Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Sverige

En ny generation blickar bakåt

Aron Verständig ordförande i Bajit - Huset för judisk utbildning och kultur.
Aron Verständig ordförande i Bajit - Huset för judisk utbildning och kultur. Foto: Roger Turesson

En konflikt delar Judiska församlingen i Stockholm, Sveriges största judiska samfund.

En ny generation religiösa har fått större inflytande, vilket oroar de liberala företrädare som tidigare styrde församlingen.

I stridens centrum står ett nynyetablerat judiskt skol- och kulturhus i Stockholm. Ska huset präglas av religion eller vända sig utåt mot ickejudar?

– Säg efter mig: VI ÄLSKAR ISRAEL! 

Söndag i centrala Stockholm. 

Yair Lapid, israelisk politiker:

– Säg det högt och klart!

Han bokstaverar: 

– V I  Ä L S K A R  I S R A E L! 

För femte året arrangerar Sionistiska federationen en manifestation för Israel i Stockholm. 

För första gången talar ordföranden för Judiska församlingen. 

Aron Verständig, som han heter, är relativt nyvald. Hans företrädare är kritiska till beslutet att ställa upp. 

Judar som lever utanför Israel tvingas ofta stå till svars för Israels politik. Äventyrar Aron Verständig församlingens oberoende gentemot Israel? Blir församlingen nu mer nationalistisk?

  Verständig, 31, blickar ut över ett blåvitt lapptäcke av Israelflaggor och paraplyer.

– Det kan verkligen inte bli bättre än så här!

– Sverige måste bli tydligare på att offentligt uttrycka sin uppskattning för staten Israel och vi måste säga ifrån när politiker och företrädare från civilsamhället demoniserar Israel, säger han från talarstolen.

I Judiska församlingens stadga står att församlingen ska värna ”förbundenheten med staten Israel”. 

– Vi ska avge en allmän solidaritetsförklaring, säger Aron Verständig senare. Inte ge oss in i dagspolitiken, inte: ”vad dåligt att ni byggde den där bosättningen”. 

Uppe i talarstolen säger han: 

– Vi står upp för det land där alla medborgare, oavsett kristna, judar, muslimer eller druser, har likadana förutsättningar att skapa sig en god tillvaro. 

 En allmän solidaritetsförklaring? Eller ett inrikespolitiskt ställningstagande för en stat som återkommande anklagas för att diskriminera sin arabiska befolkning?

– Jag är fullt medveten om att vi har medlemmar som har en betydligt mer kritisk inställning till Israel än vad jag har, säger Aron Verständig. Det är helt okej. Men ganska många församlingsmedlemmar var på manifestationen och många blev väldigt glada över att jag talade. Det kändes rätt. Skulle jag inte kunna ställa upp på en manifestation där en israelisk oppositionsledare (Yair Lapid) och en svensk partiledare (Ebba Busch Thor) talar? 

Foto: Roger TuressonAron Verständig (till höger) vid Sionistiska Federationens 5:e manifestation för Israel på Raoul Wallenbergs Torg, med (från vänster) Isaac Bachman, Israels ambassadör i Sverige, Yair Lapid, partiledare för Israels 3e största parti Yesh Atid och Ebba Busch Thor (KD). Foto: Roger Turesson

Judiska församlingen i Stockholm är Sveriges största. Den rymmer två ortodoxa synagogor och en liberal. I den liberala – Stora synagogan på Wahrendorffsgatan i centrala Stockholm – sitter män och kvinnor tillsammans. Rabbinen är sedan i fjol en kvinna, ekonomen Ute Steyer. Hon viger samkönade par. 

I de ortodoxa synagogorna sitter män och kvinnor åtskilda och kvinnors rättigheter under gudstjänsten är begränsade, till exempel får kvinnor inte läsa bönen över vinet under vilodagen. Den ortodoxa rabbinen viger inte samkönade par.

De ortodoxa har länge varit i minoritet i Judiska församlingen i Stockholm, i en enkätundersökning 1999 uppgav 2.9 procent av medlemmarna att de var ortodoxa. Räknar man in alla judar i Sverige – uppskattningsvis omkring 20 000 – är den ortodoxa minoriteten än mindre.   

Fjolårets valresultat i församlingen var därför en liten revolution. Aron Verständig, den nye ordföranden, var tidigare ledare för den ortodoxa synagogan Jeschurun. Han som representerade en minoritet blev alltså vald till företrädare för hela församlingen, som består av omkring 4400 medlemmar.

Ordföranden i Stockholm leder även Judiska centralrådet, som är regeringens samtalspart i judiska frågor. Aron Verständig, till vardags jurist på en statlig myndighet i Stockholm, har den svenska judenhetens viktigaste uppdrag.

Valresultatet oroar den sekulära grupp som tidigare styrde församlingen. Förra ordföranden Lena Posner-Körösi, 60-årig psykolog, och hennes samarbetspartner Gabriel Urwitz, 66-årig finansman, befarar att Verständig ska göra församlingen mer sluten. 

Kommer ortodoxins regler prägla hela församlingen? Kommer ortodoxins diskriminering av kvinnor i synagogan och ortodoxins förbud mot praktiserad homosexualitet prägla andra verksamheter? Kommer de ortodoxa förbuden mot arbete och bruk av elektricitet under vilodagen att kasta en skugga över församlingslivet? Kommer kulturverksamheten slockna? Israelkritik bannlysas? Mer nationalism och mindre liberalism?

De spänningar som finns i andra religioner och samhällen delar även Judiska församlingen.

