”Kommunen med energi” står det på välkomstskyltarna vid Oskarshamns infarter.
De två kärnkraftsreaktorerna som ger denna energi ligger 25 kilometer norr om staden. Anläggningen är omgiven av en bedövande vacker skärgårdsnatur, med små grusvägar, gårdar och byar. Den lilla byn Ström fanns här långt innan den första atomen klövs i Simpevarp.

Ett par kilometer inåt land ska 12.000 ton utbränt kärnbränsle grävas ned 500 meter under markytan. Om nu Oskarshamn vinner striden om slutförvaret, en vinst som bland annat innebär 700 nya jobb under byggtiden.

– Det är inte därför vi sagt ja till slutförvaret, säger kommunalrådet Peter Wretlund (S). Men eftersom vi redan har ett mellanlager för kärnavfall här i kommunen var det inget stort mentalt steg att även ta emot slutförvaret.

Enligt en opinionsundersökning tycker 84 procent av befolkningen att det är bra, eller i alla fall okej, att slutförvaringen byggs i kommunen. Även om Oskarshamn är en kärnkraftskommun så är Peter Wretlund förvånad över att beslutet mött så få protester.

– Jag hade väntat mig mer motstånd, det hade nog varit bra för hela beslutsprocessen med lite mer debatt.

Dagens Nyheter ger sig ut på jakt efter motståndet. På gator och torg lyckas vi inte hitta någon motståndare. I alla fall inte bland dem som över huvud taget ville diskutera saken. Så vi ringde Elisabeth Wanneby. Hon är språkrör för miljöpartiet i Oskarshamn.

– Det kan kännas lite ensamt att vara kärnkraftsmotståndare i Oskarshamn, säger hon. Jag önskar att vi haft en rödgrön samsyn här i kommunen, som på riksplanet.

När vi frågar hur många medlemmar miljöpartiet har här hör vi först fel.

– Två?

– Nej, få, säger Elisabeth Wanneby och skrattar stort. Vi har bara ett mandat i kommunfullmäktige.

– När 84 procent säger ja till slutförvaringen är det ju en spegling av den industristad som Orskarshamn är. De flesta har någon anknytning till kärnkraftverket.

Elisabeth Wanneby är en intensiv motståndare till kärnkraften.

– Jag tycker inte att vi ska producera mer avfall, men vi måste naturligtvis ta hand om det radioaktiva avfall vi redan skapat. Om experterna anser att Oskarshamn är bästa platsen för detta, så är det okej med mig. Däremot är jag orolig för själva metoden, nya rapporter säger att kopparkapslarna inte är så motståndskraftiga mot rost som man först sade.

– Jag vill att man forskar mer innan man bestämmer sig för hur slutförvaringen ska göras. Det är kanske rätt att gräva ned det djupt, djupt i marken. Men personligen värjer jag mig mot tanken, det känns som om man inte längre har kontroll över det. Det ska ligga där i 100.000 år. Jag tror det övergår mänsklig fattningsförmåga att inse hur lång tid det är.