Sverige

”Det sista jag vill är att skicka mina barn till kriget”

01:50. Helena vet fortfarande inte varför hennes båda söner valde att åka till Syrien. "Det är fruktansvärt".

• Hennes 18-årige mellanson som dödades i Syrienkriget kallas martyr av den brutala terrorgruppen Islamiska staten.

• Bara under de senaste månaderna har tusentals unga västerlänningar anslutit sig till Islamiska staten.

• I en DN-intervju berättar Helena om livet som mamma till barnen som nu ses som de största attentatshoten mot Sverige.

Meddelandet som blinkade till på telefonen innehöll bara en kort mening. ”Ahmed har lämnat oss”.

Helena förstod ingenting. En stund senare kom ett nytt sms. ”Vi hoppas att han kommer till paradiset nu.”

En tidig morgon i november förra året blev hennes 18-årige son en av alla unga män på säkerhetspolisens lista över svenska jihadister som reste till Syrien och aldrig mer kom hem.

Helena vet egentligen inte så mycket om sonens död. Allt hon fått höra är att han befann sig i en byggnad som attackerades av amerikanskt bombflyg. Det fanns inte mycket kvar av honom sedan, konstaterar hon kort. Helena vet inte exakt var det hände, eller när. Det enda hon sett svart på vitt är dödförklaringen som lämnats in till svenska myndigheter.

Helena chattade med DN:s läsare. Läs alla frågor och svar här.

Nu, några veckor senare när vi sitter i hennes svarta skinnsoffa i en stad i södra Sverige, skakar hon bara på huvudet åt allt. Hon har blivit kall, säger hon. Gett upp. Helena beskriver en vardag full av fördomar och missförstånd och hon vill försöka förklara varför det blev som det blev. Hur hon tvingas leva med konsekvenserna efter barnen som krigar för en av världens mest fruktade terrororganisationer, IS. En situation hon i dag delar med hundratals andra föräldrar i Sverige.

Våldsbejakande islamistiska extremister, deras söner och döttrar, beskrivs i dag av säkerhetspolisen som det största attentatshotet mot Sverige. Säpo har bekräftade uppgifter om 130 svenskar som rest för att delta i kriget och indikationer om att ytterligare 130 tagit samma beslut. I december beslutade regeringen tillsätta en utredning om att kriminalisera rekrytering, pengainsamling och resor för att ansluta till terrorgrupper utomlands. Ett förslag väntas komma i år och ny lagstiftning förväntas vara på plats tidigast den 1 januari 2016.

Ali, Helenas äldste son, reste till Syrien för två år sedan när han var 19 år gammal. Då var beslutet inte lika uppseendeväckande och kontroversiellt som i dag.

De unga männen sa sig ofta resa för frihetskampens skull, för kriget mot al-Assad-regimen, och Helena berättar att de önskade sig brunsås, Kalles kaviar och kexchoklad av sina svenska vänner som var på väg ner.

– Men för mina barn började allt med tro och tvivel. De har pendlat upp och ner i sin tro, precis som jag gjorde när jag var ung. Jag är född och uppväxt i Sverige men konverterade till islam när jag gifte mig med en muslimsk man. Det är väl när man är osäker som man också är som mest mottaglig för alternativen. Många tror att våra pojkar får de här idéerna från moskéerna, men så är det inte. De drar sig till nationalitetsföreningar där man kan träffa personer med samma intressen och bakgrund, säger hon.

Ali började gå till en lokal i området. Han tyckte om ledaren som gav honom beröm och förtroende. Efter ett tag fick han nycklar till lokalen och ansvar för att hålla i vissa böner. Några veckor senare kom han hem med nya kläder och prylar som han fått av ledaren.

Till slut berättade Ali att han ville resa till Syrien.

– Tiden gick och jag tänkte inte så mycket mer på det. Jag ville väl kanske inte ta in informationen. Men när han började packa inför en semesterresa förstod jag att något var på gång. Han la i princip ner allt han ägde i väskan. Sedan hörde jag inget från honom på flera månader, säger Helena.

Ali hade rest till Turkiet och sedan vidare in till ett träningsläger för IS-krigare i Syrien. I dag har de bara sporadisk kontakt via sociala medier. Han vill inte svara på frågor var han är och vad han gör eftersom han är säker på att säkerhetstjänsten i både Sverige, USA och Mellanöstern är intresserade av samma information. Och egentligen vill hon inget veta.

