Kafébordet framför oss är fyllt med betyg och intyg om praktik och kurser. Men ännu har pappershögen inte hjälpt Hassan till det mål han ställde upp redan i vårt första samtal i mars 2003: Han ville ha ett jobb, bygga en bättre framtid för sin familj. Och slippa klanvåldet han levde med i huvudstaden Mogadishu.
Hassan har fyllt 39 år och är inne på sitt åttonde arbetslösa år i Sverige. Han har passerat de genomsnittliga sju åren. Den där siffran som ställer frågor om självförsörjning och kostnaden för invandringen på sin spets. Och som skapar pressade politiker som söker efter nya vägar.
Hassan dricker ur sitt kaffe och vi tar en promenad i den vackra stadskärnan. Hassan har nio års skolgång i Somalia och erfarenhet av att stå i en fotobutik. Här i Sverige är han utbildad till kantpressare. Ett enklare metallindustrijobb som fortfarande annonseras ut på Arbetsförmedlingens jobbsajt. Men Sverige är ett postindustriellt land som allt mer efterfrågar hög utbildning, lång erfarenhet, social kompetens och nästan alltid goda kunskaper i svenska. Det sista är Hassans svagaste punkt.
Vi ser ut över Munksjöns vatten. Här var en gång ett industriellt hjärta för pappersindustrin. Nu är det nyfunkishus och designbutiker som speglar sig i sjön. På botten ligger ännu någon miljon kubikmeter kvicksilverhaltig cellulosafiber.
Hassan ler. Han har alltid varit tålmodig inför motgångar. Det är bara Gud som vet vad som ska hända i framtiden. Och Hassan har ännu ett par drömmar kvar.
Integrationsminister Erik Ullenhag var inte blygsam när han presenterade sin första reform på DN Debatt den 17 november 2010. Den så kallade etableringsreformen. Han beskrev ”den största förändringen av svensk integrationspolitik på 25 år”. Kärnan i Erik Ullenhags reform är att ansvaret för nyanlända invandrares etablering flyttar från kommunen till de statliga arbetsförmedlingarna. Regeringens arbetslinje ska råda och färden ska gå så långt bort som möjligt från kommunernas socialtjänster och integrationsenheter. ”Politiken har präglats av alldeles för mycket omhändertagande”, skrev Erik Ullenhag på DN Debatt.
Meningen är att den nyanlände som fått uppehållstillstånd ska ha ett ”etableringssamtal” så fort som möjligt. Det ska föras med en arbetsförmedlare och ett individuellt avtal ska skrivas. Den flykting som vill kan sedan välja en ”lots”, bland ett antal privata företagare. Lotsen ska mot ersättning hjälpa den nyanlände att navigera sig fram till ett jobb. Högst två år får det ta. Det blir tufft. I dag har bara trettio procent av de utrikes födda ett arbete efter tre år i Sverige.
STOCKHOLM. Först ser det helt kaosartat ut. Som en Kiviks marknad där massor av människor med broschyrer, affischer och små stånd försöker sälja något till en massa andra människor. Vi är på Arbetsförmedlingen i Stockholms city där regionens etableringslotsar presenterar sig för tänkbara klienter.
Det är väsentligt att scenen är en Arbetsförmedling och inte ett kommunalkontor.
Mulu Ayenew, 25 år, från Eritrea ser sig om i lokalen. Hon spanar efter sin lots i folksamlingarna. Broschyrer erbjuds på många språk, om än inte på hennes eget, tigrinia.
Här finns alla de stora och små bemannings- och coachföretag som nu ger sig in på lotsmarknaden. De heter till exempel Infokomp, Go Veteran eller Eductus. Erik Ullenhags reform skapar en ny marknad, värd cirka en miljard kronor.
En ung man från Afghanistan ser helt bortkommen ut och vet inte riktigt varför han är här. Meningen är att han ska orientera sig om lotsalternativen och välja själv. Regeringens tanke är att han därmed ska ta ett mer aktivt ansvar för sin framtid. Om en nyanländ med mindre än sex års utbildning lyckas få ett jobb utgår 13 000 kronor i bonus till lotsen. Om jobbet sedan förlängs utöver sex månader betalas ytterligare 40.000 kronor ut.
Mulu Ayenew hittar snabbt rätt i kaoset. Hon kommer från Eriteras huvudstad Asmara och hon har redan valt sig en lots, Moa Jamatipour.
Några dagar senare är vi med när Mulu Ayenew träffar sin lots på utbildningsföretaget Eductus kontor i Liljeholmen. Mulu läser högt på svenska, en presentation av henne själv. Meningar som ska ligga som bakgrund till en video hon gör. Åtminstone i teorin kan hon använda den när hon söker jobb. Hon läser sin text: ”Jag pratar lite svenska. Jag kom för två år sedan och jag har studerat elva år i mitt hemland. Jag vill arbeta med att hjälpa människor”.
”Bra”, säger hennes lots Moa Jamatipour, och Mulu läser vidare. Nu med lite mer abstrakta ord: ”Mitt mål är att bli undersköterska och sedan vidareutbilda mig till sjuksköterska. Vägen dit är lång och jag får kämpa och dela upp mina mål och hoppas uppnå dem de närmaste fem åren”.
