Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Sverige

Drygt 1.800 ensamkommande flyktingbarn ”försvunna”

01:44. Nästan 2.000 barn och unga har försvunnit i Sverige efter att de kommit ensamma hit. Det visar en rapport gjord av länsstyrelserna som under torsdagen presenterades i Malmö.

Drygt 1.800 av de ensamkommande barn som sökt asyl i Sverige är försvunna. 93 procent av dem är pojkar. Hur många av dem som försvinner redan innan de blivit kommunplacerade är det ingen som vet. Störst andel försvinner från Norrbottens län.

I januari år fick länsstyrelserna i uppdrag av regeringen att kartlägga hur många ensamkommande barn som ”försvinner” under asylprocessen i Sverige. I dag, torsdag, presenterades den första rapporten ”På flykt och försvunnen: en nationell kartläggning av ensamkommande barn som avviker” under ett seminarium på Mänskliga rättighetsdagarna i Malmö.

Rapporten baseras på enkätsvar från 255 kommuner och beskriver situationen mellan åren 2013 och 2016.

Men svaret på frågan förblir obesvarad – ingen vet nämligen hur många av de barn som kommer hit som försvinner innan de blivit anvisad en plats i en kommun.

Migrationsverket har dock statistik på hur många som avviker efter att de fått en kommunplacering. I maj 2016 var de 1.829 individer – totalt sett 4 procent av de 45.651 ensamkommande barn och unga som kom till Sverige och sökte asyl och anvisades till en kommun under åren 2013-2016.

Det är en liten andel – dock ett stort antal individer, konstaterar Amir Hashemi-Nik, länsstyrelsen i Stockholm som arbetat med rapporten.

– En situation med en växande grupp gömda barn och ungdomar som inte får stanna men som inte återvänder till hemländer riskerar att bli ohållbar. Vi får ett parallellsamhälle med unga människor i en väldigt utsatt situation, säger han.

Störst andel av dem som avviker har placerats i så kallade glesbygdsorter. Norrbottens, Dalarnas, Östergötlands och Gävleborgs län ligger i topp procentuellt sett.

Flest försvinner dock från storstadskommunerna. 95 barn som anvisats till Stockholm och 68 barn som skulle ha bott i Göteborg är ”borta”. Av dem som försvann från Stockholm hade de flesta afghanskt medborgarskap, medan nästan hälften av de som avvek från Göteborg var somalier.

Läs mer: De ”försvunna” barnens egna berättelser

Av de 255 kommuner som svarat på enkäten har 35 procent tagit emot ensamkommande barn i så kallade ankomstboenden, alltså innan de fått en kommunplacering. Av dem har hälften uppgivit att minst ett barn har ”försvunnit” någon gång mellan 2013 och maj 2016 – vilket visar att ytterligare absolut minst 50 barn försvinner innan asylprocessen ens satts i gång.

Orsakerna till att de väljer att ”avvika” är flera och komplexa. Eftersom de försvunna barnen sällan hörs själva har man i enkäten listat ett antal förmodade skäl.

• Barnet vill helt enkelt till en annan kommun där den kanske har bekanta eller familj.

• Man är rädd för eller hyser misstro mot myndigheter och är livrädd för att skickas tillbaka till födelselandet.

• Man har aldrig haft för avsikt att söka asyl i Sverige.

I de intervjuer som länsstyrelsen genomfört framgår också att barnens skäl för att avvika tycks ha förändrats över tid. Exempelvis menar en kommun att de flesta som avvek från kommunen under 2015 ville ta sig till andra platser i landet eller vidare till Norge eller Finland, medan de som avviker i dagsläget oftast gör det för att de bedömer sina chanser att få asyl som små.

För de vi möter så finns det inte alls på kartan att återvända till hemlandet.

Och att deras chanser att få asyl är små är ett faktum. Av de som försvunnit ur myndigheternas synfält är 26 procent marockaner och 22 procent afghaner. Den sistnämnda gruppen fick generellt sett asyl i Sverige under 2015, men sedan dess har andelen bifall sjunkit – och med minskade chanser att få asyl ökar enligt utredarna risken för att fler ska ”försvinna” och gå under jord.

Somalier, algerier, eritreaner och syrier finns också bland dem som avvikit.

45 procent av de som är borta har precis fyllt 18 år eller är äldre, 38 procent är mellan 16–17 år, 14 procent är mellan 13 och 15 år och tre procent – 167 individer – är mellan 7 och 12 år. Bland de yngre grupperna är flickorna överrepresenterade.

Av Migrationsverket statistik fram går att tittar man under ett något längre tidsspann, mellan åren 2010 och 2016, försvann 2.362 individer. Av dem var 70 procent fortfarande eftersökta den 11 september i år, drygt en femtedel hade påträffats och åtta procent var registrerade som utresta.

Var resten befinner sig vet alltså ingen. Kommunerna som berörs säger också att det är väldigt svårt att kartlägga vad som händer med dem. Endast en femtedel av kommunerna uppger att de har skriftliga rutiner för arbetet med att förebygga att ensamkommande barn avviker – sämst rustade är de upphandlade HVB-hemmen, där rapporten menar att det är ovanligt att det finns riktlinjer. 84 procent av kommunerna uppger att de inte heller utbildar personalen i frågor som rör barn som riskerar att försvinna.

Hälften av kommunerna säger dock att de arbetar med särskilda åtgärder då man bedömer att det finns risk för att barn ska avvika. Ännu fler uppger att de jobbar med att förbereda barnen inför ett eventuellt avslagsbeslut – eftersom man vet att ett avslagsbeslut är en riskfaktor.

Rapportens mest påfallande slutsats är dock att bristen på enhetlig och sammanställd statistik är stor. Av Migrationsverket siffror går inte heller att utläsa vilken kommun barnen försvunnit från, vilket gör det ännu svårare att få en övergripande bild.

Rapportförfattarna påpekar också att den tidbegränsade asyllagstiftningen som trädde i kraft juli 2016 skapat ökad otrygghet för ensamkommande barn.

– Tittar man på frågan ur barnens perspektiv så kan man konstatera att den nya lagstiftningen påverkar barnens känsla av trygghet och därmed en större risk för att de avviker, konstaterar Amir Hashemi-Nik.

Många av dessa barn hamnar i en limbosituaiton: de får inte stanna, men kan inte återvända.

– Kan vi inte göra återvändandeprocessen mer effektiv så måste det finnas en alternativ väg. Det är inte bra för någon att fler barn riskerar att ”försvinna”, säger Amir Hashemi-Nik.

Flera frivilliga organisationer som arbetar med frågan har också fått bidra med deras erfarenheter. På Stockholms stadsmissions projekt BABA, som möter barn som lever gömda beskriver en anställd situationen så här:

För de vi möter så finns det inte alls på kartan att återvända till hemlandet. Det handlar dels om att familjen själva lever som flyktingar utanför hemlandet. Kanske har man själv aldrig varit i hemlandet dit man ska återvända nu.




Åtgärder för att minska antalet försvinnanden

Rapporten föreslår följande:

- Kommunanvisa ensamkommande så snart som möjligt

- Se till att de får träffa god man och juridiskt ombud så fort som möjligt, innan första mötet med Migrationsverket

- Ge barnanpassad information som asylprocessen

- Ge stöd före att förebereda sig för att återvända

- Stärkta tidiga insatser möta ökande psykisk ohälsa kan bidra till att förebygga avvikanden

- Hitta gemensamma nationella arbetssätt att samordna olika aktörers roller

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.