Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Sverige

Emanuel Karlsten: Obegripligt att vi så totalt knäböjer för USA

Vilken märklig sommar det har varit. Några av tidernas största övervakningsskandaler har avslöjats, men politiker, journalister, Sverige – världen! – har knappt reagerat. Inbäddade i apati har vi fokuserat på allt utom själva sakfrågorna.

Som med Manning. Nyligen avslutades rättegången mot den amerikanska soldaten. Manning stod åtalad för att ha läckt hundratusentals dokument om USA:s krig till Wikileaks.

Det är tack vare de dokumenten världen i dag vet att USA försökt dölja det stora antal civila man dödat under Irakkriget. Det är tack vare dokumenten vi vet att FN:s generalsekreterare buggades inför samma krig. Det var via läckan världen fick se videon på hur amerikanska soldater kall­blodigt sköt ihjäl civila i Irak.

Vad tacket blev? 35 års fängelse av USA. Övriga världen svarade med att låta eftersnacket handla om det lustiga i att Manning efter domen ville påbörja en behandling för att byta kön och namn från "Bradley" till "Chelsea".

Så litet är engagemanget för sakfrågan. Så stor är apatin när det gäller en frihetskämpe som får en halv livstid i fängelse efter att ha informerat världen om krigsbrott.

Då har vi inte ens börjat tala om Edward Snowden. I början av sommaren beslutade den 30-åriga datateknikern att offra hela sitt liv för att världen skulle få veta att den är övervakad av USA. Genom en rad dokument ledde han i bevis att USA buggar en stor del av världens kommunikation på internet.

Vad debatten kom att handla om? Inte så mycket om övervakningen. I stället fördes fokus till hans person: Flykten från USA och det världspolitiska spel som uppstod när länder försökt örfila USA genom att erbjuda Snowden asyl.

Jag säger inte att det inte också skrivits om övervakningen. Jag säger att sakfrågorna inte verkar fästa på debatten. Det är som att problemet är för stort, för abstrakt, och att vi därför behöver fokusera på sådant vi kan greppa.

Det är så konstigt. Hur kan vi bara skita i att vi är konstant övervakade?

Jag vet inte vad det beror på, men kanske har alla hänvisningar till att det är en oundviklig utveckling gjort att vi gett upp. Tolkat "storebrorssamhället" som en profetia och att vår enda utväg är att anpassa oss. Det tjänar liksom inget till att kämpa mot en överhet som strävar efter kontroll när överheten är så stark.

Just så verkar våra svenska ­toppolitiker resonera. För när president Obamas Sverigebesök offentliggjordes jublade svenska ministrar i kapp framför tv-kamerorna. Utbildningsminister Jan Björklund blev så till sig att han i SVT kallade Barack Obama för "den fria världens ledare".

Jag tar mig för pannan. Hur kan vi så totalt knäböja för det land som så sent som i somras avslöjades med att bugga EU-kontor?

Tänk om politiker i stället kunde tolka Obamabesöket som en chans att markera mot ett USA som tagit sig för stora friheter.

Ni kan se det som en start på er valkampanj. Ett sätt att visa att politik kan betyda något. Att möjligheten att säga ifrån när något är fel inte bara är er rättighet, utan också er skyldighet.

Jag har inga föreställningar om att det kommer att göra någon stor politisk skillnad, men förhoppningsvis kan det väcka oss frånvår apati.