Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Sverige

Emanuel Karlsten: Hur kunde de inte skriva om något så viktigt?

En äldre reporter ställer sig upp och kallar på tolken. ”Jo, jag undrar en sak” Frågan ställs under en kurs jag höll i Vietnam för reportrar som vill lära sig använda sociala medier i yrket. ”Hur ska vi göra när kontroversiella nyheter sprider sig utan vår hjälp?”

Det hade varit en udda fråga om det inte vore för Vietnams ytterst begränsade tryckfrihet. I det kommuniststyrda landet finns en särskild myndighet som håller strikt uppsyn över landets press för att begränsa antalet myndighetskritiska artiklar. Det är detta reporterns fråga syftar på.

Reportern berättar om en händelse där en medborgare blir brutalt nedslagen av en myndighetsman. En tredje person filmar händelsen och publicerar det på Youtube. Videoklippet får stor spridning i sociala medier. Folk är chockade och upprörda. På kort tid känner de flesta i staden till händelsen och tidningen står inför ett dilemma: Ska de styras av staten och blunda för händelsen, eller möta läsaren och rapportera om vad som hänt?

Dilemmat är inte nytt. Varje dag får tidningar i landet ta liknande beslut. Det är inte alltid självklart var gränsen för censur går, men till och med när det är självklart väljer pressen ibland sina egna vägar. Det kan få förödande konsekvenser. Ibland leder det till förstörda karriärer för reportrar, andra gånger utdöms fängelsestraff.

Reportern berättar att hans tidning den här gången valde att inte publicera några bilder eller ens skriva en notis om händelsen. “Det var för känsligt”.

Domen från tidningens läsare var inte nådig. Det var så klart inte nytt att läsare undanhölls information, men den här gången blev det provocerande. Kanske för att censuren nu var så tydlig att den uppfattades som symbolisk? Ett läsaruppror startades och tidningen ifrågasattes kraftigt. Hur kunde de undanhålla något så viktigt, något så vidrigt?

”På kort tid hade 20 procent av våra prenumeranter sagt upp tidningen. Vi tvingades säga upp flera anställda”, berättar reportern.

Hans problem är uppenbart. Skriver tidningen straffas de av staten, skriver de inte straffas de av läsarna.

”Så hur gör vi?”

Jag minns knappt vad jag svarade. Kanske något om förlorad kontroll, arabiska våren och den medborgarutveckling som pågår i Kina. Om att vi får försöka fokusera på de möjligheter som finns.

Men frågan har bitit sig fast. Jag hyser stor respekt för dem som väljer att arbeta som journalister i Vietnam, de som utsätter sig för sådan fara. Och jag har stor förståelse för att de stundtals väljer att ducka och följa stat och ordning. Men kanske är det som händer oundvikligt. ”Om dessa tiger, ska stenarna ropa”, sa Jesus till dem som ville tysta lärjungarna. Jag tänker att det är samma sak med sanningen. När vi försöker tysta den, tar någon annan över och sprider den. Och bryr sig inte om konsekvenserna.

Emanuel Karlsten är journalist och har i flera år jobbat med redaktioner som vill stärka sin närvaro på nätet.

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.