– Mulu, du har lätt för att lära, säger Moa Jamatipur, du kan jobba dig uppåt.
Varför är det så svårt för invandrare att få jobb i Sverige?
Professorn i nationalekonomi vid Linnéuniversitetet i Växjö, Jan Ekberg, har ägnat en stor del av sitt liv åt den frågan. Han har studerat statistik på längden och tvären och konstaterar fräckt att det finns länder som helt saknar integrationspolitik men som ända har hög sysselsättningsgrad bland utrikes födda.
Ett enkelt svar på orsaken till de svenska svårigheterna är språket, konstaterar Jan Ekberg. Länder med gamla koloniala bindningar tar ofta emot migranter som talar flytande engelska eller franska och vägen till jobb blir kortare.
Ett annat svar skulle kunna vara diskriminering. Den finns dokumenterad i forskning (det är femtio procent större chans att bli kallad till jobbintervju om du har ett svenskt klingande namn än om du kommer från Mellanöstern). Men det finns inga studier som tyder på att diskrimineringen skulle vara starkare i Sverige än i andra länder.
Ofta jämförs Sverige med de framgångsrika integrerarna, Kanada och USA. Där är vägen till jobb kort, men det är länder med en helt annan politik.
Kanada gör ett strängt urval för majoriteten av sin invandring. Sextio procent ska vara invandrare som gynnar landets ekonomiska utveckling. De måste uppfylla hårda krav på språkkunskaper, utbildning och arbetserfarenhet.
USA, som till exempel har en hög sysselsättningsgrad för somalier i Minnesota, har arbetsmarknadslagar och ingångslöner som ser helt annorlunda ut än i Sverige. Fler ”McJobs”, ingen lag om anställningsskydd, låga startlöner.
– Den långsiktiga faran som vi sett i flera undersökningar är att barnen till arbetslösa invandrare själva riskerar att bli arbetslösa, säger Jan Ekberg. Det finns ett socialt arv.
JÖNKÖPING. Hassan går till biblioteket. En avgiftsfri oas som han lärt sig uppskatta under åren i Sverige. Medan han väntade på sitt uppehållstillstånd bodde han på ett tiotal olika adresser. Där fanns nästan alltid ett bibliotek.
Han tyckte att han alltid hade klart för sig hur han skulle göra för att få jobb. När en handläggare erbjöd en förläggningsplats i Boden försökte han undvika den till varje pris. Så här uttryckte han det på engelska: ”In Stockholm jobs, but no integration. In Laxå, Enköping, Norrland integration yes, but jobs no”.
När Hassan väl fått sitt uppehållstillstånd efter fyra år hade han en plan. Han ville till Småland, det flitiga, knogande, småföretagstäta. Han hade hört om många somalier som fått jobb på olika industrier.
Han flyttade till Jönköping. Där återförenades han med sin familj, hustrun Amina och dottern Sarah, som inte kände igen honom när hon landade på Landvetter. Hon var åtta år och de hade inte setts på fyra. Familjen flyttade in i en trea med diskmaskin och utsikt över Vättern. Men Hassan fick inga jobb. Han gick sina kurser. Praktik här och där men inget riktigt. På det stora företaget Fläkt var det nära. Flera jobb fanns som kantpressare. Men svensktalande arbetslösa gick före.
Vi står i biblioteket och Hassan går in på lånedatorn. Arbetsförmedlingen/Jönköping/industriell tillverkning. Svetsare och verktygsmekaniker går bort, alltför avancerat. Men där! En kantpressare efterfrågas. Men det gäller inte bara att kunna jobbet. Det krävs också ” samarbetsförmåga, drivkraft och initiativförmåga”.
– Det svenska systemet är så stängt, säger Hassan. Här krävs så mycket överallt. Man måste till och med ha utbildning och erfarenhet för att städa eller servera på kafé.
Hassan har en ny dröm. Att ta ett busskörkort och komma in på den sex månader långa utbildningen. Det är dyrt att ta körkort men det ligger närmare än de tankar han haft om jobb i Stockholm, USA, Kanada eller Norge. Han vill vara här i Jönköping och hjälpa sin dotter med läxorna. De bor inte längre ihop. Sarah som hunnit bli elva år bor hos sin mamma efter föräldrarnas separation. Men Hassan träffar sin dotter nästan varje dag. Och det vill han fortsätta med.
I en annan del av Jönköping möter Valentine Aderibole sin etableringslots hos företaget Competens.
Valentine Aderibole är från Nigeria och fick sitt uppehållstillstånd i höstas. Han är full av optimism. Han har sammanlagt arton års utbildning med bland annat examina i psykologi och filosofi liksom erfarenhet av att arbeta socialt med ungdomar som har drogproblem. Valentine kämpar enträget med sina svenskstudier. Han längtar efter den dag han har råd och möjlighet att flytta från Migrationsverkets lägenhet i Eksjö där han delar en trea med fem andra invandrade män.
– Det är inte kul att vara beroende av samhället. En afrikansk man måste försörja sig själv.
Har du jobb om sju år?
Valentine Aderibole tycker frågan är konstig. Han är övertygad om att han har ett jobb redan innan året är slut.