Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Sverige

En svensk hjälte i Paris

Raoul Nordling, Sveriges dåvarande generalkonsul i Paris, hyllas på teater och film som mannen som räddade Paris från undergång dagarna före befrielsen under andra världskriget. Men alla stämmer inte in i hyllningskören.

Sommaren 1944 befriade Raoul Nordling 3 245 fångar ur nazisternas klor. Han kämpade för att begränsa förstörelsen av Frankrikes huvudstad. ”Paris är skyldig honom evig tacksamhet”, kan man läsa på en skylt vid Square Nordling, en av de adresser i Frankrike som i dag bär den svenske konsulns namn.

Raoul Nordling tillhör en exklusiv klubb av utländska medborgare som har fått äran att bära titeln ”hedersmedborgare i Paris”. I den skaran hittar man också personer som Winston Churchill och Dwight D Eisenhower. Den franske historikern Fabrice Virgili tvekar inte att placera Raoul Nordling i en annan klubb av hjältar:

– I Sverige och på en del andra håll har han kanske hamnat lite i skuggan av and­ra svenskar som Raoul Wallenberg och Dag Hammarskjöld, säger Fabrice Virgili. Historikern har skrivit förordet till en fransk nyutgåva av Raoul Nordlings memoarer, ”Mannen som räddade Paris” (”Sauver Paris”).

Den är baserad på ett manuskript som hittades ett halvt sekel efter krigsslutet. Redan 1966 spelade Orson Welles Sveriges generalkonsul i en stjärnspäckad film med Alain Delon, Kirk Douglas och Jean-Paul Belmondo i rollerna.

Raoul Nordling var parisare sedan barnsben och växte upp i ett högborgerligt hem. Som konsul för det neutrala Sverige blev han en av de mest aktiva aktörerna i befrielsen av Paris.

I filmer, i böcker och i en teaterpjäs om Paris sista dagar i nazisternas klor skildras hur general Dietrich von Choltitz får order från Berlin om att rasera Paris. Den tyska generalen har instruktioner om att inte överge sin position innan åtminstone en tredjedel av hans soldater har stupat. I slutet av augusti 1944 är general von Choltitz nytillsatt på sitt jobb. Hitler har just överlevt en officerskomplott och ett attentat. Han är mer paranoid än någonsin och vill ha en pålitlig hantlangare på plats i Paris.

Valet faller på general von Choltitz. Han har som merit att ha varit delaktig i att jämna Sevastopol på Krimhalvön med marken. Han deporterade eller lät avrätta tusentals judar. Även Italien, Normandie och Rotterdam fick genomleva ge- neralens nit och lydnad gentemot Hitler.

Den 23 augusti 1944 var Hitlers order tydliga: 33 broar över Seinefloden skulle sprängas. Hela stadsdelar skulle läggas under vatten och invånarna skulle dränkas som råttor. Operan skulle grusas, liksom Nationalförsamlingen. Notre-Dame-katedralen skulle raseras. Louvren skulle förintas. Eiffeltornet skulle jämnas med marken med hjälp av fyra ubåtstorpeder som var fästa vid tornets ben …

Om en general tvekade att lyda order så tillät, sommaren 1944, en ny lag diktatorn att avrätta officerens familj. I den ena vågskålen låg det eviga och vackra Paris med tusentals invånare. I den and­ra låg generalens familj och barn.

– Jag skulle vilja ställa frågan till er! Hur hade ni själva handlat i samma situation? frågar manus- och pjäsförfattaren Cyril Gely den tysk-franska biopubliken på Goetheinstitutet i Paris, där Lördagsmagasinet ser filmen ”Diplomatie”.

Han möts av tystnad.

”Diplomatie” är den senaste filmatiseringen av den svenske konsulns hjälte­insatser. Under en lång natt lyckas svensken övertala tysken att inte göra det oförlåtliga. Regissören Volker Schlöndorff (Guldpalm för ”Blecktrumman”, 1979) ville absolut ha en fransos i rollen som tysk general:

– En tysk skådespelare hade hållit igen. Han hade inte kunnat undgå att ställa sig frågan hur hans rolltolkning hade mottagits i Tyskland, säger regissören.

