Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Sverige

Drömmen om Sverige

Foto: Anders Hansson

Av Syriens 22 miljoner invånare är nästan hälften på flykt. Människor smugglas genom det stängda Europa, ofta på dyra och farliga vägar. Många av de syriska flyktingarna hoppas på att komma till Sverige, till ”det lugnaste landet i världen”. Men nålsögat är litet. DN:s Niklas Orrenius och Anders Hansson ­skildrar ­flyktingkrisen i en serie reportage som tar läsaren från ­syriska gränsen till svenska småorter som Bjärnum i Skåne. Möt familjerna Tello och Leyla, som kämpar för att återförenas.

På en träsäng i ett gammalt vitt hus i den skåns­ka byn Bjärnum sitter 20-årige Mohammed Tello från Zamalka utanför Damaskus. ”Migrationsverket” står det inbränt i sängens ena stolpe. Om några dagar ska han beviljas permanent uppehållstillstånd i Sverige, men det vet han inte ännu.

Mohammed Tello berättar om sin flykt. Hur hans pappa mördades av al-Assadregimens soldater, hur hans hemkvarter bombades sönder, hur han och hans svåger flydde till Libanon och sen vidare till Egypten. Hur de först tänkte att det skulle gå att bo där, i Egypten, hur de sökte jobb men snart märkte att egyptier trakasserade syrier. Hur det blev direkt farligt när president Mursi störtades och militariseringen ökade.

Med blicken genom fönstret, ut mot det folktomma Bjärnum, fortsätter Mohammed sin berättelse: om de 3.000 dollar han betalade till en egyptisk smugglare, om de åtta mardrömsdygnen till sjöss över Medelhavet i en för liten båt med 110 andra flyktingar, om landstigningen i Italien, om en falsk smugglare som lurade av dem alla pengar, om de 2.000 dollar han lyckades låna för att betala en ny smugglare som skulle ta honom till Sverige. Om den ångestfyllda färden med tåg och bil genom Europa, om rädslan för gränskontrollanter, om att fastna i en poliskontroll i Tyskland men ha tur och släppas, om att till slut komma fram till Malmö och söka asyl i det land han längtat till.

Nu ser Mohammed Tello oss i ögonen.

Han säger:

– När ni kommer till Beirut. Då vill min syster visa er något. En film. Den är från Syrien.

Mohammeds pappa, arkitekten Abdulmalik Tello, blev 65 år. Zamalka, förorten till Damaskus där han bodde med sin familj, var en plats för motstånd mot al-Assadregimens förtryck. 2011 demonstrerade folk öppet mot Bashar al-Assad. Under 2012 rasade hårda strider om kontrollen över stadsdelen mellan Fria syriska armén (FSA) och regimens styrkor.

Familjen Tello och andra Zamal­ka­- ­bor tvingades leva med ständiga anfall från raketer och militärens stridsflyg. Regimens soldater tog över en populär festlokal för bröllop och använde den som fängelse för misstänkta motståndsmän. Från huset som Zamalkas invånare tidigare förknippat med kärlek, fest och glädje hördes vrål från fångar som torterades.

Regimen bombade urskillningslöst. Bostadshus blev till grus, civila dödades och jagades bort. I juni 2012 exploderade en kraftig bilbomb i en begravningsprocession. Över 85 människor dog, långt fler skadades. Militära krypskyttar placerades i moskéns minaret. Zamalka blev en spökstad.

Även Abdulmalik Tello, hans fru Nadia Tello, deras barn och barnbarn beslöt att fly. I augusti 2012 övergav de sin lägenhet i Zamalka och flyttade till släktingar i centrala Damaskus. Arkitekten Abdulmalik var en ordningens man som tänkte försöka fortsätta arbeta, trots kriget. Den 29 augusti såg han sig tvungen att hämta några dokument som låg kvar i familjens lägenhet i Zamalka.

Abdulmalik tog en taxi till utkanten av Zamalka, där regimen satt upp vägspärrar. Vem som hade kontroll över stadsdelen var oklart. Tillsammans med några andra civila Zamalkabor som också hade ärenden in i stadsdelen fick Abdulmalik regimsoldaternas tillåtelse att åka in.

– Gör vad ni ska och kom snabbt tillbaka, sa soldaterna.

Samma dag utbröt hårda eldstrider mellan FSA och regimen. Abdulmalik och andra civila tog skydd. FSA-soldater meddelade: vi tar över stadsdelen. Vi eskorterar er ut. Klockan tre på morgonen skulle den FSA-eskorterade bilen lämna krigszonen Zamalka.

