Gary Latshaw är 58 år och har rattat Greyhoundbuss i tjugo av dem. Numera kör han en hyggligt bekväm rutt, från hemstaden Grand Junction, Colorado, till Las Vegas och tillbaka. Enkeltrippen är på nittio mil och tar närmare tio timmar att avverka.
-Under våren och försommaren har jag märkt att det blivit färre privatbilar på vägen, framför allt har de bensinslukande campingvagnarna minskat, säger han.
I dagsläget är medelpriset för en gallon 95-oktanig bensin 4,10 dollar (cirka 24 kronor i dagens växelkurs). En gallon motsvarar 3,8 liter vilket ger ett literpris på 6:30 kronor eller mindre än hälften av vad hårt prövade svenskar får betala för sin bensin.
Ändå är prishöjningarna på bensin den kanske mest brännande frågan i USA just nu.
Förändringar i priset är ständigt förstasidesstoff, liksom rapporter om åkare som blockerar infarter i protest mot fördyringen av bränslet. Bensinpriset har också blivit ett hett debattämne i presidentvalskampanjen.
Republikanernas John McCain har tillfälligt velat avskaffa den federala bensinskatten på 18 cent (cirka 1:20 kronor) per gallon, för att minska effekterna av prisökningarna.
Demokraternas Barack Obama har avfärdat förslaget som populistiskt röstfiske och menar att inget hindrar oljebolagen att höja priserna så att en eventuell skattesänkning hamnar i deras fickor.
Den folkliga upprördheten har flera orsaker: dels har ökningen varit snabbare och mer omfattande än någonsin tidigare - mer än en dollar per gallon på mindre än ett år.
Dels kommer prishöjningarna samtidigt som arbetslösheten ökar. Andra varor, som baslivsmedel, har också blivit påtagligt dyrare.
Ett annat viktigt skäl till oron och vreden är att hela det amerikanska samhället är uppbyggt kring billig bensin. Bilen är många gånger det enda möjliga transportsättet, och det betraktas som en mänsklig rättighet att kunna ta sig fram i sin egen bil utan att behöva gräva alltför djupt i plånboken.
Yrvaket har amerikanen börjat anpassa sig till det nya läget. Marknaden för hybridbilar och mindre fordon har ökat rekordsnabbt, medan bensinslukare som Hummer och Ford Explorer blivit alltmer svårsålda.
Allt fler amerikaner väljer att - när det går - utnyttja kollektiva transportmedel som tåg och buss. Det statliga järnvägsbolaget Amtrak redovisar ökad passagerartillströmning. Det gör även Greyhound Lines, som är det stora rikstäckande bussbolaget, även om de tvingats höja sina priser något på grund av det dyrare bränslet.
När vi klev på Greyhoundbussen i Cincinnati, Ohio, träffade vi 55-årige James Mills, på väg hem till Minneapolis, Kansas ("inte Minneapolis i Minnesota, det här är en liten håla"). Han hade varit i New Jersey och träffat släkt och vänner. En bussresa på närmare trettio timmar.
-Men jag sparar över tre hundra dollar jämfört med om jag skulle tagit bilen, säger Mills.
Kanske kan den dyra bensinen leda Greyhound tillbaka till något av den storhetstid bussbolaget hade under flera decennier.
Lika länge som USA har befäst sin roll som världsledande stormakt har Greyhoundbussarna rullat över den nordamerikanska kontinenten, besjungna av amerikanska barder som Jack Kerouac, Paul Simon och Chuck Berry.
De silverfärgade bussarna, med en framspringande kapplöpningshund målad efter karossidorna, tillhör de varumärken som starkast bidragit till att bygga upp äventyrs- och frihetsmyten kring Amerika.
Men de senaste åren har jycken varit en smula trött. Ökad press från lågprisflyget har minskat omsättningen och sparpaketen har duggat tätt.
Rykten om knarksmuggling och kriminella passagerare har inte precis bidragit till att förbättra bussbolagets konkurrensläge.
Sedan knappt ett år tillbaka ägs Greyhound av skotska First Group, som i september 2007 skrev under ett köpekontrakt värt 3,6 miljarder dollar.
Den nya ägaren har talat om att lansera "The New Greyhound". Men övertecknad tycker nog att en Greyhoundfärd 2008 är väldigt lik den jag gjorde för närmare trettio år sedan.
Nymodigheter som trådlös uppkoppling har inte gjort intåg på bussarna, videoskärmar är sällsynta och toaletterna minst sagt primitiva. Sätenas blåa sammetsklädsel är likadan som förr, liksom lukten av desinfektionsmedel och det glåmiga lysrörsskenet inne i väntsalarna.
Gary Latshaw bekräftar att de nya brittiska ägarna hittills inte ändrat så mycket till det bättre:
-Vi blir stadigt färre chaufförer och det dras ned på antalet destinationer. Och jag måste medge att vi inte kan erbjuda särskilt mycket kundservice.
-Vi som jobbar ombord på bussarna gör så gott vi kan, men busstationerna är ofta nedslitna och tråkiga. Fast jag tycker trots allt att passagerarna blivit bättre på senare år. Det är mindre "riff-raff" nu för tiden, säger han.
Att Greyhound nu är tillbaka i europeiska händer innebär att en cirkel har slutits. Det var nämligen en svensk som grundade denna legendomsusade bussjätte, som med sina 13.000 dagliga avgångar till 2.300 destinationer och över 8.000 anställda fortfarande är ett av världens största transportföretag.
Han hette Martis Jerk och föddes 1887 i Våmhus i norra Dalarna, men ändrade sitt namn till Eric Wickman när han 1905 utvandrade till Minnesota, där han fick arbete som borrare i en gruva.
Efter några år blev han delägare i en sjusitsig Hupmobile och började mot ersättning skjutsa sina jobbarkompisar från gruvan till hemorten Hibbing. 1914 öppnade han sin första busslinje mellan Hibbing och Alice, vilket blev embryot till Greyhound Lines.
En artikel i nyhetsmagasinet Time från 1930 beskriver Wickman som USA:s busskung, "en storvuxen bredaxlad man som har kvar sin svenska brytning".
Under andra världskriget ställde Greyhound företagets 3.000 bussar till regeringens förfogande, för att frakta inkallade och civila i krigstjänst.
Högkonjunkturen efter kriget gynnade i allra högsta grad Greyhound Lines, och vid Wickmans död 1954 hade företaget 7.000 bussar och 24.000 anställda.
Bortsett från en byst utanför Våmhus kyrka finns det inte många svenska spår av busskungen Wickman. I hans första amerikanska hemstad Hibbing är hans gärning mer ihågkommen.
Här har det inrättats ett Greyhoundmuseum där man bland annat kan se företagets första blåmålade bussar.
Om Hibbing låter bekant beror det kanske på att det var här Bob Dylan tillbringade en stor del av sin ungdom.
Dylan tillhör också dem som nämnt Greyhoundbussarna i sin diktning.
"You need a Greyhound bus that bar no race", sjunger han i "Last thoughts on Woody Guthrie".
Kanske var det i en av Eric Wickmans bussar som den tonårige Dylan lämnade Hibbing.