå i kö först, säger hon vänligt.

Emelie Asmar Azouri är platschef på Sveriges konsulat. Man vänjer sig vid allt, säger hon. Fast detta, att varje dag möta lidande människor, är det svåraste jobb hon någonsin haft.

– Syrien är en katastrof, en mänsklig katastrof. I Europa fattar inte folk. Ni läser om massakrerna, men förstår inte riktigt. Men jag vet. Jag är libanes, jag har varit med om vårt eget inbördeskrig, säger Emelie Asmar Azouri.

Väl inne på konsulatet ser hon till att persiennerna är neddragna. Annars får de anställda inte jobba i fred. Desperata flyktingar kommer fram och knackar på rutan, ropar, ber om hjälp.

Emelie Asmar Azouri gör en gest mot konsulatets dörr där en uniformerad säkerhetsvakt står posterad med automatvapen, alldeles intill den svenska flaggan.

– I höstas blev vi tvungna att kalla in extra vakter på grund av anstormningen. De behövs fort­farande för att hålla ordning, säger Emelie Asmar Azouri.

Hon talar om det svåra i att behöva säga till familjer med hungriga barn att de tyvärr inte får komma till Sverige.

– Om de inte har några familjemedlemmar i Sverige är ju enda sättet egentligen att åka illegalt. Om de lyckas ta sig dit får de ju stanna.

Säger du det till dem öppet: om du åker illegalt till Sverige så kan du få stanna där?

– Man kan inte säga så till folk. Men de vet, de förstår. Ryktet sprids.

Att smuggla sig är formellt fel, ­poängterar Emelie Asmar Azouri. Det är att bryta mot lagen.

– Samtidigt kan jag inte klandra desperata människor.

Händer det att du blir erbjuden mutor?

– Ja. Jag tar dem inte, förstås. Jag minns en desperat man som inte gav sig. ”Finns det inget sätt?” upprepade han.

Hon suckar, tittar på klockan och på kön utanför. Snart är det dags att intervjua ännu en syrisk flykting som drömmer om Sverige. De första i kön står redan i konsulatets foajé, alldeles intill kokboken ”Swedish Culinary Classics” av Carl Jan Granqvist.

– Jag vill ändå säga en sak: Jag är stolt över att jobba för Sverige. Vid en katastrof som Syrienkriget behövs stora humanitära insatser. Och Sverige har gjort mycket, räddat liv som inget annat land, säger Emelie Asmar Azouri.

22 mil från Beirut, i Jordaniens huvudstad Amman, resonerar migrationsexperten Åsa Lindberg och ambassadören Helena Gröndahl Rietz i liknande banor som sin ­libanesiska kollega Emelie Asmar Azouri. De är stolta över Sverige – men det är plågsamt för ambassadens anställda att möta desperata människor och inte alltid kunna hjälpa.

– Min lokalanställda personal får höra förfärliga historier från krigets Syrien. Det kan vara oerhört jobbigt, särskilt när det är barn inblandade, säger Helena Gröndahl Rietz.

Precis som vid konsulatet i Beirut märkte de anställda på ambassaden i Amman att antalet köande syrier ökade kraftigt, omedelbart efter Migrationsverkets beslut.

Åsa Lindberg är anställd av Migrationsverket, men är också förste­sekreterare vid ambassaden. Hennes uppdrag är att ge stöd åt svenska migrationshandläggare i Mellanöstern och norra Afrika.

– Jag är stolt över att vi har ett system i Sverige som ger människor skydd. Men vi var inte beredda på det snabba genomslaget och de falska förhoppningar som beslutet väckte, säger hon.

I Jordanien finns 600.000 registrerade flyktingar från Syrien. Syrier har svårt att få arbetstillstånd i Jordanien, vilket tvingar dem att ta lågt betalda svartjobb. Det väcker i sin tur ilska hos en del jordanier, som anklagar syrier för att dra ned lönenivåerna och stjäla jordaniers arbetstillfällen.

Enligt FN går 61 procent av de syriska barnen i Jordanien inte i skolan alls.

Många flyktingar som kom till den svenska ambassaden blev förtvivlade när de insåg hur det låg till: Sverige erbjöd permanenta uppe­hållstillstånd – men bara för den som först bröt mot lagen och lät sig smugglas in i EU.