Men Abdulmalik missade bilen. När grannarna knackade på hans dörr strax före klockan tre öppnade han inte. Kanske var han i den lilla trädgården som hörde till huset för att röka en cigarett, kanske var han i källaren. Grannarna som han skulle dela bil med trodde att Abdulmalik hade hittat ett annat sätt att ta sig till Damaskus. De åkte. Abdulmalik blev kvar.

Nästa dag talade den instängda Abdulmalik i telefon med sina barn. Efter intensiv flygbombning hade regimens styrkor gått in och vunnit kontroll över Zamalka, berättade han. De FSA-soldater som inte dödats gav sig av. Medan han talade i telefon såg Abdulmalik hur soldater gick in i grannhusen, ett efter ett, och sköt människor. Snart skulle de komma till Abdulmalik.

– Be för mig, sade Abdulmalik Tello till sina barn innan han avslutade samtalet.

Två dagar senare stod Abdulmaliks hustru Nadia tillsammans med sina vuxna barn Anas och Nour utanför det sönderbombade Zamalka. De vädjade till regimsoldater vid en vägspärr:

– Min man var därinne, under flygbombningarna och striderna. Vi vill komma in för att få veta om han lever eller inte, sade Nadia.

Soldaterna vid vägspärren släppte inte in dem. En av soldaterna höjde sitt automatvapen och sköt en salva bredvid bilen. Nadia, Anas och Nour flydde.

Följande dag lyckades Anas och Nour hitta en väg till fots, runt vägspärrarna, in i Zamalka.

Överallt låg det lik. Hundar och katter åt på de döda kropparna. Nour tyckte att alla katter fräste åt henne. Hon kände den mättade lukten av ruttnande människokött.

När de kommit fram till huset och gått upp de fem trapporna till familjens lägenhet fann de dörren öppen. Anas och Nour hittade sin pappas dokumentportfölj. De hade fruktat att hitta sin pappa död – nu blev de hoppfulla. Kanske hade regimens styrkor tagit honom och and­ra civila Zamalkabor till en moské? Sådant hade skett förr.

Då dök en granne de kände upp. Hans ansikte var idel smärta.

– Er far är i min lägenhet. I källaren.

Anas kände direkt: jag är inte redo att se pappa. Nour reagerade annorlunda. Hon gick de fem trapporna ned, in i grannens lägenhet. Fick bakifrån syn på en man som satt i en soffa i en onaturlig ställning. Började skrika när hon kände igen kläderna. Tog upp sin mobil ur fickan.

Och började filma.

– Jag vet inte varifrån impulsen att filma kom. Jag var liksom både vansinnig av förtvivlan och extremt fokuserad, samtidigt. Jag tror att jag tänkte: detta måste dokumenteras i varje detalj, säger 26-åriga Nour Tello.

Det har gått några dagar sedan vi träffade hennes bror Mohammed Tello i skånska Bjärnum. Nu sitter vi i Libanon, i Aley, en förort till Beirut. Lägenheten är full av Mohammed Tellos släktingar: hans två systrar Nour och Dania, hans bror Anas, Danias två små döttrar Hala och Joud. Och så Mohammeds mamma Nadia.

Det var hit, till Libanon, som familjen Tello flydde några veckor efter att pappa Abdulmalik dödats. I dag är deras hem i Zamalka sönderbombat, har de fått veta av en granne.

Inbördeskriget i Syrien är inne på sitt fjärde år. Runt 150.000 männi­skor har dödats och ingen fred är i sikte. Av Syriens 20 miljoner invånare är över 9 miljoner på flykt, enligt FN.

7 miljoner är internflyktingar, kvar i Syrien. Minst 2,5 miljoner ­Syrienflyktingar finns i grannländer som Jordanien, Turkiet och Libanon.

75.000 Syrienflyktingar – mind­re än en procent av den totala flyktingströmmen – har tagit sig in i det stängda Europa och sökt asyl. Runt 25.000 av dem har sökt och fått permanent uppehållstillstånd i Sverige.

Libanon, med bara fyra miljoner invånare, har tagit emot över en miljon krigsflyktingar från Syrien. Fientligheten mot syrierna är ofta öppen. Argumenten känns igen: de tar våra jobb, de är för många, vi har inte plats, vi har inte råd, de är inte som vi.

I Beirut låtsas syriska flyktingar ofta vara libaneser i vardagen, för att slippa smädelser. De försöker att flyga under radarn, börjar tala arabiska med libanesisk dialekt.

