Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Sverige

Emanuel Karlsten: Glada gubbar är ett ironiskt statement

Jag har fått problem med smileysamhället. Det handlar inte om kolon och parenteser som skapar glada gubbar när man lägger huvudet på sned :-) Visserligen tycker jag att även de befläckar språket och fyller samma meningslösa funktion som en förklaring gör efter ett skämt, men jag har accepterat det. Jag till och med strösslar mina uppdateringar med nördiga smileys eftersom jag har förstått att det är en förutsättning för modern dialog på nätet.

Problemet är i stället den senaste tidens utveckling. De kallas emoji och handlar om att smileys nu blivit animerade.

För inte så länge sedan fick jag ett sms från min 13-åriga syster i samband med att jag hade intervjuat en av hennes idoler. Efter två meningar lade hon till ett gäng bildikoner, emojis: En stum apa, ett förvånat ansikte och en fisande bock. Syftet var oklart, utöver att det var hennes sätt att – i smileyspråk – uttrycka förundran. Jag blev så osäker på hur jag skulle svara att jag var tvungen att ringa upp.

Något slags gräns går för mig här. Om hela smileykulturen är en förflackning av språket, en genväg för människor som inte orkar tänka till i skrift, vad är då små teckningar?

Den senaste tiden tycks smileydjävulen har tagit ett grepp om hela min bekantskapskrets.

Något slags milstolpe passerades när min närmast puritanskt analoga vän Mikael började skicka emojis. Plötsligt sockrades hans vanliga sms med små ikonbilder på båtar, eller en liten blixt efter en mening om att någon är arg. Jag diagnostiserade det först som en ålderskris, men när jag konfronterade honom med det häromdagen förstod jag: Det har gått varvet runt.

Det är med smileys som med mode, när det har varit tillräckligt töntigt ett tag blir det inne igen. Och nu, för medborgare utanför det dagligt internetknarkande samhället, har smileys åter gjort entré. Lite uppklätt, men med samma funktion.

Analog-Mikael visar upp ett sms med sju rosa hjärtan han har skrivit. ”Det är så orimligt att jag skulle skriva det att det blir sött, kitsch!”

Som att ta på sig 80-talskläder i dag? ”Precis! Dra på dig dina snow­joggers, det är ett ironiskt statement!”.

Vi börjar diskutera det hemma. Min flickvän berättar att hon uppfattar mig som uttryckslös i sms. Hon visar ett sms från en kompis: En påskkyckling, ett dollartecken, en nervös gubbe. ”Titta, vi pratade om när lönen kommer! Varför skickar du aldrig rosa hjärtan?”

En uppgivenhet sköljer över mig. Hur kan man tävla i text när språket plötsligt utvidgats med hundratals bildsymboler?

Jag googlar ”emojis”, hittar att det har rötter i det japanska språket, vilket känns självklart. Symboler som textspråk skapar större frihet, mer känslor.

Och det är väl så det är: Smileys har alltid varit ett skriftens kroppsspråk. Ett sätt att säkerställa att orden landar som vi har tänkt det.

Hur konstlat det än känns är det ett socialt beteende som ­bestämts i grupp. Jag antar att jag kan :’-( över det, eller bara

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.