Att före detta höjdhopparen Patrik Sjöberg gått ut och berättat om de övergrepp som hans tränare Viljo Nousiainen under många år utsatte honom för är oerhört modigt. Det konstaterar Olof Risberg, psykolog vid Rädda Barnen.
– Det är starkt. Att berätta om sin egen utsatthet är svårt och det är ett av skälen till det stora mörkertalet. Man tycker att man själv är skyldig; att man bär skuld. Vilket är helt fel. Det är aldrig, aldrig barnets fel. Under några omständigheter.
Utsatta barn förstår ofta någonstans att om de berättar – då briserar en bomb. Därför står alldeles för många barn ut med att bli utnyttjade.
Ingen vet hur stort mörkertalet är, varken i stort eller inom idrotten specifikt. Enligt Olof Risberg är en av de främsta anledningarna till det att vuxna sällan pratar om problemet.
– Jag träffade en pojke som berättade att han trodde att det var normalt, att alla hade det så. Och han var grovt utnyttjad av båda sina föräldrar. Han trodde att det var en lek.
Många gånger kanske barnet inte ens förstår att det är utnyttjat? Gränsen för ett sexuellt övergrepp är inte alltid tydlig?
– Ibland är det kanske enklare att förstå ett grovt sexuellt övergrepp än ett subtilt. Kanske är det också enklare att förstå om det är en främling som gör det än om det är någon som står en nära. Skuldproblematiken blir tydligare då.
Var går gränsen?
– Vi måste berätta för barnen vad som är rätt och fel. Men vi är dåliga på det. Det är lättare att förklara att de måste ha cykelhjälm.
– En del vuxna säger också att ’det var väl inte så farligt’. Men jag som träffat barnen vet att det varit fasansfullt.
Gränserna för ett övergrepp är måhända inte alltid tydliga, men Olof Risberg menar att barnen oftast känner vad som är fel. I alla fall om de haft vuxna omkring sig som har kunnat lära dem det.
Men frågan är komplex.
– Jag har träffat barn som själva har tagit initiativet till sex – för att de vet att det ändå kommer och vill ha det överstökat. Då blir skulden ännu större. Förövaren iscensätter ofta övergreppet så att barnen känner sig delaktiga.
Vanligt är också att förövaren tystar barnen. Med godis och prylar – och inte minst genom hot:
– Det kan säga att ’om du berättar det här så tar jag livet av mig, jag hamnar i fängelse, vi måste flytta’. Jag har stött på en massa saker genom åren.
– Jag tycker inte heller att våra barn ska lämnas ensamma.
Men nog måste man kunna låta dem gå till skolan och till träningen?
– Ja, det måste vi. Och jag tycker att idrottsrörelsen och skolan är fantastisk. Inte minst inom Riksidrottsförbundet görs väldigt mycket; jag upplever att de tar frågan på allvar.
– Vi måste kunna lämna barnen, men vi måste också förklara att de här sakerna kan ske. På så vis blir barnen bättre på att känna varningssignalerna. Då kan de komma hem och ifrågasätta varför de exempelvis var tvungna att duscha med sin tränare.
Vilka varningssignaler bör man som vuxen vara vaksam på?
– Plötsliga förändringar hos barnet. Om det drar sig undan, blir vresigt eller argt. Man måste våga fråga om det är någon som gör något som det tycker är jobbigt. Tyvärr saknas ofta det modet, vi tycker att det är genant.
– Vi män måste prata om det extra mycket.
Är det någon skillnad mellan kvinnliga och manliga förövare. Kommer kvinnor undan med mer eftersom det i samhället ögon är mer okej om de är fysiska?
– Det är svårt att säga. Kanske finns det en större acceptans för kvinnors gränsöverskridande.
– Den kvinnliga förövaren är vårt sista tabu. Vi pratar inte om att de finns.
Här, liksom för frågan i stort, bär medier ett stort ansvar. Olof Risberg menar att tidningar och tv ofta demoniserar utsatthet.
– Det gäller att nyansera bilden och att förmedla att det finns hopp. Att man varit med om något äckligt betyder inte att man själv är äcklig. Det är fasansfullt och det är jobbigt, men det viktiga är att visa att det finns behandling. Och en framtid.