För syriska oppositionella kan Libanon vara en farlig plats. al-Assad­regimen har en förlängd arm in i Libanon genom den shiitiska organisationen Hizbollah, finansierad av Iran. Hizbollah är en ständigt synlig maktfaktor, en sorts stat i staten med egna soldater som nu slåss för regimen i Syrien. Vi träffar flera flyktingar från Syrien som inte vågar prata om sitt motstånd mot al-Assad på kaféer eller i taxibilar. Taxichauffören kan jobba åt Hiz­bollah och därigenom åt den syriska diktaturen.

För familjen Tello och många andra syrier i Libanon börjar tiden rinna ut. Inbördeskriget i Syrien flyter alltmer in över gränsen, in i Libanon. I Beirut sprängs bilbomber som är direkt kopplade till de stridande i Syrienkriget. al-Assads armé skjuter raketer över gränsen till Libanon, mot platser där motståndsmän finns.

Familjen Tello vill följa i Mohammeds spår. De drömmer om ett nytt liv i Sverige.

I deras mobiler finns bilder som Mohammed och andra släktingar skickat. Bilder på isbelagda sjöar, granskog och röda stugor.

Nadia och hennes barn Nour, Anas och Dania säger att Sverige är vackert. De talar om svenskars humanism, de smakar på ortsnamn som Fagersta och Hässleholm.

– Alla syrier jag träffat väljer Sverige om de kan, säger Anas.

– Svenskarna verkar förstå varför vi behöver skydd, säger Nadia.

– Barnen får gå i skola, säger ­Dania.

I en fåtölj sitter Danias dotter, femåriga Hala Tello. Hon kramar ett stort fotografi av en grånad gentleman med prydligt vaxad mustasch. Det är hennes morfar, arkitekten Abdulmalik. Han som åkte tillbaka till det farliga Zamalka för att hämta några dokument. Han som missade den eskorterade bilen tillbaka. Han som sade ”be för mig”.

Det uppstår en kort tystnad i rummet. Vi har druckit kaffe, vi har pratat om Sverige, om att de ska åka till svenska konsulatet i Beirut för att ansöka om familjeåterförening när Mohammed får sitt uppehållstillstånd. Vi har pratat om det svenska utbildningssystemet. Nour har frågat om vi tror att hon kan få fortsätta sina studier i ekonomi i Sverige.

Nu bryter Nour tystnaden. Hon frågar om vi vill se filmen hon spelade in, mobilfilmen som visar när hon hittade sin döda pappa. En bärbar dator hämtas. De två små barnen, Hala och Joud, får lämna rummet.

Kvar finns Abdulmaliks hustru Nadia, deras son Anas, deras dotter Dania. Och så dottern Nour. Hon som filmade.

– Vi har inte visat den för någon utanför familjen tidigare, säger Anas.

Jag får laptopen i knät.

Anas klickar på play.

– Vad händer, vad har de gjort med dig pappa? Vad har de gjort pappa?

Nours skrik hörs på filmen, om och om igen. Hon gråter okontrollerat, men fortsätter filma.

Först riktar hon mobilkameran på kakelgolvet, intill soffan där hennes pappa sitter. Det är mörkt i rummet, så Nour sätter på mobilens lampa. Kakelgolvet är fullt av intorkat blod.

Så kommer Abdulmaliks ena fot in i bild. Han har innetofflorna på sig och grå strumpor. Kameran panorerar uppåt, följer de grå byxbenen. Kostymbyxorna är välpressade och fläckade av blod. I grenen finns en stor, mörk fläck som spridit sig ned över låren. Händerna är blodiga, halvt knutna. Kroppen halvligger i soffan i en onaturlig ställning. Likstelheten har satt in.

– Det är den andra september, hörs den filmande Nour säga mitt i gråten, fast besluten att dokumentera.

Överallt syns sår och märken ­efter slag av gevärspipor: på kroppen, på huvudsvålen, i bakhuvudet. Ansiktet är blåsvart, svullet, sargat, glansigt. Abdulmaliks silvermustascher lyser vita mot det svarta ansiktet. Tungan, också svart, sticker ut långt ur munnen, uppsvälld till grotesk storlek.

I filmsnutten hörs hur Nours skrik ökar i styrka när hon, sam­tidigt som hon filmar, upptäcker att en stor del av hennes fars ena underkäke fattas. Nour tänker att den blivit avslagen av en gevärspipa. Senare ska hon och brodern Anas hitta den saknade käkbiten i lägenheten, fem trappor upp. De upptäcker även att deras pappa blivit skjuten i ryggen.

