Jo, det vill jag säga!
Nu begriper jag bättre varför alla kolleger i veckopressen varit så enträgna om att kungen skulle gifta sig just med Silvia Sommerlath. I en värld smockfull av flickor.
Hon är nämligen en alldeles ovanligt älsklig person, denna fröken Sommerlath, som ska bli drottning Silvia av Sverige någon gång före midsommar i år.
Mjuk, klok, rar, naturlig och ... tja, där sitter en äldre herre och fumlar bland de smickrande adjektiven, efter att ha konfronterats med hennes charm bara en kort halvtimme. Och varit tvungen dessutom att dela den med nittio andra frågvisa från pressen.
Kort sagt och oss emellan. Jag förstår att vår unge kugn föll för sin Silvia redan första gången de råkades.
Kungligt klick
- Det var vid olympiska spelen i München, berättade han, och det sa bara klick.. sen har det fortsatt att klicka mest hela tiden, la han till och semaforerade lite med sin ringprydda hand för att liksom markera kärlekens turer.
"Kärlek vid första ögonkastet", sa man förr i världen, men jag utgår ifrån att det rör sig om precis samma fenomen, här bara transsubstatierat till tidens språk.
Fröken Silvia bara log och såg lycklig ut medan hennes kung lät det klicka. Det leendet var den egentliga behållningen av lördagens förlovningssammankomst på Stockholms slott. Ty som ni förstår blir det både bökigt och surrigt när en pluton tidningsmän slår sig samman i stormöte så här för att i hast bena upp en kunglig kärlekssaga på tre fyra olika språk.
Bådar gott
Man hör inte alla frågor och man missar somliga svar, men efter en stund stiger inom en misstanken upp att det egentligen inte gör så mycket. För det enda som är viktigt är det man kan se med ögonen: att de två nyförlovade i soffan gillar varandra synnerligen skarpt.
Han som är kung av Sverige lutar sig bakåt i plymåerna, ser helt avspänd och lagom full i fan ut. Ungefär som: "Vad sägs, gott folk? Är det inte en stilig tjej jag har fått?"
Unga män som presenterar sina fästmör ska se ut på det sättet. Det bådar gott för äktenskapet.
Och hon som skall bli drottning av Sverige sitter och leker med hans hand, ser ut som en midnatt kring en rosengård och svarar och svarar på engelska, på tyska och ibland även på svenska.
Det är Siliva Sommerlath som får nästan alla frågor. Helt naturligt, det är henne vi är så svårartat nyfikna på.
- Har det varit en svår tid, med all kurragömmalek? undrar någon som är tysk.
- För mej har det varit underbara år, säger Silvia och ler med svarta ögon mot sina jägare.
- Miss Sommerlath, säger en som är engelsman, ni är ju yrkeskvinna. Nu gifter ni er med en kung till ett helt annat liv...
- Yes, I know, säger fröken Sommerlath.
- Men var det ingen som varnade er, fortsätter den envise engelsmannen och får nästan stucken att rasa från taket med den munterhet som bryter loss.
Det är tydligen ingen som varnat henne för den unge mannen i soffan.
- Vi har ju haft rätt många tillfällen att träffas under åren, som man kunnat se i pressen, säger fröken Sommerlath, och hennes leende är oförändrat varmt som en nytänd sol.
Hon känner också till Sverige en hel del. Men hon vill lära mer, säger hon. Först och främst språket, för det måste jag ju kunna. Hon kan redan en fyra fem andra, så det ska nog gå även med svenskan.
Men allra först måste hon resa tillbaka till Innsbruck för att avsluta sina olympiska affärer.
- Det har alltid varit en princip för mej att avsluta vad jag hållit på med, säger hon och ser lite plikttroget tysk ut.
Plötsligt går frågan till kungen.
- Har han anhållit om fröken Sommerlaths hand hos hennes fader? (Sicken fråga för resten! Det skulle sett ut om kungen av Sverige enleverat sin brud.)
- Jodå, försäkrar kung Carl Gustaf. Jag har frågat, och jag blev godkänd, som ni ser.
Så där går det vidare om bröllopsklänning och barnuppfostran. Och när någon i panelen hunnit ner till det allra väsentligaste - hur många barn det kan tänkas bli till att skaffa - då upptäcker som av en händelse konungens pressadjutant Jan Mårtensson helt klokt att tiden är ute och bryter seansen.
Fast det var bara första prövningen. I nästa salong har redan televisionen och rundradion bröstat av. Den tyska, den brasilianska, den spanska och den svenska med "Aktuellt" och "Rapport" och "Stockholmskvarten" och "Pipnytt".
Jag börjar förstå varför kungen har gått och dragit på det här. Det är jobbigt att förlova sig när man är kung.
ADRUP
Fotnot: Signaturen Adrup var DN-reportern Karl Anders Adrup.