SVT:s program om Thomas Quick leder förhoppningsvis till ordentliga utredningar, både om hans egen skuld och om rättsväsendets och psykiatrins ansvar.
Kanske får vi till sist veta säkert om Quick är en av västvärldens farligaste och mest sadistiska mördare eller en psykiskt sjuk man som aldrig har dödat någon.
De som tvivlar på Quicks skuld kan peka på flera märkligheter i mordutredningarna. Hans erkännanden kommer långsamt och gradvis, ofta efter år av terapi. Till en början har han ofta fel i detaljer, men efter ett tag blir berättelserna mer och mer korrekta.
Det är också mycket speciellt att alla runt Thomas Quick, åklagare, förhörsledare, terapeuter och även hans egen advokat, verkar sträva åt samma håll, nämligen att få honom fälld.
Men de som tror att Quick verkligen är den värste seriemördaren i modern tid har förstås också argument. Sex tingsrätter har trott på hans skuld. Det är ingen tvekan om att domstolarna har funderat mycket över Quicks märkliga berättelser och de har också varit medvetna om att han ofta har ändrat sin historia. Att de ändå till sist har fällt honom för åtta mord beror på att domstolarna har lagt vikt vid detaljer i hans berättelse, detaljer som de menar att bara mördaren kan känna till.
När Quick dömdes för att år 1988 ha mördat den norska nioåriga flickan Therese Johannesson, fäste rätten stor vikt vid att han kunde redogöra för flickans böjveckseksem, något som inte ens polisen kände till.
Om Quick nu ska få resning måste SVT:s Hannes Råstam eller advokat Tomas Olsson slå hål på den och andra små detaljer i domarna. Det räcker inte med att Quick i dag påstår att han ljög tidigare eller ens om delar av utredningen har mörkats av polis och åklagare.
Den riktigt intressanta frågan uppstår om Quick frias för något av de åtta morden. Kan han då ändå vara skyldig till de övriga?