– Jag sticker inte under stol med att det är ett dilemma: Man kan få skydd i Sverige – men chansen att verkligen lyckas komma dit är ganska liten om man inte är resursstark, säger Åsa Lindberg.

Ambassadören Helena Gröndahl Rietz säger:

– Vi ser ju det här dilemmat utspela sig framför våra ögon, varje dag. Vi läser också om flyktingsmugglare och om överfulla båtar i Medelhavet. Men det är inte förenligt med vårt uppdrag, eller med svensk lagstiftning att utfärda visum som man kan åka till Sverige för att söka asyl på.

De inramade porträtten av kungen och Silvia tittar ned på de köande syrierna, från sina platser på väggen bakom receptionsdisken. Svenska konsulatet i Beirut har hållit öppet ett par timmar.

– Dna-test! ropar en kvinna i trängseln.

Hon håller en gul lapp i handen, ett turnummer. Ett högt nummer, det är inte hennes tur än. Hon kan få vänta många timmar på att få träffa en handläggare. En pojke i tioårsåldern står intill henne.

– Vet ni var man kan göra dna-test här i Beirut? Jag köar här, och jag har ringt och ringt till svenska konsulatet. Men det är bara en maskin som svarar.

Kvinnan som frågar heter Saida Saleh. Hon berättar att hennes make har smugglat sig till Sverige, en invecklad flykt. Från Turkiet tog han sig in i EU via Grekland. Sedan gick flykten vidare till Italien, och så norrut genom Europa upp till Sverige i olika bilar. Smugglarna krävde sammanlagt 8.000 dollar.

– Resan till Sverige tog två månader, berättar Saida Saleh, medan en vakt ber henne flytta sig från foajén tills det är hennes tur.

För ett par månader sedan beviljades hennes man permanent uppehållstillstånd i Sverige. Nu ska hon och sonen komma efter, på laglig väg. Fast först, berättar Saida Saleh, måste de bevisa för Migrationsverket att hennes man verkligen är far till sonen.

– Men jag vet inte var man kan göra ett dna-test.

Saida Saleh tar sin son i handen för att gå ut från konsulatet, ut till sina köande landsmän. De som är på flykt undan det krig som äter sig in även i Libanon, med raket­beskjutning och bilbomber.

På sin väg ut går Saida Saleh och sonen förbi en hög med silverglänsande reklambroschyrer. Skrifterna kommer från Svenska Institutet och handlar om att turista i Sverige.

Där står:

”Fler och fler människor reser till Sverige, och inte undra på det. Våra somrar är förtrollande, våra vintrar magiska. Vi har även en av världens vackraste huvud­städer och ett unikt landskap. Så, vad blir det? De utmanande skidbackarna i Åre, en vandring i den oförstörda naturen? Eller en cityhelg för att utforska ­modet, maten och nattlivet i Stockholm, Göteborg eller Malmö?”

Nästa del: Alla drömmer inte om Sverige. Följ med till flyktinglägret Zaatari i Jordanien.

Så kan du hjälpa

• Röda korset. Sms:a AKUT SYRIEN till 72 900 för att skänka 50 kr, eller sms:a MAT till 72 900 för att skänka 50 kronor till ett matpaket. Ge en gåva via Bankgiro 900-8004 eller Plusgiro 900 800-4 och märk inbetalningen ”Matpaket Syrien”.

• FN:s flyktingorgan: Skänk pengar via hemsidan.

• Unicef: Skänk pengar direkt till Syriens barn via hemsidan. Ge en gåva via Plusgiro 90 20 01-7 eller Bankgiro 902-0017.

• Läkare utan gränser: Skänk pengar via Plusgiro 900603-2 eller Bankgiro: 900-6032. Märk inbetalningen ”Syrien”.

• Svenska kyrkan: Sms:a HOPP till 72 950 för att skänka 50 kronor. Skänk pengar via Plusgiro 90 01 22-3 eller Bankgiro 900-1223. Märk inbetalningen ”Syrien”.

• Rädda Barnen: Skänk pengar via hemsidan. Sms:a SYRIEN100 till 72 911 för att skänka 100 kronor. Skänk en gåva till katastroffonden via Plusgiro 90 2003-3 eller Bankgiro 902-0033.