Sverige

Ewa Stenberg: Mer klarspråk när Ryssland visar musklerna

Lettlands president hade med sig ett dramatiskt budskap till Sälen: ”Vill ni ha fred, förbered er för krig”. Men samtalsklimatet i svensk politik står i kontrast till hans allvar. Opposition och regering har inlett året med att tjafsa om hur och när samtal ska föras.

Umgänget grannländer emellan brukar kännetecknas av en viss finkänslighet och ovilja att ge sig in i varandras inrikesdebatter. Men när EU-samarbetet knakar alltmer i fogarna och Ryssland fortsätter att demonstrera sina militära muskler talas det alltmer klarspråk. Lettlands president Raimonds Vejonis slog rekord i den genren när han gästade Folk och försvars rikskonferens i Sälen.

Han gick i polemik med den svenska regeringens tes att ett svenskt Natomedlemskap inte skulle bidra till avspänning. Vejonis menade att det tvärtom skulle öka säkerheten om Sverige och Finland gick med i den västliga militäralliansen. Han hävdade vidare att Ryssland provoceras av svaghet och respekterar styrka.

Raimonds Vejonis anser att ett krig mellan Nato och Ryssland kommer att beröra hela nordöstra Europa. Och då gör Sverige bäst att rusta och alliera sig medan tid är.

Presidenten har förstås sina skäl för att vilja få Sverige att vara med och ta ansvar för försvaret av Baltikum. Nato behöver svenskt territorium för att kunna försvara Estland, Lettland och Litauen på bästa möjliga sätt. Och det behöver planeras och övas i förväg.

Frågan är vilket Sveriges nationella intresse är. Har Vejonis rätt i att militär svaghet provocerar Ryssland? Bidrar ökade försvarsanslag till kapprustning eller till fred och stabilitet?

Det är viktiga frågor för svenska politiker. Men i kontrast till Vejonis allvar har regering och oppositionsledare inlett årets säkerhetspolitiska debatt med ett bråk om när och hur säkerhetspolitiken bör diskuteras.

Moderatledaren Anna Kinberg Batra vill att regeringens samrådsorgan om försvars- och säkerhetspolitik, Försvarsberedningen, ska kallas in igen. Det finns en samrådsgrupp mellan partierna som den förra beredningen tillsatte, men i stället för att ta upp förslaget där, eller direkt med försvarsministern, skickade hon pressmeddelande. Försvars- och utrikesministrarna nobbade snabbt Moderaterna och sade att M minsann inte tackade ja i augusti när regeringen bjöd in till samtal om en ny bred säkerhetsstrategi. Och där är vi nu.

Samtalsklimatet mellan regeringen och de borgerliga rör sig som rösten hos en ung man i målbrottet. Ibland gör man upp, ibland ska oppositionen avsätta regeringen och ganska ofta beter sig regeringen som om man inte alls behövde riksdagens stöd.

Säkerhetspolitiken är det minst lämpliga området av alla för ett sådant målbrottsklimat.

Ska Sverige kunna navigera i en tid där grannen tvärs över Östersjön varnar för att vårt land kan bli en krigsskådeplats så måste regering och opposition i alla fall kunna enas om mötesordningen.