I stället använder sig Volker Schlöndorff av Niels Arestrup i rollen som den tyske generalen som konfronterar Sveriges konsul (spelad av André Dussolier).

Arestrup och Dussolier spelade samma roller i en teaterpjäs som drog 175 000 teaterbesökare i Paris. I Sverige har Stadsteatern i Stockholm köpt rättigheterna till pjäsen. Och dramat är som gjort för en teaterpjäs. Två män med olika agendor och lojaliteter konfronteras i en lyxsvit på hotellet le Meurice i Paris:

– Vad tror du att reaktionen kommer att bli mot Tyskland om du förintar Paris? Det är din skyldighet att lämna en dörr öppen mot framtiden, säger Raoul Nordling i filmen. Regissören låter på så vis svensken kratta gången för en framtida tysk-fransk vänskap – och i slutändan en europeisk gemenskap och union.

Vid krigsslutet satt Raoul Nordling i SKF:s franska styrelse och försåg den tyska krigsapparaten med livsnödvändiga kullager. 1943 bombade de allierades flygvapen SKF:s fabrik i kranskommunen Ivry utanför Paris. Sveriges konsul gjorde sitt yttersta för att skydda sina affärsintressen och fabriker.

– Raoul Nordling var först och främst en affärsman med ett digert kontaktnät. Det använde han naturligtvis för sina egna intressen, säger historikern Fabrice Virgili.

Det har diskuterats hur mycket av Paris som tyskarna egentligen var kapabla att jämna med marken. I vilken utsträckning var det just Nordlings förtjänst att det aldrig blev av? Kanske den tyske generalen hela tiden eftersträvade att rädda sitt eget skinn genom att lägga ned vapnen med hedern i behåll?

Vad som framstår som odiskutabelt är svenskens roll i att rädda tusentals fångar från att skickas vidare till Tyskland i rena boskapstransporter. Eller att kort och gott bli skjutna på plats. Raoul Nordling lyckades förhandla fram med tyskarna att fängelserna skulle ställas under Sveriges och Röda Korsets beskydd. Under några dagar och nätter reste han kors och tvärs för att övertyga varje fängelsedirektör om att befria eller åtminstone hålla kvar fångarna.

Det var ofta livsfarliga bilresor mitt under brinnande krig. Efter några dagar drabbades svensken av en hjärtinfarkt.

– Jag tror nog att Nordling de sista dagarna lade även sina egna affärsintressen åt sidan och engagerade sig enbart för att undvika så mycket förstörelse och blodsutgjutelse som möjligt. Nordling var mycket svensk i den meningen att han var en övertygad neutralitetsvurmare. Han ansåg att all blodsutgjutelse var något som till varje pris borde undvikas, säger Fabrice Virgili.

När de allierade närmade sig Paris försökte Raoul Nordling förhandla fram en vapenvila mellan motståndsrörelsen och tyskarna. Det gick inte så bra, men det sänkte i alla fall intensiteten i striderna på Paris soldränkta boulevarder.

Svenskens engagemang har fått en del motståndsmän, som Maurice Kriegel-Valrimont, att lite föraktfullt betrakta Nordling som ”tyskarnas lille budbärare”. Det hävdar i alla fall universitets­läraren Jacques Privat, som har forskat i svenskens gärning.

Alla känner sig nämligen inte bekväma med hjälteförklaringarna av Sveriges konsul:

– Det ställer jag mig mycket negativ till, säger Sven Aschberg över telefon från sydvästra Frankrike. Sven Aschberg är son till Olof Aschberg (och för övrigt pappa till journalisterna Richard och Robert Aschberg).

Finansmannen Olof Aschberg var en man med vänstersympatier och ett äventyrligt liv som i sig är värt en filmatisering. Han var också god vän med Raoul Nordling – trodde han i alla fall. När nazisternas grepp om den franska administrationen hårdnade kom finansmannen Olof Aschberg snabbt i kläm. Han visste att svenska UD ibland kunde rycka in och skydda sina medborgares liv och egen­domar. Bland annat genom en form av konsulärt dokument som upplyste om att en viss egendom var svensk. När Aschbergs vädjan om hjälp nådde det svenska konsulatet blev svaret korthugget:

”Nej, men det går nog inte! Han är ju jude”, svarade man enligt Olof Aschbergs son, Sven.