– Det oroar mig att de blir för introverta, den nya församlingsledningen, säger Gabriel Urwitz på sitt kontor på Stureplan. Det gynnar inte det judiska. Mängder av studier visar att de flesta judar inte ser sin tillhörighet i religionen. Här har Lena (Posner-Körösi) gjort en enorm insats. Stått för öppenhet och tolerans. Byggt fantastiska kontaktytor till regeringen. Vi har fått en plats i Sverige trots att vi är en liten minoritet och jag är inte säker på att våra efterträdare riktigt har samma förhållningssätt.  

Företrädarna oroar sig i onödan, säger Aron Verständig. 

– Som ordförande får man ha ett helhetsperspektiv, säger han. Jag växte upp i (den ortodoxa synagogan) Jeschurun men skulle jag driva en linje som gick ut på att Jeschurun skulle vara så stark som möjligt skulle jag sänka hela församlingen. De flesta är inte intresserade av att ha det som i Jeschurun. Demokrati råder. 

Verständig tar ett exempel på hur han tvärtom påverkat församlingen i mer liberal riktning. På Glämsta, det judiska sommarkollot i Stockholms skärgård, brukade flickor och pojkar sitta åtskilda under gudstjänsten. Föräldrar hade invändningar och Verständig såg då till att en gudstjänst arrangerades där barnen fick delta på lika villkor. Vid ett annat tillfälle höll Verständig i ett scensamtal med journalisten och författaren Bernt Hermele, som är starkt Israel-kritisk. Samma eftermiddag som Verständig talat på Israel-manifestationen i Stockholm gick han till Bajit, ett nytt judiskt skol- och kulturhus på Östermalm, och introducerade David Grossman inför publik, en känd vänsterliberal israelisk författare.

Aron Verständig säger att han vill ha ”både-och”, både religion och kultur, både ortodoxi och liberalism. 

Foto: Roger TuressonJudit Wiklund med hunden Bambu på manifestation för Israel på Raoul Wallenbergs Torg. Foto: Roger Turesson

Även om de ortodoxa utgör en minoritet, så har den minoriteten vuxit i Stockholm under senaste decenniet. (Den ortodoxa synagogan Jeschurun har vuxit med 30 procent under de senaste tre åren, rapporterade tidskriften Judisk krönika i fjol). De flesta nytillkomna är unga och flera av företrädarna i Stockholm är djupt integrerade i svenskt samhällsliv. 

Aron Verständig –  uppvuxen i Danderyd – vann församlingsvalet i fjol tillsammans med bland andra författaren och försvarsadvokaten Jens Lapidus, vars succédebut ”Snabba cash” firar tioårsjubileum i år. Lapidus och Verständig representerar samma konservativa parti i församlingen. Lapidus har flera gånger avböjt att låta sig intervjuas av DN om sin roll i församlingslivet och betraktar sitt partiengagemang som en privatsak.

Judiska församlingen är organiserad lite som en kommun. Vart tredje år hålls val mellan partier med olika ideologisk profil. I fjol vann alltså Verständigs och Lapidus parti Judisk samling, som har en mer traditionell och pro-israelisk profil än Lena Posner-Körösis parti Judisk enhet. Verständig fick 441 personröster och Jens Lapidus 223, näst mest i partiet efter Verständig. Lapidus är ledamot i församlingens fullmäktige, dess riksdag. 

– Jens Lapidus har varit viktig, säger Lena Posner-Körösi. Människor ser upp till honom. Han hade en inverkan på församlingsvalet. Hans syn på judendomens fortlevnad är konservativ. Han är konservativ i sin religiösa uppfattning och då tycker han att det är viktigt att uppmuntra den inriktningen. Han var ett dragplåster i valtid.

För ortodoxa församlingsmedlemmar innebar valresultatet en triumf. Nu bedöms religionen få större utrymme i församlingsarbetet, nu ska stödet för Israel bli tydligare. Ortodoxa judar i västerlandet tenderar att bli alltmer pro-israeliska, medan många liberala judar i bland annat USA tvärtom distanserar sig från Israel. Politik och tro glider ihop i ortodoxin. I Judisk samlings valplattform manifesterar partiet sitt stöd för Svensk Israelinformation, en stridbar förening som vill ”bidra till en rättvis belysning av Israel och Mellanösternkonflikten i media”, enligt föreningens hemsida. 

   – Jag kan inte beskriva hur glad jag är, säger Annika Hernroth-Rothstein, en 35-årig ortodox judinna bosatt i Norrköping, som en kort period satt i Jeschuruns styrelse.

– Religionen blev tidigare styvmoderligt behandlad i församlingen. Aron respekterar religion, tradition, han är uppvuxen i det här systemet. 

Ortodoxin är skeptisk mot blandäktenskap, giftermål mellan judar och ickejudar. Traditioner lever säkrare i äktenskap inom gruppen, anser de ortodoxa.

– Det känns hoppfullt för första gången på länge, säger Annika Hernroth-Rothstein. Vi behöver unga människor i synagogan, unga judar som gifter sig med varandra och skaffar barn, vi får inte tappa bort varandra i blandäktenskap, inte assimileras. Och Aron är väldigt klar med sin allians med Israel, säger Annika Hernroth-Rothstein.

För Ingrid Lomfors, docent i historia och överintendent för myndigheten Forum för levande historia, speglar utvecklingen i församlingen tendensen i ”den stora världen”. 