– Vi tror att militären kom till pappa i lägenheten, att de slog och torterade honom där, att han försökte fly ned i källaren men blev upphunnen och skjuten, säger Nour.

Filmen, en dryg minut lång, avslutas tvärt, mitt i Nours alltmer förtvivlade gråt. När den spelats klart på datorn i mitt knä gråter tre kvinnor i det välstädade rummet i den lugna Beirutförorten Aley.

Nadia Tello, Abdulmaliks 59-åriga änka, snyftar stilla, liksom hennes döttrar. Nour torkar sig med en näsduk. Hon säger att hon blev sinnesförvirrad när hon stod vid sin mördade pappas kropp.

– Jag trodde att han pratade med mig. Att han sa: gå inte, lämna mig inte här.

Nour blev ändå tvungen att lämna kvar sin far i grannens blodfläckiga soffa. Hon och Anas hade smugit sig till fots in i det belägrade Zamalka. De kunde inte ta med sig faderns kropp.

Nästa dag åkte Anas och Nour tillbaka för att försöka begrava sin pappa. Många anhöriga var ute i samma ärende. Det fanns döda kroppar överallt: lik på gatorna, lik som bars ut ur bostadshus, lik som lagts i bilar för att fraktas iväg. Anas och Nour bar munskydd mot lukten och smittor.

Det fanns en massgrav utanför staden, fick de reda på.

Anas och Nour rullade in sin pappa i en matta och bar ut honom på gatan. De stoppade en stor Hyun­dai­-bil som var på väg till massgraven.

– Kan ni ta vår pappa också? frågade de.

De andra kropparna i Hyundai-bilen luktade redan fruktansvärt. Chauffören klarade inte att ta ytter­ligare ett lik. Men till slut fick Abdelmaliks kropp plats på en Suzuki-pickup.

Klockan tre på eftermiddagen den 3 september 2012 begravde Nour och Anas sin pappa i en grop utanför Zamalka.

Det låg redan 70 kroppar i graven.

I köket i det vita trähuset som Migrationsverket hyr i Bjärnum talar en grupp människor om smugglare och olagliga vägar in i Europa. De jämför rutter, priser och risker.

De kommer från olika delar av Syrien och nådde alla Sverige i höstas. Några av dem flydde kriget tillsammans – men de flesta kände inte varandra innan de träffades här, på transitboendet i Bjärnum.

20-årige Mohammed Tello, den mördade arkitekten Abdulmalik Tellos son, har just berättat om sina åtta dagar på Medelhavet och de 3.000 dollar som den farliga båt­resan kostade.

Nu tar 30-årige Amjad Leyla till orda. Han är en optimistiskt lagd plåtslagare från Damaskus som trots det brutala hans familj drabbats av i kriget – vi ska återkomma till det – har nära till ett leende.

De flesta runt bordet har hört Amjads flykthistoria förr. Amjad och hans familj är kända som ”de som hade tur” bland syrierna i huset i Bjärnum.

– Vår smugglare var en schyst kille. Han hade bra rykte. Vi betalade 25.000 dollar för alla fem, jag tror att vi fick en sorts mängdrabatt. Vi tog oss från Libanon till Istanbul och flög därifrån hit med falska pass.

Det var europeiska pass, men Amjad vet inte vilken nationalitet. De fick bara hålla i passen just när de gick igenom kontrollen på flygplatsen, sedan samlade smugglaren in dem igen.

De fyra som flög med Amjad från Istanbul var hans hustru Rasha, hans mamma Aisha och de tonåriga brorsönerna Asaad och Anas. Amjad berättar att smugglaren reste med dem hela vägen till Sverige.

– Jag sa: jag ger dig inte pengarna förrän vi är framme. Smugglaren accepterade. När vi var framme visade han oss vägen och sa: ”Gå till en taxi och säg att ni ska åka till Migrationsverket.”

Amjad ler lite. Smugglaren sa att nästan alla taxichaufförer i Sverige skulle kunna arabiska.

– Och så var det.

Syrierna i Bjärnum har varit i Sverige i runt fyra månader. De kan vara nästan helt säkra på att beviljas permanent uppehållstillstånd. Det får i stort sett alla syrier efter ett beslut av Migrationsverkets rättsenhet i september förra året.

När beslutet offentliggjordes rapporterade medier över hela världen om Sveriges generositet mot de krigsplågade syrierna. Nyheten spreds snabbt – i Sverige får syriska flyktingar en trygg hamn!

Medarbetarna vid svenska ambassader och konsulat i Turkiet, Jordanien och Libanon kom till jobbet och upptäckte hundratals hoppfulla syrier som köade i tron att de kunde söka asyl där och få en laglig väg till Sverige.

