När förskolan Tittmyran startade sitt jämställdhetsprojekt var Elin och Per i tvåårsåldern. De var sedan kvar fram till det var dags att börja i sexårsklass. Nu har båda hunnit fylla 20 år och bor kvar i Gävle.
Hur tiden på Tittmyran har påverkat dem kan ingen av dem säga, de var så små och minnena är vaga. Dessutom präglas personligheten av många olika saker och mest inflytande har nog familjen haft, men visst avtryck har jämställdhetsdagiset gjort hos dem.
– Jag vet ju inte hur jag hade varit annars, säger Elin. Men det gjorde nog att jag vågade säga ifrån mer i stället för att sitta tyst som många av de andra tjejerna gjorde på högstadiet.
Per tror att han har fått med sig synen på att behandla alla människor lika, även om största inflytandet kommer från hans pappa, och att han inte är rädd för att avvika från normen.
– Jag bryr mig inte så mycket om vad andra tycker om mig. Jag går min egen väg, säger han.
Tittmyrans pedagogik gick bland annat ut på att kompensera ojämställdhet, vilket innebar att man delade upp flickor och pojkar i grupper som fick träna på sådant som anses tillhöra traditionellt kvinnligt respektive manligt.
Varken Per eller Elin minns just de här delarna. Det som etsat sig fast är däremot att alla barn av båda könen gjorde mycket tillsammans och efter eget val. Killarna lekte lika mycket i dockvrån som tjejerna i kuddrummet.
– Det var inte så att tjejerna skulle leka med bilar och killarna med dockor. Vi var absolut inte styrda, säger Elin Gedin.
– Alla lekte med allt, det var inte bara tjejer som lekte med dockor. Så var det även när man började skolan, att man lekte lika mycket med tjej- och killgrejer, säger Per Johansson.
Tiden i förskolan har gjort dem mer medvetna om samhällets könsnormer och mindre fördömande, tror de. Att det ska råda jämställdhet mellan könen ser de som självklart. Men Per Johansson tycker att genuspedgogiken skulle fått mer effekt om de hade fått den senare, när de gick i skolan.
– Det är först när man är lite äldre som man börjar förstå sådant, säger han.
Kritiken som riktas mot dagens genuspedagogiska förskolor förstår de inte alls. Tvärtom.
– Det borde bara finnas jämställdhetsdagis, tycker jag. Man ska inte göra skillnad på könen hos barn, säger Per och får medhåll av Elin.
Hon arbetar själv på förskola i dag och säger sig vara noga med att behandla flickor och pojkar lika. Men personalen använder inte ordet ”hen”. Det gjorde man inte på Tittmyran heller.
– Nej, och det tycker jag låter lite överdrivet. Det är inte något fel med att säga ”han” och ”hon”, säger Elin.
Per arbetar som lastbilschaufför. Att båda har skaffat sig yrken som är mans- respektive kvinnodominerade beror mest på slumpen, säger de.
Elin Gedin ska söka till Polishögskolan inom kort och även Per Johansson har planer på att byta yrkesbana.
Skulle du kunna tänka dig att arbeta med ett traditionellt kvinnoyrke?
– Ja, det har jag inget emot. Och vi har tjejer på jobbet, säger han.