– Religionen tar allt större plats, säger hon. Den religiösa identiteten blir allt mer central, de religiösa attributen viktigare. Saker som tidigare nästan varit ickefrågor, som de judiska matföreskrifterna i församlingsköken, blir plötsligt huvudfrågor. I Stockholm har det alltid funnits en liten ortodox grupp men den har blivit alltmer mer tongivande också politiskt. 

På manifestationen på Raoul Wallenbergs torg är tonen skarp mot Sverige och svärmisk mot Israel.

Den israeliska regeringen, starkt högernationalistisk, är provocerad av Sveriges utrikesminister Margot Wallström.

Svenska judar, säger Israels ambassadör Isaac Bachman, lever under ”tyranni från den politiska korrektheten, etablerad av vänstern”. Enligt Knessetpolitikern Yair Lapid står svenska judar inför samma val som Raoul Wallenberg, som räddade tusentals judar ur Budapests getto 1944. I samma anda måste svenska judar nu manifestera sitt stöd för Israel, anser Lapid. Han avkräver publiken en lojalitetsförklaring. För eller emot Israel?

Aron Verständigs företrädare Lena Posner-Körösi ställde sig ogärna på scen med agiterande israeliska politiker. I församlingen råder delade meningar om den israeliska nationalismens utveckling mot ett religiöst högerprojekt. Hur tar man ställning för sionismen, Israels rätt att existera, utan att försvara sionismen som den tar sig uttryck i Israels regering i dag? En regering som rymmer radikala religiösa bosättare och ministrar som jublar över Donald Trump.

Lena Posner-Körösi tackade nej till manifestationer – om israeliska ambassaden överhuvudtaget frågade. Hennes relation med ambassaden beskrivs som sval.

– Den svenska judiska gruppen har starka kopplingar till Israel eftersom Israel är en judisk stat, säger Lena Posner-Körösi. Men vi är inte Israels ambassad. Församlingen har även medlemmar som inte tycker att bosättningar är okej, som inte tycker hela Jerusalem behöver vara judiskt. Och församlingen är lika mycket för dem som för Aron Verständig som tycker allt som Israel gör är rätt. 

– Jag uttalade mig till stöd för Israel när det var demonstrationer mot Israel och folk tog sig till Judiska församlingen och skrek: ”Död åt judarna!”, säger Lena Posner-Körösi. Mycket hat mot Israel är också antisemitism. Men alla som kritiserar Israel är inte antisemiter. Det finns en risk att man relativiserar begreppen. Och därför hade jag aldrig ställt upp i ett sådant sammanhang även om jag har släkt i Israel och en lägenhet i Tel Aviv. 

Hennes samarbetspartner, finansmannen Gabriel Urwitz: 

– Vi måste ha ett neutralt förhållningssätt till Israels regering. Och det köper inte den nuvarande församlingsregimen. 

Lars Dencik, 75-årig professor i socialpsykologi vid universitetet i Roskilde, har sett ortodoxin ta allt större plats i Köpenhamns församling, säger han. Sekulära Israelskeptiker lämnar församlingen, enligt Dencik.

– Köpenhamn har länge haft en mer pro-israelisk och traditionalistisk linje. Det judiska livet i Stockholm har varit mycket mer vitalt med stark kulturverksamhet. De som vill bevara traditionella mönster i religionen och som är obrottsligt lojala med Israel är i relativ minoritet bland Sveriges judar. Nu har vi möjligtvis fått en liten återgång i Stockholm – hur länge den nu varar. Att Aron Verständigs och Jens Lapidus grupp har tagit ”regeringsmakten” i församlingen innebär ju inte att ortodoxin tar över hela det judiska livet i Stockholm. 

Frågan om församlingens förhållningssätt till Israel har fler bottnar. 

Överintendent Ingrid Lomfors är kritisk till Judiska församlingens samarbete med den religiösa sionistiska ungdomsorganisationen Bnei Akiva. Enligt debattartiklar av Lomfors i Judisk krönika, publicerade för tiotalet år sedan, sprider ungdomsorganisationen fundamentalistiska värderingar: uppmanar flickor att täcka sig och kallar barn som inte respekterar de religiösa buden för ”dåliga judar”. 

Bnei Akiva skickar ut religiösa sändebud till judiska församlingar över hela världen från högkvarteret i Jerusalem. När Ingrid Lomfors var generalsekreterare för Judiska församlingen i Stockholm under 2013 försökte hon säga upp avtalet med Bnei Akiva utan att lyckas, säger hon. 

– Det var en kontroversiell fråga, säger Ingrid Lomfors. Många inom församlingens ledning är präglade av rörelsen och bär med sig positiva erfarenheter av gemenskap och stolthet. Jag har respekt för det men tror ändå att vi behöver markera vårt avståndstagande mot värden som är diskriminerande. Organisationen vill dessutom att alla judiska ungdomar ska flytta till Israel vilket per definition undergräver förutsättningen för en bra judisk framtid i Sverige.

Professor Lars Dencik beskriver trycket från Israel på europeiska församlingar som ”oerhört starkt”. 

– Många lever på att Israel skickar ut sina sändebud som stöttar med undervisning och på det sättet blir de beroende av och lever i ett slags symbios med Israel. Det undergräver den judiska diasporan, som står för ett mer liberalt orienterat judiskt liv, säger Dencik.

Tacka de israeliska sändebuden för ortodoxins tillväxt i Stockholm, säger Isak Nachman, ortodox rabbin som i dag arbetar som mattelärare på Fryshusets gymnasium. 

