Bengt Siggelin visar oss runt i det ena av sina två grisstallar på södra Gotland. Totalt äger han
5.000 grisar: runt 360 suggor och deras avkommor fram till slakt, ungefär 8 000 varje år. Han är en ganska genomsnittlig svensk grisuppfödare.
Bengt Siggelin säger att suggorna i Danmark har hälften så mycket utrymme som här, de är tjudrade och kan inte röra sig.
– Men, konstaterar han, danskarna sparar mycket jobb på det sättet. Vi måste skrapa och halma hela boxarna varje dag.
Bengt Siggelin är tydlig med att det är lagen som avgör hur grisarna får det. Förändras reglerna kommer han att följa efter.
– Det är klart att det inte skulle vara roligt att krympa deras utrymmen eller att ha suggorna i halsband, men konkurrensen är hård.
Han rycker på axlarna. Om grisarnas välfärd inte lönar sig, då ryker välfärden, såvida den inte är lagstadgad.
Den portalparagraf som i djurskyddslagen slår fast djurens rätt till ett naturligt beteende är bra, tycker Bengt Siggelin, och han behåller gärna Sveriges stränga lagstiftning.
– Men andra länder måste följa oss. Annars blir det svårt.
Han menar att det är näst intill omöjligt att gå runt i konkurrens med djurhållare i andra länder – exempelvis Danmark – som tillämpar EU:s minimiregler. Om skillnaderna mellan minimiregler och svensk lag består ser Bengt Siggelin en risk för att svenska djuruppfödare tvingas lägga ned, med följd att det svenska fläsket blir mer exklusivt, medan det importerade tar mark.
– Våra slaktsvin växer bättre och snabbare än danskarnas, och är friskare. Vi har ingen salmonella, ingen spädgrisdiarré, inga resistenta bakterier. Ju trängre grisarna har det, desto mer smitta sprids, precis som för människor.
Smågrisarna har nyfikna ögon och framåtriktade öron. Och knorr på svansen – vanligen ett tecken på att de mår okej. I många länder kuperas de för att undvika skador till följd av bitningar, men det är förbjudet i Sverige.
Hos Bengt Siggelin har nästan alla grisar knorr. De som inte har det, som de stora suggor med ordet slakt sprejat i lila över hela ryggen, och som står i uppskattningsvis var tionde box, har nått åldersstrecket eller fått fysiska problem. För suggorna handlar det oftast om juverinflammation, mjölkstockning. En del smågrisar är för små och magra. Ungefär tio procent klarar inte livet fram till slakt – ibland råkar en sugga lägga sig på sin unge, ibland blir den sjuk.
I en av boxarna står en liten gris med abnormt svullen hals.
– Ett bråck, kanske en tumör. Den ska bort, jag vet inte varför den inte är borta faktiskt, kanske har de tänkt ha den som grillgris. Den lider inte och sparar man den två, tre veckor till kan man ha den som grillgris. Vi ska ha personalfest snart.
Bengt Siggelin har fött upp grisar sedan 1989. Då var han 26 år. Han var säker på att han aldrig skulle bli bonde – avskräckt av föräldrarnas kor – men han ändrade sig och började i jordbruksskola. När grisfarmen som låg granne med föräldrahemmet var till salu slog han till.
I dag har Bengt Siggelin utökat, i och med köpet av ytterligare en farm. Han driver också ett företag som säljer ladugårdsinredningar och foderutrustning. Tillsammans omsätter de närmare 30 miljoner kronor. Bengt Siggelin är ordförande för Gotlands grisproducenter och valdes nyligen till Årets grisproducent. Han tror att det beror på att han är engagerad och tycker att grisuppfödning är kul.
I Sverige finns ungefär tre miljoner grisar. Det gör landet till en lilleputt i jämförelse med Danmark, som har 24 miljoner.
Enligt Bengt Siggelin köps mycket av det importerade köttet av storkök inom kommun, landsting och restaurang, där få frågar om ursprunget. När grisuppfödaren Per Karlsson i våras hotade med att bryta mot svensk lag om inte Laholms kommun slutade handla upp det billigare, danska fläsket och därmed rata hans svenska, fick han gehör. Kommunen medgav att det var absurt att den på samma gång krävde en viss standard av Per Karlsson, men sedan valde kött från grisar som hade haft det betydligt sämre.
Sverige exporterar i princip inget fläskkött, vilket gör de stora livsmedelskedjornas makt över prissättningen enorm. Konsumenten är beredd att betala för svenskt, men inte sällan kommer det högre priset handeln till del, inte producenten.
När kultingarna i Havdhem har avvants efter fem veckor (i Danmark sker det efter fyra) hamnar de bakom dörrar märkta tillväxt och slaktsvin. Där växer de från tio till 85 kilo på knappt fem månader.
I en skrubb står en dator som håller reda på den exakta sammansättningen av spannmål, sojamjöl, vitamintillskott och vatten. Den grötlika blandningen serveras ur ett automatiserat rörsystem. Det pyser till innan maten rinner ned i box efter box, och den annars lugna miljön blir stimmig och högljudd.
Djuren får mat tre gånger om dagen, ”vi provade med fyra men tyckte att det gick lika bra med tre”. En gris som får välja själv äter betydligt oftare, och ägnar en stor del av sin vakna tid åt att böka. Många djur inom fläskproduktionen lider av bristande stimulans, där måltiderna blir det enda som händer. För grisar kan en meningsfull sysselsättning bestå i tillräckligt med halm.
Bengt Siggelin försöker hålla ihop kullarna hela deras korta liv. Grisarna blir lugnare när de känner varandra och rangordningen är fastställd.
Slaktbilen kommer någon gång i veckan och hämtar de tjockaste. Bengt Siggelins grisar slaktas i Kalmar, efter en konflikt med Scans slakteri i Visby. Han får över en miljon mer betalt per år genom att slakta i Kalmar.
– Visby ligger bara en timme bort, men logistiken där är sämre och det händer att slaktsvinen måste vänta över natten.
Slakterimiljön har förbättrats väsentligt under senare år och stressnivåerna har sjunkit. I dag sövs grisarna ned i grupp med koldioxid, och återfår aldrig medvetandet innan de blodas av.
Var fjärde vecka töms stallarna helt och rengörs med en robot som skurar hela natten.
Sen roterar man: nya kultingar avvänjs, tillväxtgrisarna blir slaktsvin.
Suggan förs efter avvänjning till en gigantisk lada, uppdelad i avdelningar. Halmlagret är tjockt som på en höskulle. Längs ena långsidan är större delen av väggen öppen ut mot sommarängen. Det dröjer bara tre, fyra dagar innan en sugga är brunstig och redo att insemineras igen efter avvänjning. Under de tre månader, tre veckor och tre dagar hon är dräktig bor hon i halmen i den stora ladan. När hon ska grisa flyttas hon till sexkvadratsboxen där hon får vara med sin kull.
En sugga får grisa sex, sju gånger, och går sedan till slakt. Med i snitt 2,35 grisningar per år får hon leva tre, fyra år.
Under en rad år har grisuppfödningen varit en tuff bransch. Priserna är äntligen lite bättre, säger Bengt Siggelin, men ett par dagar efter vårt besök kommer en OECD-rapport som spår pressade köttpriser, men stigande spannmålspriser. Det doftar problem för köttproducenterna.