Så var det inte. De köande syrierna förstod snart att det fanns en hake. En stor, farlig hake. Ett nytt liv i Sverige var möjligt – men bara för den som lyckades smuggla sig in i EU först, olagligt. Ofta innebar det att köpa en plats i överlastade båtar från Afrika över Medelhavet till Sydeuropa. Att resan är livsfarlig är väl känt – varje år dör runt 2.000 flyktingar i Medelhavet. Risken att drunk­na för en flykting som korsar Medelhavet är 16–17 procent, enligt EU:s kommissionär Cecilia Malmström.

Desperationen bland syriska flyktingar är stor. Drömmen om Sverige är stark. Många väljer att chansa, att åtminstone låta en familjemedlem försöka ta sig till Sverige på olaglig väg. Om den modige utsände lyckas nå Sverige och få sitt uppehållstillstånd, har resten av familjen en möjlighet att ansöka om familjeåterförening och lagligt få resa till landet i norr.

Löftet om ett permanent uppehållstillstånd (PUT) är en orsak till att Sverige numera är det primära mottagarlandet i EU för flyktingar från Syrien. Det är hoppet om PUT som får tusentals flyktingar att ta sig ända upp till norra Europa, till Sverige, i stället för att stanna och söka asyl i exempelvis södra Tyskland.

I Tyskland får syriska flyktingar i allmänhet tvååriga, tillfälliga uppe­hållstillstånd som visserligen ska förlängas så länge kriget pågår, men som ändå upplevs som en mer osäker grund att bygga en framtid på.

– Det är också väl känt att Sverige är det lugnaste landet i världen, ­säger Amjad Leyla.

Han är ivrig att börja det verkliga livet i Sverige. Det är segt att gå i Bjärnum och vänta på Migrationsverkets beslut. Plåtslagaren Amjad har varit i Malmö och Hässleholm och otåligt spanat in byggen där han tror att hans specialistkunskaper skulle kunna komma till nytta. Han berättar att han kan lite italiens­ka eftersom han jobbade på ett italienskt företag i Damaskus. Kanske kan kunskaperna i italiens­ka göra det lättare för honom att lära sig svenska, funderar han.

Amjads hustru Rasha läste till ingenjör i Syrien. Kriget tvingade henne att avsluta studierna.

– Här i Sverige skulle jag gärna bli läkare eller apotekare, säger hon.

Samtidigt som Amjad och Rasha smider planer för sin svenska framtid oroar de sig för resten av familjen, som är kvar i Libanon. Och för brorsönerna Anas och Asaad, 13 och 16 år gamla. Amjad kastar en blick på killarna, som har tagit fram schackbrädet och spelar med Rasha.

– De är barn. De behöver skolgång, de behöver kompisar. Men de har inte gått i skola på ett och ett halvt år, säger Amjad.

Egentligen skulle Asaads och Anas mamma och pappa också vara i Sverige nu. Liksom sina söner skulle de ha smugglat sig in i EU med hjälp av falska pass.

Men under pappa Mahmouds flykt från Syrien hamnade han mitt i en eldstrid mellan FSA och regimens soldater, vid en vägspärr. Mahmoud träffades av två skott, ett i nedre delen av magen och ett i höften. Han blödde mycket, urinblåsan punkterades – men han överlevde. Först fick han akutvård i Syrien, vid ett provisoriskt sjukhus som drivs av Fria syriska armén. Några veckor senare lyckades Mahmoud ta sig över gränsen till Libanon.

Sönerna flydde Syrien i en annan bil, tillsammans med sin farbror Amjad. Deras mamma och småsystrar, som åkte i en bil efter Mahmoud, tvingades vända.

– Vi visste inte att pappa hade blivit skjuten förrän vi kom till Libanon, berättar Asaad.

Familjen beslutade att det bästa var om Anas och Asaad fortsatte flykten till Sverige tillsammans med sin farbror och sin farmor. Mamma Iman och småsystrarna skulle stanna i Libanon, hos den skottskadade Mahmoud.

När Asaad och Anas får sina uppe­hållstillstånd kan resten av familjen gå till svenska konsulatet i Beirut och ansöka om familje­återförening. Om Sverige beviljar det kan mamma Iman, pappa Mahmoud och systrarna åka till Sverige lagligt. De slipper smuggla sig in i Europa.

Har de tur med handläggningen är familjen återförenad i Sverige före årets slut.

– Jag vill att pappa och mamma ska komma snart, säger Asaad.

