Den 1 september 1994 mördades en 59-årig lärare i sin lägenhet på Hornsgatan 153 i Stockholm. Han hade 26 knivhugg på hjässan, i axlarna, på ryggen och i låret.
Den numera pensionerade kriminalkommissarien Bo Wide arbetade med utredningen 1994, men polisen fick inte tag på någon gärningsman. Och hur mordet gått till, med så många knivhugg över hela kroppen, var svårt att förstå.
- Nu behöver vi hjälp från allmänheten, sade Bo Wide till DN några veckor efter mordet.
Men det fanns ett spår. Kriminalteknikerna fann blod på insidan av ytterdörren, och analysen visade att det inte kom från offret. Fyra-fem misstänkta togs in, men dna-prov visade att de var oskyldiga. Polisen kom inte längre med utredningen.
Men 2003, mer än åtta år efter brottet, kom ett brev till polisen. Det skickades mellan olika avdelningar innan det kom till den relativt nystartade Cold Case-grupp som Bo Wide tagit initiativ till. Nu fick han tillbaka mordutredningen från 1994 och kartongen med utredningsmaterial hämtades från kontoret där den stått i åtta år.
Brevet var handskrivet.
- Det stod: "Det här mordet har utförts av ...", och så ett namn, berättar Bo Wide för DN.se.
År 2003 var det inte lika enkelt som i dag att ta in en person för att ta dna-prov. Bo Wide och hans kolleger valde att göra en ordentlig genomgång av mordet och personen som pekats ut i brevet.
Först gick de igenom den tekniska undersökningen. Mordvapnet, en kniv, hade hittats i lägenheten. De bad polisens gärningsmannaprofilgrupp om hjälp med att gå igenom det tänkta brottsförloppet. De ville bland annat veta om det var rätt att anta att blodet på dörren kom från mördaren. Gärningsmannaprofilgruppen kom fram till att gärningsmannen troligen halkat på knivens handtag och skurit sig i handen. Blodet på dörren var rimligen mördarens.
Bo Wide och hans kollegor kontrollerade att den utpekade mannen fanns, och kontstaterade att han inte tidigare förekommit i utredningen. De fick fram att han hade gjort sin värnplikt vid tiden för mordet. Från militären fick de veta att ungefär en månad efter mordet hade han besökt förläggningens läkare och blivit sjukskriven. Han hade uppgett att han skurit sig på en glasbit och blev remitterad till handkirurgen på Södersjukhuset.
Nu förstod Bo Wide att de kunde vara på rätt spår. Från sjukhuset fick polisen röntgenplåtar som de gav till gärningsmannaprofilgruppen.
- Vi frågade om det var rimligt att en glasbit orsakat skadan. Efter några dagar kom svaret: "Nej, sannolikt var det ett eggvasst föremål", säger Bo Wide.
Då ansåg sig polisen ha tillräckligt med uppgifter för att begära att mannen skulle anhållas i sin frånvaro. Dagen därpå greps han.
- Så fort jag fick beskedet att han var gripen åkte jag och förhörde honom, berättar Bo Wide.
Mannen nekade till anklagelserna, men Wide berättade om blodet på dörren och förklarade att de skulle ta blodprov på mannen och skicka på analys. Efter en stunds funderande erkände mannen.
- Han sade bara att det var han som hade gjort det.
Enligt mannen var motivet till hans besök hos 59-åringen att en kvinna han var förälskad i, en släkting till offret, berättat att 59-åringen utnyttjat henne sexuellt.
- Han skulle prata förstånd med mannen, men då gick något snett, säger Bo Wide.
Polisen fick aldrig bekräftat från kvinnan att historien om motivet stämde. Däremot visade sig att det scenario som polisen och gärningsmannaprofilgruppen målat upp över hur det gått till när 59-åringen dödades stämde ganska väl. Det hade uppstått bråk i lägenheten och när den yngre mannen hamnade i underläge drog han sin kniv.
I maj 2003, åtta år och åtta månader efter att 59-åringen dött, dömdes den då 28-årige gärningsmannen till sex års fängelse för dråp.