Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Sverige

Emanuel Karlsten: Jag läser tidningen i mobilen – okej?

Måste du sitta med telefonen?” Det var häromdagen och vi sitter i soffan när det plötsligt frågas från andra sidan. Jag tittar upp. Hon sitter med en kopp te och ett magasin i knät. Därmed är hon vår generations sinnebild av egentid. Jag kollar tillbaka på mobilen. Jag läser en tidningsartikel. Jag vill reflexförsvara mig. Vad menar hon? Är hon mer närvarande, mer avslappnad, för att hon läser artiklar på pappersprodukter? Jag tog aldrig diskussionen. I stället kände jag mig lite träffad och la skamset ifrån mig mobilen och plockade upp något att läsa där texten fanns på döda träd.

Kvällen gick vidare, men händelsen skavde. Varför var det fult med digitalt läsande, men fint med analogt?

Jag är pappaledig just nu, vilket är en ständig källa till dåligt samvete för att inte göra tillräckligt. Jag funderar mycket på min mobil­användning och är ibland rädd att min dotter ska uppfatta mobilen som en utväxt på min högerhand. Jag har utgått från att mobilen är ett problem – tills i går.

Då satt vi på golvet i dotterns rum. Vi använde mobilen för att spela musik och hon lekte så bra själv att jag plockade upp en papperstidning. Jag försjönk snabbt i en artikel och efter någon halvminut insåg jag att det där dåliga samvetet jag kunnat få inte alls fanns nu. Dottern trivdes och vi hade en bra stund tillsammans. Den enda skillnaden mot förr var att det jag höll i handen och läste inte var digitalt.

Jag reagerade på det där, började jämföra med andra situationer och såg plötsligt ett digitalt stigma löpa som en röd tråd genom min vardag.

När jag är på möte och plockar upp min smartphone för att anteckna känner jag alltid hur jag genomborras av blickar runt bordet. ”Ska han sms:a nu? Facebooka?” Jag har till och med börjat be om ursäkt när jag tar upp telefonen och förklarat att jag bara ska anteckna. Ibland skapar det ändå en märklig stämning. Som om jag plockat fram ett Playstation och lurar de andra med att ”jag jobbar”.

Jag antar att känslan härstammar från samma inre röst som ger dåligt samvete för att man tittar på film inne när det är fint väder ute. Som säger att det är fel att äta efterrätt före varmrätt, eller att det är smutsigt att ha skor på sig hemma. Samma kulturella koder har också lärt oss att det digitala inte hör hemma i en social, avkopplande miljö. Kanske för att datorer från början varit så tätt förknippade med jobb? Eller för att de uppfattats som en flykt från verkligheten, till en kutryggad ensamhet?

Allt det där kan väl vara sant. Också. Men så kan väl även vara fallet för text på papper? En bunt jobbpapper som ska läsas in. En bok att totalt försvinna in i. En morgontidning med en text man inte kan slitas från.

Vi kanske behöver göra upp med en kultur som stigmatiserar vissa sätt att läsa, viss kommunikation. Där problemet inte ligger i hur man läser en text, utan i hur ofta man gör det, hur uppslukad och introvert man blir.

Vi går in i en traditionstyngd jultid nu där allt detta blir särskilt kontroversiellt. Men kanske kan det också vara en tid där vi testar tanken att mobiltelefonen och surfplattan är lika mycket eller lite en flykt från något som tidningen är.

Och fungerar inte det önskar jag mig en tjock sudokubok med urgröpta sidor där jag kan placera mobilen, läsa mina artiklar och ändå uppfattas som världens mest närvarande och kärleksfulla partner.

 

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.