Mer oblyg textreklam får man väl leta efter, skriver läsare efter en artikel i sparskolan på DN Ekonomi den 16 mars. Det handlade om hur mycket man kan tjäna på att spara i aktiefonder. På första sidan i ekonomidelen presenteras resultatet i form av två staplar framför Tomas Jacobsen som satt in sina pengar i det norska fondbolaget Skagen Vekst. Efter tolv år hade han 458.000 kronor kvar. Om han placerat pengarna på bankkonto skulle han bara haft 23 000 kronor. Hur går det till undrar läsarna? Och varför är det Skagen och inte DN som fått göra beräkningarna?
Tydligen hade spararen från början satt in 116.679 kronor i aktiefonden. Att dessa vuxit under de för aktiespararna så goda åren som varit är inte konstigt, särskilt som det var en fond som gått mycket bra. Men att samma summa skulle krympa till 23.000 kronor är mer underligt. En förklaring fanns i en liten och svårupptäckt ruta längst ned på sidan: "Han gjorde sin första insättning i sin fond den 13 september 1996. Han har under åren satt in 277.000 kronor och gjort uttag på 350.000 kronor som lett till behållningen 458.000 kronor. Summan för bankkontot har beräknats genom att samma transaktioner gjorts som för fonden. Som ränta i bankexemplet har använts statsskuldsräntan som över tid legat något högre än vanlig bankränta. För beräkningen står Skagen Fonder."
Det är inte minst den senaste upplysningen som läsarna skjutit in sig på. Hur kan man låta Skagen göra uträkningen? De är ju uppenbart jäviga i frågan. "Ni gör kvalificerade artiklar, då har ni säkerligen kompetens att göra dylika beräkningar. Om inte, låt en oberoende aktör sköta det. Inte skulle ni låta Volvo recensera sina egna bilar?" Det skriver Anders Folkesson.
Hasse Eriksson som skrivit artiklarna säger att man kunde ha valt ett fiktivt fall. Nu valde man att ta visa ett verkligt fall och då måste Skagen göra beräkningarna eftersom de inte vill lämna ut enskilda kunders transaktioner. Att det blev så stora skillnader beror på att det gjorts ganska stora uttag, vilket slår hårdare mot bankkonton än fondkontot.
Min invändning är att när man inte redovisar några detaljer blir det inte så verkligt för läsarna i alla fall. De kan ju inte följa fond- och banktransaktionerna och jämföra. Det fanns inte heller något verkligt exempel på en banksparare. Om man redovisat alla transaktioner så hade man kommit in på spararens integritet och så långt ville Hasse Eriksson inte gå. Men DN:s integritet blev i stället ifrågasatt. Det går inte att komma ifrån att trovärdigheten minskar när man helt litar på den uträkning som en inblandad part gjort.
Flera andra invändningar kommer från Roland Spånt, fil doktor i nationalekonomi. Han saknar en redovisning av riskerna och vad som hänt om spararen låtit pengarna stå kvar i fonden "då väl värdestegringen på tio år varit närmare 600 procent. Och om pengarna varit kvar på den helsäkra placeringen på banken skulle väl de 116 000 insatta kronorna väl ha varit bortåt 200 000. Eftersom artikeln saknar all riskvärdering påminner den mycket om de artiklar som i början av sjuttiotalet skrevs om Facitaktien, om Fagersta, om ABB, om Ericsson 1999, om amerikanska bostads- och finanspapper i fjol och om Enron på sin tid".
Dessutom nämns inte ett ord om beskattningen, påpekar han. Räntorna, men också värdestegringen ska ju beskattas. Det finns alltså en latent skatteskuld på all värdestegring i fonden. Inget sägs heller om vilka avgifter Skagen tar.
Hasse Eriksson är en seriös journalist som skrivit många kritiska artiklar om olika fonders avgifter, och DN:s artiklar har gjort att de stora bankerna ändrat sina jämförelseindex. Hasse Eriksson säger att det var han själv som kontaktade Skagen för att be dem göra beräkningen, det var inte Skagen som ville marknadsföra sin fond i DN. Det kunde lika gärna ha handlat om någon annan fond.
Men det stod det inte ett ord om i artikeln och även om syftet var gott är det inte konstigt att läsare blev misstänksamma.