Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Sverige

Emanuel Karlsten: Min generation har inga minnen på vinden

Det kanske låter förmätet, men jag skulle vilja prata om en uppoffring jag har gjort. Eller inte bara jag, utan om hur hela min generation har varit omedvetna kami­kazepiloter.

Jag har börjat förstå att vi har offrat hela vår barndom till detta projekt och att det kanske är först nu vi som grupp börjar inse det.

Jag och min generation blev tonåringar under den tekniska nybyggarperiod som uppstod strax före millennieskiftet. Vi e-postade med Hotmail, chattade på Lunarstorm och skickade sms med Nokia 3310. Det var här skvallret gick och det var här vi förtroligt berättade om drömmar och hemskheter. Vi levde där och då – så som tonåringar gör – och tänkte knappast på vuxenlivet eller kommande barn.

Det är därför jag menar att vi förstår det först nu: När vi kommit i åldern att vi tänker på vår egen familj och kanske har fått egna barn. Då inser vi att vi inte har någonting från vår barndom att visa upp.

Vi har ingen vindslåda med solblekta lappar som våra barn kan råka hitta. Här finns inga långa brevväxlingar eller kärlekshälsningar som någon kan rota fram.

För allt sådant identitetsformande skedde i digital form under min generations uppväxt. Våra brevväxlingar skedde med e-post, men jag vet ingen som har kvar sina första mejl. Sådant raderades automatiskt då eftersom e-posttjänsterna behövde spara utrymme. Våra ”lappar” var textmeddelanden på mobiltelefoner med begränsat minne, vilket krävde att man tog bort ett gammalt för att kunna ta emot ett nytt. Många offrade därmed slentrianmässigt och ovetandes chansen till framtida nostalgi och reflektion över barndomens känsloliv.

Men några hann bli yrvaket medvetna och försökte spara de allra finaste textmeddelandena längst ner i inkorgen. Eller började att för hand skriva av de finaste kärleks-sms:en i särskilda böcker. Själv skaffade jag en pärm där jag printade ut de viktigaste, finaste nätkonversationerna.

I ett vildvuxet internet där nya Lunarstorms föddes och dog som flugor var plötsligt pärm och papper det säkraste sättet att förvara information.

Egentligen tror jag inte att vår generation har grämt sig särskilt över det här. Knappt ens reflekterat över det.

Men det blir allt tydligare. Särskilt i jämförelse med den nya generation som automatiskt har en gigantisk, digital vindslåda sparad för varje digital mening de någonsin yttrat. Alla stora digitala medier tar i dag ansvar för att de har blivit vår livsbok. Med några klick kan jag till exempel ladda ned allt jag har skrivit på Facebook sedan starten. Vilket är härligt för mig, men ännu mer för dem som växt upp med plattformen.

Den nya generationen kommer att kunna servera sina barn en fullständig katalog över allt de gjort, tänkt och skrivit fina saker om. Köra det genom något framtida filter som tar bort pinsamheter och spara det på någon molntjänst där minnen aldrig dör.

Men vi 80-talister tillhör den förlorade beta-generationen. Vi var aktiva användare i det som kommer att gå till historien som internets mörka medeltid. Då tekniska genier ännu mest var vilsna nördar, då vi tidiga användare mer var försökskaniner än internetmedborgare med rättigheter.

Jag har nog inte tidigare förstått att det var en uppoffring, men jag tänker att vi i efterhand kanske kan få ett tack.

Eller åtminstone någon typ av monument på samma kyrkogård som Lunarstorm.

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.