 – Det har alltid funnits någon från Israel som hjälper till med ungdomsverksamheten. Som gör att det finns en levande ungdoms- och barnaktivitet i synagogan. Det blir roligt att vara där, säger han.

Enligt Aron Verständig, som deltog i Bnei Akivas läger som barn, håller församlingen på att starta ett samarbete med Noam, en mer liberal sionistisk organisation, som ett alternativ till den ortodoxt inriktade Bnei Akiva.

– Det har funnits enstaka företrädare för Bnei Akiva som uttryckt sig olämpligt för kanske tiotalet år sedan, säger han. På det hela taget delar Bnei Akiva vår tolkning av religionen. Och att organisationen är sionistisk ser jag inget problem med. Om folk vill flytta till Israel är det upp till dem, församlingen ska inte lägga sig i det, tycker jag.

Foto: Roger TuressonIsak Nachman, ortodox rabbin som i dag arbetar som mattelärare på Fryshusets gymnasium i Stockholm. Från köksväggen blickar Ovadia Yosef, 1920-2013, andlig ledare för ultra-ortodoxa partiet Shas. Foto: Roger Turesson

Församlingen i Stockholm har grälat om Israel tidigare. Efter andra världskriget utmanades den liberala församlingsledningen i Stockholm av en ny generation judiska nationalister. De betraktade en judisk stat i Israel som enda skyddet mot antisemitism och assimilation, alltså en uppblandning i det svenska majoritetssamhället som på sikt skulle spä ut alla judiska traditioner i Sverige.

Verständig och Lapidus parti Judisk samling startades av Fritz Hollander, som grundade flera judiska institutioner i Stockholm, som Hillelskolan. Men liberala judiska familjer som ingick i majoritetssamhället såg med skepsis på projektet, och avfärdade engagemanget som ”uppflammande judisk chauvinism”.

Samtidens konflikt speglar 1950-talets vägval mellan assimilering och judisk nationalism. Även om dagens debatt också skiljer sig i minst två avseenden. Israel är ett annat land i dag. Och de som vurmar för Israel är själva integrerade i Sverige. 

För sex sju år sedan drev Aron Verständig Judiska studentklubben på Stockholms universitet. Han och en kompis skrev samtidigt en blogg döpt till Judisk framtid. ”Vi ska inte assimilera oss, vi ska i stället stärka vår judiska identitet”, skrev Verständig och hans vän 2009. 

Under manifestationen på Raoul Wallenbergs torg träffar jag Daniel, en ung företagare i Stockholm som egentligen heter något annat. Daniels sionism har religiösa förtecken.

– Jag tror vattendelaren är: bygger vi en församling mot Jerusalem eller från Jerusalem, säger han. Antingen inspireras du av Jerusalem och odlar en nära relation till Jerusalem. Eller så bygger du en församling här i Sverige, som vill bli respekterad av det svenska samhället. Som svensk jude kan man inte tycka att det är nice att åka till Tel Aviv och käka hummus och festa. Plocka russinen ur kakan. Du kan inte: ”Näe, jag är svensk jude på Lidingö…”. Ja, det är du men när the shit hits the fan är det fan Israel som öppnar sina dörrar för dig. 

Det finns inget uppenbart fromt över Daniel: han svär i varannan mening, som för att kontrastera den svenska schablonen av en troende: ”jaha, du är religiös, hade du inga kompisar”, som han säger. Daniel ser ut och pratar som vilken innerstadskille som helst. Men hans värderingar är konservativa. Han röstar på KD och uttrycker viss förståelse för judar som röstar på SD: 

– Om jag bott i Malmö och inte vågat sätta mina barn i judisk skola på grund av rädsla för attentat, inte vågat bära kippa på gatan, och det enda parti som pratar om problem med invandring är SD så…

Han njuter av könsuppdelningen i den ortodoxa synagogan:

– Jag tycker det är enormt härligt att bara stå med män två timmar i veckan. Har du fem sexiga brudar framför dig som böjer sig ned, vad kommer jag koncentrera mig på: mina böner eller göten?

Göten är slang för bakdel.

Daniel skulle aldrig ställa sig i Judiska församlingens vagn på Stockholm pride under en lördag, då strängt religiösa judar avstår från bilåkning.

– Varför bygger vi synagogor i Israel? Varför investerar svenska judar pengar i Israel? I 2.000 år har vi bett om att få återvända till Jerusalem. Jag tror verkligen på det. Det finns något messianskt över Israel. Vem fan trodde att judar från Indien, Kina, Australien och Sydafrika skulle flytta tillbaka till Israel och att det skulle fungera? Israel är ett så jävla lyckat integrationsexperiment.

När den antisemitiska terrorn skördar människoliv i Europa, som i Paris och Köpenhamn vintern 2015, utgör Israel skyddsrummet. När hatbrotten ökar och hoten blir mer frekventa växer lojaliteten till Israel. Daniel citerar Golda Meir, en sionistisk pionjär och Israels premiärminister 1969–74: hellre en hel värld som hatar oss än en hel värld som sörjer nästa Auschwitz.

Sorgligt, anser Ingrid Lomfors, om rädslan gör unga svenska judar mer separatistiska. 

– Det har två förklaringar, tror jag: dels är det mycket viktigare med etnisk identitet i allmänhet. Dels känner sig gruppen liten och sårbar, vilket jag har förståelse för. Men judar i Sverige har tidigare haft en dubbel identitet: vi har varit judar och medlemmar av det svenska majoritetssamhället på en och samma gång.