Den svenske diplomaten räddade tusentals liv under ockupationens sista dagar. Men när landsmannen och vännen Olof Aschberg, i början av kriget, fördes till ett uppsamlingsläger för judar i Vernet rörde konsulatet inte ett finger. Det gjorde heller inte den svenska arbetarrörelse som finansmannen tidigare hade gett stora donationer. Svensken blev fast i lägret i ett halvår.

– Jag var nio eller tio år när jag fick fly till sydvästra Frankrike, minns Sven Aschberg. Hans pappa tvingades skänka bort hela sitt aktieinnehav i filmbolaget Pathé, då värt 18 miljoner franc, för att släppas fri och få utresepapper åt sig själv och sin familj. Svenskens fastig­heter stals, men familjen kunde fly till Portugal och vidare till USA.

Vare sig historikern Fabrice Virgili eller Aude Fiévet säger sig känna till historien om vännen Olof Aschberg.

68-årige Aude Fiévet är barnbarn till Raoul Nordlings syster och träffade honom ofta som barn och tonåring, i Paris och i gammelmorfars hus i Sainte-Maxime på Rivieran. Där fick hon ofta sitta i knäet på grannen, prins Bertil. Fransyskan beskriver Raoul Nordling som en försynt, tystlåten man med snille för affärer.

Aude Fiévet menar att maktbefogenheterna för Sveriges konsul var alltför begränsade för att kunna bistå alla som behövde hjälp under kriget.

I stället berättar hon hur Raoul Nordling efter att Paris hade befriats bad de allierade om hjälp med att stoppa ett tåg med judar som var på väg till ett koncentrationsläger.

– Men de ställde aldrig det flygplan han bad om till förfogande. I stället sa general De Gaulle något kryptiskt om att ”Frankrike behöver martyrer”, berättar Aude Fiévet.

Svensken fick aldrig någon spontan hyllning efter kriget. Tvärtom tvingades Raoul Nordling försvara sig mot anklagelser om att ha samarbetat och ha gjort affärer med fienden, både med kullager och med vapen från Bofors.

Den kritik som sved mest kom från kung Gustaf V och statsminister Per Albin Hansson. Så snart det blev möjligt efter Paris befrielse reste Raoul Nordling till Stockholm för att – trodde han – tackas av Sverige för sin insats. I stället blev han utskälld av kungen och statsministern för att ha överträtt sina befogenheter och brustit i neutralitet.

För den landsflyktige Olof Aschberg skulle det ta tre år efter krigsslutet innan han beviljades inresetillstånd till Frankrike.

– Då hade tjänstemännen städat upp bland sina papper. Det var många i förvaltningen som var samma skurkar under kriget och de skyddade varandra efter kriget, säger Sven Aschberg bittert. De tidigare vännerna Olof Aschberg och Raoul Nordling träffades aldrig mer.

Året därpå korades Nordling med medalj för sina bedrifter.

Som en historiens ironi gjordes filmen ”Diplomatie” av Pathé-Gaumont – samma bolag som Olof Aschberg en gång hade varit delägare i.

– Jag brukar inte gå i bräschen för att ändra historiebeskrivning, men detta hjälteförklarande har jag verkligen reagerat mycket negativt på, säger Sven Aschberg.

Raoul Nordlings släktingar minns i stället de många tack- och kondoleansbrev som de fick när Raoul Nordling dog, brev från politiska fångar som ansåg sig räddade till livet av svensken.

Ockuperat i fyra år

Efter fyra års tysk ockupation under andra världskriget kunde de allierade befria Frankrike. Paris befriades den 25 augusti 1944 under ledning av general Philippe Leclerc.

Mer om Nordling

Film

Magnus Faxéns och Knut Ståhlbergs dokumentär ”Raoul Nordling och Paris befrielse” (1964).

René Cléments ”Brinner Paris?” (1966).

Volker Schlöndorffs ”Diplomatie” (2014).

Teater

Cyril Gelys pjäs ”Diplomatie”.

Böcker

Raoul Nordlings memoarer ”Mannen som räddade Paris” (Libris förlag).

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.