– Att få ihop bilder på massavrättningar med bilden av tonåringarna som sitter här hemma och spelar tv-spel och lyssnar på Tupac är helt omöjligt. Jag är helt emot allt de står för och allt de gör. Jag kan inte förklara hur ont det gör att mina barn har valt att vara en del av det, säger hon.

Förra sommaren åkte mellansonen, Ahmed, efter sin bror till Syrien. Inspirerad av Alis berättelser och uppmuntrad av sin egen pappa.

– Vi har olika inställning till jihad. Barnens pappa är positiv till att de vill åka och möta gud. Jag är stolt över att mina barn har sin tro, men jag tror inte på jihad i Syrien och Irak. Jag tänker på det ofta, men jag tror inte att jag hade kunnat hindra honom. De åker för att de inte känner någon mening med att vara här, i det världsliga. De vill möta gud och komma till paradiset. Men vissa krigare åker nog också för förlåtelsens skull. De har kanske begått brott och ser kriget för en islamisk stat som ett sätt att göra rätt för sig.

Ändå har hon i efterhand gett båda sina söner tillstånd att vara där. För att komma till paradiset krävs moderns godkännande, berättar hon.

Varför?

Frågan ekar tom i vardagsrummet. Helena är tyst och funderar länge.

– Jag förstår att det låter konstigt, men när båda pojkarna ringde mig från Syrien och bad om mitt tillstånd gav jag upp. De kommer inte att komma tillbaka om jag säger nej och om de skulle dö skulle de dö helt i onödan.

Men dödsbeskedet kom ändå som en chock den där novembermorgonen. Nyheten spred sig snabbt i området och snart stod hennes vänner utanför dörren för att sörja. De bad för Ahmed och beklagade sorgen. Själv satt hon mest och stirrade rakt ut i luften. ”Var stolt”, sa de. ”Ditt barn har kommit till paradiset.” Hon har fått många uppmuntrande klappar på axeln sedan dess.

Men Helena är inte stolt. Hon känner sig splittrad.

Inför vänner och bekanta, andra muslimer i området, håller hon huvudet högt. Ber för att hennes son har nått dit han ville, att han kommit till sitt paradis.

På nätterna gråter hon i sängen.

– För mig är ju Ahmed ett litet barn, en charmig kille som var duktig i skolan och drömde om att bli polis. Nu är han bara borta. Men att ta ställning mot hans beslut öppet, det går inte. Innan kriget i Syrien hade vi en bra sammanhållning bland muslimerna här. Men samtidigt som kriget har splittrat världens muslimer, har det också splittrat vårt område. Den som tar ”fel” ställning får automatiskt nya fiender.

Efter sonens död var Helena sjukskriven i en vecka innan hon gick tillbaka till arbetet i en skolmatsal. Hon klarade inte av att vara hemma. Ville bara glömma och gå vidare. På omvägar fick hon höra hur hennes kolleger oroade sig för att hon låg bakom rekryteringen av ungdomar i området.

– De som misstänker det känner inte mig. Det sista jag vill är att skicka mina egna och andras barn till kriget. De flesta jag känner är födda och uppväxta här. De har gått i skolan här, tjatat om lördagsgodis här och spelat fotboll här utanför. Vad vet de om krig?

Enligt inrikesminister Anders Ygeman (S) har ”över hundra” svenskar rekryterats till de heliga krigen. Men det totala antalet ligger troligen någonstans mellan 200 till 300 individer.

Helena skrattar till när siffran kommer upp.

– Antalet skulle kunna överensstämma med de ungdomar som rest till Syrien bara härifrån vår lilla del av landet. Men många kommer ju tillbaka också. Det är nästan som att de åker på en krigssemester, säger hon.

På senare tid har allt fler unga kvinnor rest till Syrien för att gifta sig med krigare. Även hustrun till en martyr kommer till paradiset, förklarar Helena. Hon kan snabbt räkna upp en handfull flickor som lämnat sina hem bara de senaste månaderna. Hennes egen tonårsdotter riskerar att bli en av dem. Precis som hennes söner har nått en viss hjältestatus i området kommer även en flicka som gifter sig med en krigare högre upp i hierarkin.

– Jag är rädd att barnens pappa själv kommer att dra med sig alla ungar ner till Syrien. Det är hemskt, men jag har tänkt för mig själv att han kan ta pojkarna, men flickan ska jag strida för. Då skiter jag i om hela det muslimska samhället sätter sig emot mig.

