Hon pussade sin son hej då som om det vore vilken morgon som helst. Då, en tisdag i mars 2008, var Anna Frank ovetande om att pojken samma kväll inte skulle komma tillbaka hem efter skolan.

Sonen, som vid tillfället var elva år, rövades bort från fritids av sin pappa.

– De ringde till mig och sa att han var borta. Att ens barn försvinner är det värsta man som förälder kan drabbas av, säger Anna Frank.

Först ett halvår senare fick hon reda på att sonen förts utomlands, till den serbiska delen av Bosnien. Fadern växte upp i det forna Jugoslavien men har levt under lång tid i Sverige och är svensk medborgare.

Domstolar i såväl Bosnien som Sverige har gett Anna Frank vårdnaden om sin son, men längre än så har det hittills inte gått. Trots att Bosnien undertecknat Haagkonventionen, som innebär att barnet så snabbt som möjligt ska återföras till sin hemmiljö, har pojken fortfarande inte förts tillbaka till sitt hemland Sverige. En bosnisk domstol hänvisar till att sonen redan har ”rotat sig för mycket i landet” och börjat skolan.

Vid två tillfällen har Anna Frank fått åka ned och träffa sin son, men enbart för korta stunder – första gången varade inte mötet mer än fem minuter.

– Det kändes väldigt konstigt. Det är jättesvårt att möta ett barn man inte sett på över ett år. Jag har dessutom aldrig fått träffa honom ensam. Senast satt fyra personer med bredvid.

På svenska utrikesdepartementet har man sedan länge gett upp. Ärendet står som avslutat eftersom Bosnien sagt nej till att skicka tillbaka pojken till Sverige. Dessutom har Anna Frank fått rekommendationen att inte ringa mer till svenska ambassaden för att ställa frågor om pojkens tillstånd eftersom personalen inte orkar ta kontakt med sonens pappa.

– Men jag ger inte upp. Jag är övertygad om att han kommer hem.

Dagens Nyheter har sökt UD som inte vill svara på frågor om enskilda ärenden.