"Jag är helt förbluffad. Uppsala kommun är en stor arbetsplats, en offentlig myndighet. Jag trodde inte att det här kunde hända", säger Lina Gidlund, verksamhetsansvarig på Diskrimineringsbyrån i Uppsala.
Diskriminerinsbyrån kontaktade Uppsala kommun i juni 2008 för att få i gång en dialog om uppgifterna om diskriminering på vårdboendet, som de driver.
– Vi har än i denna dag inte fått något svar. Kommunen vill absolut inte diskutera diskriminerinsaspekten trots att de har ett utredningsansvar, säger Lina Gidlund.
En arbetsgivare ska, enligt henne, utreda ifall någon upplever sig diskriminerad. Samtidigt som boende har rätt att känna sig trygga i sitt hem ska arbetsgivaren se till att ingen ur personalen särbehandlas.
Diskrimineringsbyrån är en av 17 antidiskrimineringsverksamheter i landet. De har statliga bidrag men är ideella föreningar. De ska vara en oberoende röst, frikopplad från stat och kommun, och ska informera och söka samförstånd.
– Men här kommer vi ingenstans. Kommunen vägrar ta i frågan. Man visar en häpnadsväckande nonchalans, säger Lina Gidlund.
Enligt henne är det tydligt att det fattas kompetens i kommunen i diskrimineringsfrågor.
– Arbetsgivarens hantering av ärendet ger signaler till övriga anställda om hur de ska hantera den här typen av situationer. De ska “lägga sig som en matta, platt”. Det är att betrakta som en order från en överordnad till underordnad om att behandla någon annorlunda, i det här fallet baserat på hudfärg, vilket är förbjudet enligt lag.
Diskrimineringsbyrån har fått signaler från andra på boendet som är kvar där och inte vågar tala av rädsla att förlora jobbet. Samtidigt har kommunen flera gånger förhandlingsvägrat och ställt in möten.
– Ärendet har hanterats på ett ytterst tvivelaktigt sätt och kostat kommunen stora pengar. , säger Lina Gidlund.