Bakom fasaden tyst diplomati kan en regering gömma det mesta, från hjälteinsatser till smutsiga affärer eller inkompetens. Det går inte att syna korten.
Den tidigare, socialdemokratiska regeringen var snubblande nära att lyckas få Dawit Isaak fri 2005. Nyheten offentliggjordes och kommenterades av en triumferande utrikesminister och ambassadör innan den svensk-eritreanske journalisten hunnit lämna Eritrea. Och han fängslades åter. En diktator vill behålla ansiktet om han släpper en kritiker, och Eritreas Isaias Afwerki höll på att tappa sitt.
Det finns i huvudsak tre sätt för ett land att få ut en fängslad medborgare från en diktatur. Den första lyder: ge diktatorn något han vill ha. I fallet ovan handlade det enligt DN:s källor om erkännande och politiskt stöd i vissa frågor, till exempel att arbeta för att gränsdragningskonflikten mellan Etiopien och Eritrea skulle lösas till förmån för Eritrea.
Det går också att skicka en respekterad person på besök, som kan ge glans och legitimitet åt landets ledare. Som när USA:s expresident Bill Clinton besökte Nordkoreas Kim Jong Il 2009 för att få två amerikanska journalister fria.
Denna metod innefattar också att köpa loss människor. När Bulgarien fick ut fem fängslade sjuksköterskor och en läkare ur Libyen 2007 skrev landet av en libysk skuld på motsvarande 383 miljoner kronor.
Den andra metoden lyder hot. USA och Ryssland kan med trovärdighet sätta press på länder som fängslar deras medborgare. USA är mäktigast och Ryssland skyr inga medel. Frågan är vilka muskler lilla Sverige har. Vårt bistånd, säger en del. Problemet är att det handlar om katastrofbistånd, som ges för att rädda liv. Att dra in det är en lika kontroversiell åtgärd som att vägra Hells Angels familjemedlemmar sjukvård om sammanslutningen inte slutar begå brott.
Slutligen återstår att hitta allierade som kan hjälpa Sverige att ge något regimen vill ha och/eller utöva påtryckningar. Sverige har bett såväl USA som Libyens Khaddafi om hjälp utan resultat.
Frågan är om Sverige skulle vara berett att betala priset för att be Kina. Ett land som är viktigt för Eritreas regim. Det vore ett sätt att gå vidare. Ett annat är att sätta in landets bästa diplomater på att hitta okonventionella lösningar och ett tredje att förmå EU att använda sitt utvecklingsbistånd som ett påtryckningsmedel. Om det inte är gjort redan. Med tyst diplomati kan ju ingen veta.