- Jag fick en effekt, en kick av kodeinet. Sedan var jag fast.
Christina Hittrich var då tjugo år. Hon lyckades dölja sitt läkemedelsmissbruk i ytterligare tjugo år utan att vare sig kolleger eller familjen förstod att hon höll på att gå under.
Det är först i dag som hon kan hantera suget. Tabletterna fick henne att landa i sin stressade tillvaro. Hon arbetade som undersköterska i Stockholm och frågade läkare på arbetsplatsen om de kunde skriva ut. Ingen misstänkte att hon byggt upp ett missbruk.
- De skrev ut, jag gick till nästa, beställde tid på vårdcentralen. Jag sade att jag hade ont i ryggen.
När husläkaren var avklarad gick hon till gynekologen, distriktsläkaren, ortopeden. Eftersom hon ville ha smärtstillande tabletter kunde hon före besöken slå sig med en borste eller en spade för att få blåmärken på revbenen.
När läkaren klämde och hon skrek blev det fler tabletter. Ont i axeln var ett trick som fungerade bra. De drog hit och dit med armen och hon simulerade smärta.
Den rekommenderade dosen av det smärtstillande preparatet Dexofen är tre-fyra tabletter per dag. Christina Hittrich kunde ta upp till tjugo tabletter.
- Många av de läkare som skrev ut är i dag överläkare och klinikchefer. Det är klart att de har ett ansvar att säga nej, även om de bara ville vara schysta.
1996 avgiftades Christina Hittrich första gången på en beroendeklinik. Det var sju veckors helvete med krypningar i hela kroppen, sömnlöshet och smärta. Personalen var rädd att hon skulle få ett epilepsianfall.
Christina höll sig drogfri i tre år. Under de åren fick hon sina tre barn. Därefter började hon återigen kryssa mellan olika läkare. När pillren inte längre fungerade blandade hon med alkohol. Till slut blev det en sjuttiofemma vodka om dagen som kombinerades med stora mängder tabletter.
- Det låter mycket, men när man håller på som värst har man så mycket tolerans i kroppen att det inte alltid märks. Man får också en förmåga att hålla sig undan när man är som mest påverkad.
Christina Hittrich slutade arbeta efter ett vikariat och orkade inte söka nytt jobb. Hon ägnade dagarna åt att skaffa tabletter på olika mottagningar. Hon ringde gamla kolleger som skrev ut. När hon var hemma kunde hon ligga på golvet och ha ångest för sitt missbruk. När hennes man kom hem lyckades hon rycka upp sig och gav honom snabbt en whisky för att dölja sin egen andedräkt.
Hösten 2001, när hon var fyrtio år, var blandmissbruket så svårt att hon inte längre orkade hålla masken inför familjen. Hon tog in på ett hotell. På morgonen beslutade hon sig för att söka vård.
Hon gick igenom tolvstegsprogrammet på Vårnäs behandlingshem i Vingåker. Hon fick bryta ned sitt försvar och erkänna att hon var maktlös inför drogerna.
- Det var de fem häftigaste veckorna i mitt liv. Det räckte för att allt skulle komma till mig, att jag skulle börja lära mig handskas med livet utan drogerna.
I dag är hon öppen med sina problem.
- Jag opererade mig i julas och fick de här preparaten som jag tycker så mycket om. Det var tufft. Jag hade aldrig klarat det om jag hade haft det som min egen hemlighet.