Det finns en fotbollsplan någon kilometer från det vita huset i Bjärnum. Thurevallen. När Amjad, Mohammed, Bilal och några andra går för att spela följer Amjads två brorsöner med.

Det är svårt att samtala med tonårspojkarna Asaad och Anas när vi promenerar till Thurevallen tillsammans, med en sliten fotboll i handen. De är fåordiga, tankfulla. Deras blickar är skygga och nyfikna på samma gång.

De har varit med om mycket, Asaad och Anas. Två av deras farbröder i Syrien har dödats, flera kusiner har avrättats. Deras pappa Mahmoud är skottskadad, kvar i det farliga gränslandet mellan Libanon och Syrien. En av orsakerna till att Amjad tog med dem till Sverige var att de skulle slippa dras in i kriget, att de skulle slippa göra militärtjänst för regimen.

Nu försöker de föreställa sig hur deras nya liv i Sverige ska bli.

– Det är overkligt fortfarande, säger trettonårige Anas medan han passerar en reklamskylt med texten ”Snapphanebygdens Sparbank”.

När vi kommer upp till Thurevallen berättar syrierna att det för någon vecka sedan kom upp en ny skylt, nedstucken i gräset intill fotbollsplanen. De är nyfikna på vad det står.

När vi kommer nära läser jag de handskrivna versalerna: ”PLANEN AVSTÄNGD”. Och så under, med lite mindre bokstäver: ”STYRELSEN”.

– Vad står det? frågar Asaad.

Jag översätter. Tittar på planen. Gräset är fint, planen är i gott skick trots den tidiga årstiden. Torr och hård. Jag hör mig själv säga att de ska ignorera förbudet.

– Bra, säger Amjad och springer ut på planen.

Asaad och Anas kutar efter sin farbror. De spelar mot ett mål och är ganska duktiga. Inne i fotbollsspelandet tycks bröderna slappna av. Deras spända ansikten mjuknar.

Asaad ler lite när farbror Amjad misslyckas med en avancerad fint.

Sex stora Hizbollahbilar med mörka rutor blåser förbi i löjligt hög fart när vi närmar oss den syriska gränsen. Vi har kört österut från Beirut, mot gränsen, genom Bekaadalen. För den al-Assadtrogna Hizbollahmilisen existerar knappt gränsen mellan Libanon och Syrien. På den syriska sidan kontrolleras huvudvägen till Damaskus av regimen. Hizbollahs svarta bilar kan tryggt åka in.

Den skottskadade Mahmoud Leyla, vars söner Asaad och Anas längtar efter honom i Bjärnum, har svårare att röra sig fritt. Vi är på väg till hans hustru Iman Leyla och döttrarna Roussol och Rama, som bor tillfälligt i en liten lägenhet helt nära gränsen.

Mahmoud själv har tagit sig in i Syrien igen, för att försöka hämta dokument som familjen behöver inför den vidare flykten till Sverige. Mahmoud är eftersökt av den syriska regimen och håller sig till FSA-kontrollerade områden. Han har fortfarande kvar en kula i höften. Det är svårt att gå.

– Jag brukar prata med honom via Skype. Det är säkrast. Skypesamtal kan inte avlyssnas eller spåras, säger Iman Leyla.

Iman är slående lik sina tonårs­söner som vi träffade i Bjärnum några dagar tidigare. Samma uppsyn, samma rosor på kinderna. Hon lyser upp när vi påtalar likheten och berättar att hon ofta pratar med sönerna, via appen Viber som gör att man kan ringa gratis. De berättar för mamma att de spelar fotboll, att de åker tåg och ser sig omkring i trakten som heter Skåne.

– Jag saknar dem, så klart. Men vi var så rädda att de skulle tvingas göra militärtjänst i Syrien, säger Iman.

Som nav i en familj som splittrats av kriget har Iman tvingats bli något av en expert på kommunikationer. Hon går ut på gården, där tvätten hänger, och ställer sig med mobilen på en plats nära väggen. Där brukar mottagningen vara bra. Medan böne­utroparen i moskén intill kal­lar till bön ringer Iman till Syrien, till sin make Mahmoud.

– Kan du ringa mig på Skype? frågar hon.

Mahmoud svarar ja, och Iman går in i huset och tar fram en surfplatta. Snart hörs Skypesignalen för inkommande samtal.

Mahmoud Leyla ser sliten ut på den gryniga Skypebilden. Men han pratar gärna. Han är i ett hus i en förort till Damaskus som kontrolleras av FSA, berättar han. Striderna runt omkring honom är hårda.

