Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Sverige

Efter nya reglerna – nu tvingas flyktingarna ut ur Sverige

Köpenhamn. På Köpenhamns centralstation möts flyktingar som kommer från Tyskland – och människor som tvingats tillbaka hit, från Sverige. Det råder förvirring om vad som nu väntar.

– Om jag hade vetat att Europa var så här skulle jag aldrig ha lämnat Aleppo, säger Ahmed Osman som vänt om från Malmö tillsammans med sina två barn.

Sent på tisdagskvällen gav familjen Murad upp sina försök att ta sig till Norge via Sverige.

De lämnade Malmö för att för andra gången på kort tid tillbringa natten i vänthallen på Köpenhamns centralstation.

Ingen i familjen – pappa Magid, mamma Kebara, dottern Manesa, 1 år, och rullstolsburna mormodern Hürria – har pass. De inplastade id-kort föräldrarna visade upp ville inte den svenska polisen godta.

Bristen på trovärdiga id-handlingar har inte spelat någon roll för deras färd genom Europa. De har passerat varje gräns utan problem.

Men i går, i Sverige, var det alltså stopp.

– Men vi vill ju bara till Norge, vi har en släkting där, säger Magid och tittar vädjande på det flertal danska volontärer som samlats för att möta och i möjligaste mån bistå flyktingarna med vad de kan.

Läs mer: Löfvens besök i Malmö gav fler frågor än svar

– Vi kan ge dem vatten, lite mat och leenden. Men det är allt. För oss är det också väldigt svårt att veta hur Sveriges nya inställning kommer att påverka oss, säger Son Gül, en av volontärerna på stationen.

Hon är född i Danmark men har kurdisk bakgrund. I vanliga fall studerar hon, men de senaste månaderna har hon tillbringat i princip all sin vakna tid på tågstationen.

– De öden vi sett, de går inte att beskriva. Den här familjen, med ett litet barn och en äldre, sjuk kvinna i rullstol, det är vardag. Man förstår inte hur de klarat av sin flykt, säger hon.

Under förmiddagen fylls vänthallen på med människor, de samlas i grupper runt de få tillhörigheter de orkat bära med sig. Några är unga män som säger att de är från Afghanistan, andra säger att de är från Bangladesh.

– Vi vill bara jobba här, inget annat, säger Mohammed Khairul från Bangladesh till en polis som tar emot dem utanför polisstationen.

Polisen ser till att en av volontärerna kommer och tolkar. Det är uppenbart att bilderna av vilka möjligheter de har till ett nytt liv norr om Öresundsbron går isär.

Foto: Akram Ibrahim med Rabia och selen Jaan. Foto: Anette Nantell

För alla dem som uppenbarligen kommit tillbaka till Köpenhamn från Sverige står det dock klart att möjligheterna är kraftigt beskurna:

– Vi fick inte ens resa vidare från Sverige i går. Polisen stoppade oss när vi försökte ta tåget till Norge. Men det är dit eller till Finland de flesta av oss vill, förklarar Akram Ibrahim, pappa till Selen, 1 år, och Rabian Jaan, 2 år.

Hans fru Rola ligger och sover på golvet, någon har brett en plyschfilt över henne.

– Hon är väldigt, väldigt trött nu, konstaterar Akram.

Foto: Anette NantellVarken han eller familjen Murad kände till att Sverige skärpte sina regler från och med i tisdags. De trodde att de var nära sitt mål – Norge, där de alltså har släktingar sedan drygt ett halvår tillbaka. Släktingarna har sökt asyl i Norge, något alternativ till att de själva också ska göra det ser de inte i dagsläget.

– Men det var som att springa in i en vägg när vi skulle vidare. Det gick inte. Polisen sa åt oss att åka tillbaka till Danmark eller Tyskland, säger Magid.

Så vad ska de göra nu?

– Om jag hade vetat att Europa var så här skulle jag aldrig ha lämnat Aleppo. Nu har jag inga pengar kvar, inget liv och hela min familj är splittrad, säger Ahmed Osman som har sin fru och två barn på en förläggning i Norge. Han plockar fram sin telefon, visar en bild på sin fru och lägger armarna om familjens äldsta barn, Hylja, 15, och Mohammed, 11, som flytt med sin pappa.

– Men även om jag skulle vilja så kan jag ju inte ta mig tillbaka till Syrien – jag har inga pengar kvar, säger han med en röst full av förtvivlan.

– Vad händer om jag söker asyl i Danmark, får jag inte leva med min fru och mina två andra barn då? frågar han volontärerna.

Ingen kan ge honom ett besked. Ingen vet riktigt.

Polisen som står utanför polisstationen på centralen vill inte uppge sitt namn, men hon säger att de får ta en timme i taget.

– Som jag ser det är det lika bra att de registrerar sig här, söker asyl här i Danmark, säger hon och försvinner iväg med en bunt dokument i famnen.

Kebara Murad blundar. Söka asyl i Danmark?

Ja, vad har hon och familjen för alternativ nu?

– Jag vet inte längre vad jag ska känna, tänka eller göra. Jag vet bara att jag håller på att bli galen.

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.