Ortodoxins tillväxt i Stockholm speglar utvecklingen globalt. I New York, som hyser den största judiska befolkningen utanför Israel, är 40 procent av judarna i dag ortodoxa, hävdar boken ”Trouble in the tribe” av statsvetaren Dov Waxman.

Varför? Människor söker tillhörighet, säger Michael Melchior, 62-årig före detta överrabbin i Norge och tidigare vice utrikesminister i Israel. Melchior, en vänsterreligiös visionär, leder en ortodox församling i Jerusalem. 

– Ortodoxin är rik i tro och praktik, den erbjuder ritualer och en hel tankevärld. Vi blir alltmer dominanta. I USA, England, Israel. Det handlar också om demografi: vi föder många fler barn, säger han.

Michael Melchior besökte Sverige i höstas och varnade för potentiella konsekvenser. Stamtänkandet växer över hela västvärlden. Men människor med Gud på sin sida löper risk att bli intoleranta i sin jakt på tillhörighet: ”bygga fort istället för mötesplatser”, säger han.

 – Vi ser tendensen i alla grupper, säger Michael Melchior. Men vi ortodoxa riskerar ibland att uppträda ännu mer trångsynt eftersom vi tenderar att tolka universalismen som ett sekulärt projekt och vi vill absolut inte vara sekulära. Vi är ju religiösa. Men trångsynthet är antitesen till vad judar bör stå för. Därför måste även vi tala om denna trångsynthet i våra församlingar. 

Varför lockas en ny generation assimilerade judar av ortodoxin? Varför vill unga människor som i övrigt lever modernt och jämställt skilja på män och kvinnors rättigheter i synagogan? Varför är det så viktigt att gifta sig inom stammen? 

Alf Linderman, docent i religionssociologi och direktor på Sigtunastiftelsen, tolkar rörelsen mot ortodoxi som ett ”identitetsprojekt”. I ett mångkulturellt samhälle föds behovet av att förstå vem man ”egentligen” är. Föreställningar om det ”genuina” och ”ursprungliga” får ny lockelse. Särskilt bland utsatta minoriteter.

– Då får man tillbaka värderingar som hör den gamla världen till, säger Alf Linderman. Det uppstår konfrontationer med det moderna samhällets demokratiska värderingar. I muslimska församlingar ser vi brottningen dagligen: under ytan lever traditionella mönster och icke-demokratiska perspektiv. I synen på kön blir det problem. Det är samma brottning som du beskriver i Judiska församlingen.

Konkret:

I Judiska församlingen i Stockholm har liberala och ortodoxa judar kolliderat i Stora synagogan på Wahrendorffsgatan på lördagar. Tills nyligen höll den ortodoxa synagogaföreningen Jeschurun sina lördagsgudstjänster i samma fastighet som de liberala firar sabbaten i. 

Efter respektive gudstjänst möttes företrädarna över den judiska versionen av kyrkkaffe. Irritation uppstod i båda läger.

 – Det är roligt för man träffar en massa judar som man aldrig träffar annars men jobbigt eftersom det inte stämmer överens värderingsmässigt, säger Isak Nachman, ortodox rabbin som tidigare tjänstgjorde i församlingen. 

Nachman var den nya ordföranden Aron Verständigs ”konfirmationslärare”, bar mitzva-ledare. De sågs varje söndagsmorgon i Nachmans hem mellan det att Aron var 11 och 13 år gammal. 

– Så egentligen suger det, säger Isak Nachman. De (ickeortodoxa) pallar inte med att inte ta fram mobiltelefonen och sms:a. De tycker att vi hittar på så jävla dumt. Och vi pallar inte med att deras rabbin säger kiddush (bönen över vinet) eftersom hon är kvinna. Såna medeltida gubbar är vi! De menar att traditioner ska anpassas till samhället. Vi menar tvärtom. Om samhället drar i en viss riktning ska man helst välja motsatsen.

Som lärare på den judiska religionsskolan reflekterade Jens Lapidus över kvinnors rättigheter i synagogan. Det var år 2000 i ungdomstidningen Mish Mash. Lapidus nådde slutsatsen att kvinnor nog kan läsa bönen över vinet på lördagar. Men att de inte kan kallas fram och läsa ur Torahn i synagogan. ”Var gränsen går är svårt att säga, men att till exempel ge tjejer alijot, det vill säga kalla fram dem till Torahn, är nog inte möjligt i dag”, skrev Lapidus då. Man ska inte bryta mot den religiösa lagen, skrev Lapidus, men göra så liberala tolkningar av den judiska lagen som möjligt.

Möjligen har Jens Lapidus sedan dess blivit mer liberal. Författaren deltog tidigare i höstas i en uppmärksammad annonskampanj mot ”klädmaktsordningen”, en variant av könsmaktsordningen, för varuhuset Åhléns.

För Michael Grünberger, styrelseledamot i ortodoxa Jeschurun, är det dock otänkbart att kvinnor läser bönen över vinet. 

Grünberger är ekonomichef på en start-up i e-handelsbranschen i centrala Stockholm.

– Det finns noll ortodoxa synagogor i världen där en kvinna läser bönen efter gudstjänsten på sabbat, säger han. Ja, kanske nån. Men det är väldigt kontroversiellt. Den Stora synagogan vill oftast att kvinnor ska läsa. Jag fattar att de vill det. Men vi kan inte kompromissa. 

Nykonservatismen skrämmer den tidigare församlingsordföranden Lena Posner-Körösi (lilla bilden). 

Foto: Roger Turesson

– Klyftan vidgas, här liksom i Israel. Det oroar mig eftersom församlingen riskerar att tappa alla som är som jag, moderata i sin relation till judendomen.