– Jag har fortfarande kvar en kula i höften, så jag kan inte springa. Jag hoppas att ett sjukhus i Sverige kan ta ut den, om vi lyckas komma dit, inshallah, säger Mahmoud.

Du är efterspanad av regimen i Syrien. Om ett par dagar ska du ta dig över gränsen till Libanon igen. Hur gör du?

– Det finns olika olagliga vägar. Man kan muta sig ut, betala pengar för ett falskt pass. Eller också kan jag ta mig ut via bergen, genom de områden som kontrolleras av FSA, säger Mahmoud.

Varför vill du till Sverige?

– Vi måste starta om någonstans, jag och min familj. Om al-­Assad ­sitter kvar vid makten har Syrien ingen framtid. Sverige är ett bra land. Jag vet att ni respekterar mänskliga rättigheter. Och mina söner Asaad och Anas har redan fått en, vad är det ni kallar det, god man som ser till att de får sina rättigheter. Det är ju fantastiskt. En god man!

Mahmoud Leyla: en man med en kula i höften som befinner sig i en krigszon inne i Syrien, och som via Skype prisar det svenska systemet med gode män.

Vi lovar att inte publicera intervjun med Mahmoud förrän han är tillbaka i den relativa tryggheten i Libanon. Hustrun Iman tar över surfplattan.

– Jag vill ha dig bredvid mig. Jag behöver dig, säger hon till sin man.

– Och jag behöver dig. Jag ringer senare i kväll, svarar han.

Efter samtalet drar Iman sina döttrar intill sig.

– Det är så bra med Skype eftersom jag kan se honom, säger hon.

Hur tyckte du att din man såg ut?

– Trött. Han har opererats tre gånger sedan han blev skjuten. Han försöker att inte låtsas om det, men jag märker på honom att kulan i höften gör ont, säger Iman.

I bilen tillbaka till Beirut bläddrar jag i anteckningsblocket. Jag läser Mahmoud Leylas svar på min fråga: Var i Sverige skulle du vilja bo?

– Ett lugnt ställe. En liten by.

Efter Libanonresan återvänder vi till det vita trähuset i Bjärnum, för att prata med Mohammed Tello om filmen som hans syster Nour spelade in. Filmen som visar när hon hittar deras mördade pappa.

– Jag har själv inte klarat av att se den, säger Mohammed. Jag vill behålla ett fint minne av pappa – inte se hans kropp förstörd och torterad.

Mohammed kunde inte vara med och begrava sin pappa i mass­graven utanför Zamalka. Han satt fast i Damaskus, saknade dokumenten som kunde ta honom förbi vägspärrarna.

– Jag var förtvivlad och arg. Min första tanke var att gå med i FSA och slåss. Mot förtrycket. Sedan tänkte jag: jag kan inte göra någon skillnad. Det blir bara mer död.

al-Assad är för mäktig, menar Mohammed.

– Jag har inget hopp om att han ska falla längre. Han har Ryssland och Iran i ryggen, Hizbollah slåss för honom. Väst gör inget.

Mohammed grubblar mycket på västvärldens inställning till Syrien. Många i väst tycks ha svårt att förstå vilka brott som begås där, tänker han.

– När protesterna mot Assad inleddes trodde vi att han skulle vara borta inom ett par månader. Vi trodde att världen skulle backa upp oss, säger Mohammed.

Hans rumskamrat kommer in med en kaffebricka. Mohammed tar fram nötkakor och berättar om brevet som kom några dagar tidigare. Det var skrivet på svenska. Mohammed gjorde som han brukar: fotograferade av brevet och lade in bilden i sin översättningsapp i mobilen. När han såg den arabiska översättningen jublade han:

”Migrationsverket beslutar att bevilja dig permanent uppehållstillstånd.”

Nu börjar livet i Sverige. Den 20-­årige Mohammed arbetade i bloms­teraffär i Syrien. Nu vill han utbilda sig. Han frågar om olika utbildningar.

– Jag tänkte slå mig ned i Hässleholm, lära mig svenska och plugga hårt.

Han längtar efter sin mamma Nadia och sina syskon i Libanon, de som också drömmer om Sverige. Mohammed vill att de ska få uppleva ”den humanism som svenska folket visar mot oss”.

Men hur ska det gå till? Tanken på mamman i en överlastad smuggelbåt under åtta mardrömsdygn på Medelhavet får honom att må illa. Det är uteslutet.

Varför ville du att vi skulle se ­filmen av din mördade pappa?