Några dagar innan vi gör intervjun har hon fått frågor av både socialtjänsten och skolan som oroar sig för att hennes yngste son står näst på tur att resa till Syrien. Han är bara 14 år, men Helena förstår dem. Det förväntas nästan av honom att han ska åka och följa sina bröder. Även Säpo har varit på besök.

– En dag stod de bara där utanför dörren. De var inte direkt diskreta i sina fina kostymer. Kvinnan hade kort kjol, du vet i sånt där hårt, strävt tyg. Det sticker ju ut i det här området, om du förstår vad jag menar. Men de var snälla. De har gett mig råd och svarat på frågor. Om jag blir orolig för att min yngste son är på väg kan jag ringa dem. Socialtjänsten kan också omhänderta honom enligt LVU. Då kan de spärra hans pass.

Men egentligen hoppas Helena att riksdagen kommer att göra det olagligt för jihadister att återvända till Sverige om de väljer att delta i kriget för IS eller andra terrorgrupper. De måste förstå allvaret i sina val. Om de åker, borde de inte få komma tillbaka, konstaterar hon och stirrar med tom blick rakt in i tv:n. Barnprogrammens klatschiga melodi loopas om och om igen.

Nyhetsprogrammen klarar hon inte av.

Fotnot: Helena, Ali och Ahmed heter egentligen något annat.

Detta har hänt.

2011. I mars manade syriska oppositionella, inspirerade av revolterna i Tunisien och Egypten, till kamp mot president Bashar al-Assads polisstat.

Men demonstranterna möttes av våld från al-Assads säkerhetsstyrkor. Under hösten organiserade sig oppositionen i Syriens nationella råd (SNC) samtidigt som de första tecknen på ett väpnat motstånd började formeras.

2012. Ryssland och Kina blockerade FN:s försök att ingripa i Syrien med ett veto i säkerhetsrådet.

Kofi Annan (bilden) misslyckades med sitt medlaruppdrag. EU och USA skärpte sina sanktioner mot al-Assads regim. Därefter försökte flera olika medlare förgäves förhandla fram vapenvilor och fred.

2013. Utländska aktörer blandade sig alltmer i konflikten, som utvecklades till ett fullskaligt inbördeskrig. Ett ”krig genom ombud”, med Iran, shiarörelsen Hizbollah och Ryssland som backade upp regimen. Oppositionen fick stöd av västmakterna, Turkiet, Saudiarabien och Qatar.

Regimmotståndare, ”rebeller”, blev alltmer influerade av radikala islamister.

2014. Islamiska staten, IS, tog kontroll över en fjärdedel av landet och införde ett brutalt styre baserat på islams sharialagar. Kurderna, och även andra rebellgrupper, stred mot IS. Samtidigt stärkte regeringsarmén sin ställning i andra delar av landet.

Under hösten började en USA-ledd koalition bomba IS styrkor i norra Syrien för att stoppa dess framfart.

2015. Inbördeskriget i Syrien har orsakat samtidens värsta flyktingkatastrof. Av den totala befolkningen på 21 miljoner människor beräknas 3,3 miljoner vara på flykt utanför Syrien, enligt FN:s flyktingorgan UNHCR. Närmare sju miljoner människor är på flykt inne i Syrien. I  slutet av januari rapporterades den syriska staden Kobane ha befriats från IS, enligt de kurdiska styrkor som försvarat staden. DN

Fakta. IS

Islamiska staten (IS), kallades tidigare Islamiska staten i Irak och Syrien (Isis) och är en militant jihadistorganisation som strider mot regeringarna i Irak och Syrien. Den sunnitiska gruppen utropade i slutet av juni i fjol ett kalifat, alltså en stat enligt deras stränga tolkning av islamisk lag. IS, som uppstod ur gruppen al-Qaida i Irak, har bland annat genomfört halshuggningar och korsfästelser av personer de kidnappat, tillfångatagit i strid eller anklagat för brott.

IS behärskar minst en fjärdedel av Syrien och en tredjedel av Irak. Ledaren heter Abu Bakr al-Baghdadi men kallas också ”kalif Ibrahim”. IS får bland annat sina inkomster från ett tiotal oljekällor och två raffinaderier i Syrien och Irak, med en potentiell omsättning på tio miljoner kronor om dagen. Oljan distribueras via mellanhänder till bland annat Turkiet och Jordanien.