Religionsutövning bör likställas med andra samhällsfenomen, säger religionssociologen Alf Linderman. ”Anti-demokratiska strukturer” bör inte ursäktas eller legitimeras som uttryck för ”genuin religiositet”, anser han. 

–  Bygger man in strukturella mekanismer som skiljer på män och kvinnor i till exempel synagogan kommer det leda till problem ute i samhället, även om det finns goda argument ur religiös synvinkel. Jag är övertygad om detta är en av vår tids stora frågor, säger Alf Linderman. 

 På Raoul Wallenbergs torg hyllar Aron Verständig Israel som fristad för homosexuella. 

– Det land som arrangerar den största Prideparaden i hela Asien, säger han.

Själv kom inte Aron Verständig till årets Prideparad i Stockholm, enligt Lena Posner-Körösi.

– Ingen från nya styrelsen, förutom en som tillhör min grupp, kom i år. Och då menar jag: hur fanken tror de vi ska få gehör för vår utsatthet om vi bara talar i egen sak? Jag ser en viss tendens till att vår grupp, som är välintegrerad, välutbildad och ganska samhällsorienterad, sluter sig. Av rädsla, av oro. Som minoritet kan vi aldrig acceptera att någon annan utsatt grupp är strukturellt eller juridiskt diskriminerad.

Är en manifestation för Israel viktigare för den nya styrelsen än en manifestation för sexuell mångfald?

– Jag var med och fattade beslut om vår medverkan i Pride och tycker att det är otroligt viktigt att vara med, säger Aron Verständig, som var bortrest i fjol. (Styrelseledamoten för det liberala partiet Judisk enhet representerade hela styrelsen på Pride, enligt Verständig.)

Michael Grünberger, styrelseledamot i den ortodoxa synagogan, håller inte med om att det är viktigt för församlingen att representera på Pride.

Tvärtom.

Eftersom homosexualitet bryter mot den judiska lagen och ”inte riktigt en judisk grej i mina ögon”, säger Michael Grünberger.

– Personligen tycker jag inte att församlingen måste vara med i tåget. Det är klart att personer ska få delta om de vill. Men det kanske mer är en israeliska ambassaden-grej. Inte så att man ska förbjuda det. Men ur ett ortodoxt perspektiv är det lite märkligt. Historielöst. I lagen står ganska klart att homosexualitet är förbjudet i handling, framför allt mellan män.

Spänningen mellan öppenhet och religion märks i det nya judiska centret på Östermalm.

Ett stenkast från Dramaten ligger Bajit, ”hem” på hebreiska. Fyra våningar ritade av Aleksander Wolodarski (pappa till DN:s chefredaktör Peter Wolodarski). 

Bajit, som kostat mellan 250 och 300 miljoner att färdigställa, rymmer en judisk skola, en kosherbutik, ett kafé, en sal för kulturevenemang. Bajit är det största judiska projektet i Stockholm sedan byggandet av Stora synagogan 1870, enligt Judisk krönika. Huset invigdes i höstas av kulturminister Alice Bah Kuhnke.

Initiativtagarna i den gamla församlingsledningen såg i Bajit framför sig ett ”judiskt skyltfönster” som alla stockholmare skulle få botanisera i.

En symbol för framgångsrik integration i Sverige. En populär låg- och mellanstadieskola i mitten omgärdad av bibliotek och kulturevenemang för allmänheten.

Ingen synagoga. 

– Du ska inte blanda ihop religion och skola. Vill man ha religiösa inslag är Wahrendorffsgatan en jättebra plats, säger Lena Posner-Körösi.

Entré: Aron Verständig. Under hösten har den ortodoxa Jeschurun gradvis kommit att flytta in på Bajit, i strid med vad de sekulära avsåg. Jeschurun har haft sina morgongudstjänster i Bajit. Skolbarnen har mötts av män och kvinnor som ber åtskilda. 

Scenariot gör Lena Posner-Körösi förbannad. 

– Det finns ju medlemmar hos oss som röstar på Sverigedemokraterna och ondgör sig över kvinnor som täcker sig och ”muslimerna är si och där är det så”, säger Lena Posner-Körösi. Och då säger jag: Fan, här sitter våra egna välutbildade och begåvade kvinnor bakom ett jävla skynke!

Sedan ett par månader tillbaka håller Jeschurun nu också sina lördagsgudstjänster på Bajit. Möblemanget rullas fram inför sabbaten.

– Att ha en synagoga permanent i Bajit är emot hela idén med huset, säger Gabriel Urwitz. Tanken var ett öppet judiskt center. Vi judar har funnits i Sverige sedan 1775. Vi har varit väldigt duktiga på att ta hand om oss själva och inte ligga andra till last. Nu kände vi och Stockholms stad att det var dags att ta ett kliv utåt. Och vi som jobbade med Bajit var väldigt tydliga: ska det funka måste det vara ett öppet hus även på lördagar. Vill man spela rockmusik på en lördag: fine!  

– En permanent synagoga i Bajit vore att svika allt och alla, säger Lena Posner-Körösi. Den nya ledningen måste ta ansvar för ingångna överenskommelser.

I Verständigs vision pågår religionsutövning och liberal kulturverksamhet sida vid sida. Och tidigare låg den ortodoxa synagogan i samma fastighet som Hillelskolan.