– Pappa deltog inte i några strider. Han var en 65-årig arkitekt som var humanitärt engagerad. Han delade ut bröd till människor som hade det svårt.

Mohammed fortsätter tala om sin far: om hans kärlek till odling, till lök och vitlök. På kvällarna i Bjärnum, vid middagen, hör Mohammed sin pappas omtänksamma ord i huvudet: ät dina grönsaker.

– Jag vill att ni ska berätta om det som hänt honom.

Nästa del: Hundratals syriska ­flyktingar köar utanför svenska konsulatet i Beirut.

Följ gärna DN på Twitter!

Kriget i Syrien

• 150.000 ­människor har hittills mist livet i inbördeskriget.
• 7 miljoner människor, av en befolkning på 22 miljoner, är på flykt inne i landet.
• 3 miljoner människor, cirka, har flytt utomlands.
2011. I mars för tre år sedan manade syriska oppositio­nella, inspirerade av revolterna i Tunisien och Egypten, till kamp mot president Bashar al-Assads polisstat. Men ­demonstranterna möttes av våld från regimen.
2012. Ryssland och Kina blockerade FN:s försök att ingripa i Syrien med ett veto i säkerhets­rådet.
2013. Utländska aktörer blandade sig alltmer i konflikten, som hade utvecklats till ett fullskaligt inbördeskrig. Oppositionen stöds av västmakterna, Turkiet, Saudi­arabien och Qatar. Regimmotståndarna, ”rebellerna”, blev alltmer influerade av radikala islamister.
2014. I januari–februari genomfördes en internationell fredskonferens i Genève. Men förhandlingarna blev resultat­lösa.

Familjen Tello

Abdulmalik, 65. Arkitekt. Mördades i sitt hem i Zamalka utanför Damaskus av Assadregimens soldater.
Nadia, 59. ­Abdulmaliks hustru. Flydde till Libanon med sina barn efter att hennes man dödats. Nu i Aley utanför Beirut. Drömmer om Sverige som hon tycker verkar humant och vackert.
Dania, 29. Deras dotter. Har flytt till Libanon. Har en make i Fagersta som smugglade sig till Sverige och snart får uppehållstillstånd. Då ska hon försöka komma efter med sina två döttrar.
Nour, 26. Dotter som har flytt till ­Libanon. Hittade för drygt ett år sedan sin pappa mördad och torterad. Drömmer om Sverige.
Anas, 24. Var med och begravde sin mördade pappa i en massgrav med 70 andra kroppar. Jobbar i en hjälporganisation för syriska flyktingar i Libanon. Drömmer om Sverige.
Mohammed, 20. I Bjärnum i Skåne. Flydde till Sverige efter åtta mardrömsdygn i en överfull båt från Egypten till Italien. Har just fått permanent uppehållstillstånd. Längtar efter resten av familjen som är på flykt i Libanon.

Familjen Leyla

Iman, 35. På flykt från Syrien, just nu i en lägenhet i Libanon nära syriska gränsen tillsammans med två små döttrar. Har två söner i skånska Bjärnum: Anas och Asaad. Drömmer om att få återförenas med dem i Sverige.
Mahmoud, 42. Imans man. Skottskadades i magen och höften när han försökte fly från Syrien. Var fast i en krigszon i Syrien när detta reportage gjordes. Har nu lyckats ta sig över gränsen till Libanon. Beundrar Sverige, hoppas kunna fly dit. Har kvar en kula i höften.
Anas, 13. I Bjärnum. Flydde från Syrien till Libanon och sedan vidare till Sverige med sin farbror Amjad. Har på grund av flykten inte gått i skola på 1,5 år. Längtar efter sin mamma Iman och pappa Mahmoud som är kvar i Libanon. Gillar fotboll.
Asaad, 16. I Bjärnum. Flydde till Sverige med sin bror Anas. Hans föräldrar Iman och Mahmoud var oroliga att han skulle kal­las in till militärtjänst i Syrien – det var en orsak till att de skickade honom till Sverige. Gillar fotboll.
Amjad, 30. Mahmouds bror, farbror till Anas och Asaad. Flydde till Sverige med falskt pass via Istanbul tillsammans med sin mamma Aisha, sin hustru Rasha och brorsönerna. Nu i Bjärnum. Optimistiskt lagd plåtslagare och aluminiumexpert som är ivrig att lära sig svenska och börja jobba.
Rasha, 21. I Bjär­num. Gift med ­Amjad. Fick avbryta sin universitetsutbildning i datakommunikation när kriget kom och hon tvingades fly. Tänker lära sig svenska och utbilda sig till läkare eller farmaceut