Stiftelsen bakom Bajit, säger Verständig, har skrivit ett avtal med Jeschurun som hindrar de ortodoxa från att inskränka andra besökares rättigheter: vill man hålla pub i Bajit under fredagskvällar får ingen ortodox ställa sig i vägen, enligt Aron Verständig.

– Min ambition är att hitta en permanent lokal som funkar för både Jeschurun och församlingen. Var vet jag inte än. Men hittills har det funkat smärtfritt att hålla lördagsgudstjänsterna på Bajit, såvitt jag vet.

Aron Verständig är inspirerad av Harvarduniversitetet utanför Boston, där han tillbringade en utbytestermin som doktorand i juridik. På campus fanns en mångfald av judiska uttryck.

 – Det absolut viktigaste är att Bajit är tillgängligt för alla: gudstjänster, skola, kultur, seminarieverksamhet, säger han. Ingen ska få säga: det jag gör är viktigare än det du gör. Min filosofi handlar om att folk får leva olika liv men att valen ska kunna baseras på kunskap. Om en judisk person säger: jag vill inte följa judiska traditioner, fair enough! Men om en judisk person inte kan följa judiska traditioner eftersom man inte har en aning om vilka dessa är – synd, tycker jag. 

Jackie Jakubowski, tidigare chefredaktör för Judisk krönika, är på sin vakt. 

 – Jag är väldigt strikt här: vi ska inte ge efter för ortodoxins teokratiska ambitioner, säger Jakubowski. Acceptera modernitetens villkor, bejaka din rätt att vara annorlunda, men acceptera anpassning till din omgivning som en förutsättning för en minoritets överlevnad.

Willy Silberstein, tidigare ordförande för Svenska kommittén mot antisemitism, kände först viss oro över Verständig. Men uppskattar nu hans förmåga till kompromiss.

– Så långt har Aron varit klok och lyssnande, säger Silberstein. Jag är inte så orolig längre. Med det sagt finns det personer i församlingspolitiken som kan vilja pressa honom mot en mer dogmatisk inställning, till exempel i Israelfrågan. En konservativ falang i bakgrunden är mindre kompromissvillig.

Ska Bajit vara utåtriktat eller inåtvänt?

Som Tel Aviv eller Jerusalem?

Israel är den fond mot vilka många judiska konflikter utspelar sig. 

Kanske måste man ta del av den israeliska inrikespolitiken – dragkampen mellan teokrati och liberal demokrati – för att förstå oron i Stockholm. 

När Israel grundades 1948 fick rabbiner makt över delar av rättsapparaten. Medborgarskap och skilsmässor avgörs fortfarande av religiösa företrädare. Israels grundare, som ofta var progressiva socialister, trodde ortodoxin var på fallrepet. Att de religiösa lagstiftarna successivt skulle förlora i betydelse. Istället har den religiösa nationalismen stärkt greppet om israelisk politik. Inte minst under det senaste decenniet.

Enligt Ofer Zalzberg från International Crisis Group har den nationalreligiösa högern stöd av omkring 25 procent av israelerna i dag. Naftali Bennett, partiledare för det nationellt religiösa bosättarpartiet Judiskt hem, är landets utbildningsminister. Nationalismen blomstrar bland Israels ungdomar. 

De sekulära jag intervjuar i Stockholm säger att församlingen inte får sluta sig och ”återvända till gettot”. Det låter grovt. Men mot bakgrund av Israel kanske mer förståeligt. Där har ortodoxin politisk makt. Samma ”ortodoxa rabbiner som kontrollerat judarnas liv i gettona” kontrollerar delar av politiken, som författaren och sociologiprofessorn Eva Illouz skriver i essäsamlingen ”Israel”.

Foto: Roger TuressonEva Illouz, professor i sociolog på Hebrew University i Jerusalem. Foto: Roger Turesson

Jag träffar henne på en ekologisk deli i ett sekulärt kvarter i sydvästra Jerusalem. Illouz, 55 år, av franskmarockansk börd, behåller sina svarta solglasögon på. En ljummen bris rasslar genom den torra växtligheten.

Eva Illouz historia är inte helt ovanlig i Israel. Hon växte upp som praktiserande ortodox men har distanserat sig från religionen av politiska skäl. Natten den 4 november 1995 drabbades hon av en ”sekulär uppenbarelse”. Det var samma kväll som en religiös högerextremist sköt ihjäl den socialdemokratiske premiärministern Yitzhak Rabin i TelAviv. Mördaren var inspirerad av gatuprotester mot Rabins fredsavtal med Arafat. Osloavtalet gav palestinierna kontroll över helig mark på Västbanken och Gaza. 

Ett vägskäl i Israel, där Illouz kände att hon var tvungen att välja mellan militant nationalistisk religiositet och liberal demokrati.

– Jag slutade tro eftersom jag insåg att jag skulle behöva välja demokrati, säger Eva Illouz. Min religiösa tro var mindre stark än min tro på mänskliga rättigheter. Det är något med Israel: där religionen fungerar som en förlängning av staten. Som dessutom ska rättfärdiga en annan grupps etniska överordning. Jag kunde inte fortsätta att tro. 

I sin essäbok ”Israel”, som översatts till svenska i år, liknar Illouz den israeliska nationalismen vid en ”stor och mäktig gemenskap av tårar”. Den samtida nationalismen bygger på rädsla och sorg, skriver hon. Och man får inte ifrågasätta sorg. ”En sörjande gemenskap kräver… en typ av engagemang som inte kan ifrågasättas och som vilar på ett naturligt, ursprungligt och villkorslöst medlemskap”.

En slående bild av den auktoritära nationalismen.

Donald Trump var den första amerikansk presidentkandidat som öppnade valkontor i en bosättning på Västbanken, enligt israelisk press. Det förvånar inte Illouz, som betraktar Trump, Netanyahu och Europas nya högernationalistiska partier som varandras auktoritära spegelbilder; en rädslans allians. 

 – Rädslan är Netanyahus stora genidrag, säger Eva Illouz. Att konstant spela ut rädslan. Att använda terrorn som ett existentiellt hot och göra politiken till en enkel fråga om överlevnad. Vi mot dem. Överleva eller förintas. På det sättet är Netanyahu, Trump och Europas nationalistiska höger likadana. Netanyahu var faktiskt avantgardisten i gänget. Hans budskap tog skruv på en gång – Israel är ju omgivet av kollapsade stater. I det samtida Europa saknade ni länge en beståndsdel. Nu har ni flyktingarna. Då blir rädslans politik mer potent även i Europa och USA. 

Utgången i USA-valet gladde flera israeliska regeringsföreträdare. Utbildningsminister Bennett tolkade Trumps seger som en välkommen slutpunkt för amerikanska påtryckningar om upprättandet av en palestinsk stat. Trump har sagt att han stödjer en israelisk annektering av Västbanken och Netanyahu har kallat Trump en Israelvän.

Påverkar detta ställningstagande församlingens stöd för Israel?

– Hade jag varit röstberättigad i Israel hade jag inte röstat på Netanyahu, säger Aron Verständig.

– Han är en högernationalist. Och Trump har en antisemitisk svans efter sig och använder själv antisemitisk retorik. Om Netanyahu delar Trumps åsikter eller mest driver politik är däremot svårt att avgöra.

Daniel Azaria, 27-årig svensk statsvetare bosatt i Tel Aviv, var tidigare troende. Han undervisade Verständig i religiösa organisationen Bnei Akiva. Men den politiska utvecklingen i Israel har fått honom att tvivla, både på religionen och nationalismen. Över en starköl i en soffa i Tel Aviv:

– Nyligen annonserades en ny utbildningsplan och så kommer Netanyahu: ”den är baserad på färdighet och sionism och med sionism menar jag bibeln”. Skulle bibeln vara vägen framåt för skolan!? Jag vill vara med och bygga landet men just nu känner jag att politiken underminerar hela projektet, säger han.

Hemma hos den ortodoxe rabbinen Isak Nachman fördjupas min bild av striden i Stockholm.

Å ena sidan förstår jag mer av den ortodoxa tillvarons attraktionskraft. 

Isak Nachman bjuder in mig på en sabbatlunch. Det är intimt, varmt. Alla mobiler avslagna, ingen ska någonstans före solnedgången.

Total närvaro, kravlös gemenskap. Sång, starköl och en plåt friterad kycklingsvål. 

Å andra sidan förstår jag också hur grov ortodoxin kan vara när den tar sig politiska uttryck.  

Foto: Roger TuressonIsac och Anna Nachman med sina barn. Foto: Roger Turesson

Från köksväggen blickar överrabbinen Ovadia Yosef i grått skägg och guldbroderad rock, en symbol för judisk etnonationalism dragen till sin spets. Yosef var fram till sin död 2013 andlig ledare för Israels ultraortodoxa parti Shas och beryktad för sin ideologiska mix av populism och radikal religiositet. Orkanen Katrina, förklarade Ovadia Yosef, var Guds straff för utebliven Torahläsning i den amerikanska Södern. Yosef ansåg att Israel borde ”spy ut” sin sekulära befolkning och kallade homosexuella för onda och perverterade.

– Han är inte helt, vad ska man säga, okontroversiell, säger Isak Nachman och prisar samtidigt Yosefs egenskaper som religiös rådgivare.

– Hela den judiska lagen kan han i huvudet, fullständigt. 

Paret Nachman lever med stockholmsmått strängt. Hustrun Anna Ekelund Nachman, frilansjournalist, täcker håret i sjal och bär svarta långklänningar i enlighet med de religiösa buden.

Lunchsamtalet drar åt alla möjliga håll. Men attackerna på det gamla församlingsetablissemanget, de sekulära liberalerna, återkommer. 

En kritisk gäst säger:

– Judisk kultur anses fint i Sverige, religion inte bra. Man vill vara den fina juden. Men anpassning har aldrig lett till att man bli omtyckt, bara mer föraktad. 

Ta uppslutningen kring den världsberömde sociologen Zygmunt Bauman. När Bauman kom till Stockholm i maj lockade han både ickejudar och judar till ett scensamtal om ”kosmopolitism och modernitet”. Arrangören var föreningen Judisk kultur.

Ett typiskt exempel på hur svenskarna vill ha sin judiskhet, anser gästen.

– Bauman är en antisionistisk och antireligiös socialist! De enda som pekar ut honom som jude är svenskt kulturliv och nazister. Hans främsta merit är att ha överlevt Förintelsen.

Motsatsen till kosmopolitism – att ty sig till fosterlandet, stammen, religionen – är en fråga om överlevnad för Isak Nachman.

– Det finns ingen framtid för små församlingar i Europa, säger han. Men judar som lever som jag, som gifter sig judiskt, som håller kosher, kommer alltid att söka sig till livskraftiga församlingar. Medan en person som inte tycker det är viktigt, som gifter sig ickejudiskt och firar jul, är dömd till assimilering. Det blir Bonniers efter några år.

Foto:  Roger TuressonKlagomuren i Jerusalem.  Foto: Roger Turesson

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.